Nyårskaramellen

På tal om bröllop och äktenskap, så fick jag för en tid sedan en fråga här på bloggen om just mitt eget bröllop. Så nu kommer en liten kort story om det.

Att vara kontrollfreak gör bröllopsplaneringen smått olidlig, inte bara för en själv men högst sannolikt även för den närmaste omgivningen. Att vara kontrollfreak plus ha tillgång till Pinterest skulle ha förvandlat mej till ett nervvrak utan dess like. Men år 2010 var Pinterest bara ett spädbarn och jag var bara en normal bridezilla.

Jag visste tidigt att mitt bröllop skulle gå i ”tusen och en natt”-anda. Det skulle bli ett nyårsbröllop. Mörkret skulle bidra til stämningen och minst 150 kilo stearin skulle brännas i lyktor och kandelabrar. Mysfaktorn skulle förhöjas med en kuddhörna, med låga bord, flygande mattor och sittpuffar. Där skulle gubbarna enligt normen sitta och röka vattenpipa. I taket skulle det hänga mjuka sammetstyger och färgskalan i skulle vara lila, aubergine och fuchsia med en hint av guld.

Vigseln skulle ske på plats med en vigselförrättare som talade fina ord. Det skulle vara rosblad på golvet och Coldplay spelas av musikgenier till släktingar. Piano, gitarr och violin. Rio, 7 år, skulle sjunga en solovers och inte ett öga skulle förbli torrt.

Stämningen skulle vara på topp, magdansöserna förtrolla. Maten skulle smälta i munnen, drickan skulle göra alla glada. Sedan skulle brudparet köra en brudvals i ”Dirty Dancing”tappning och dansgolvet skulle fyllas med rytm och rörelse. Femtiosju gäster skulle shaka loss och få taket att lyfta (eller golvet att rasa).

Klockan tre på natten skulle brudparet motvilligt lämna dansgolvet. På topp. Höga på kärlek och lycka. Höga på tacksamhet.

Och så blev det den 31.12.2010. En nyårskaramell sent att förglömma.