Hemskheter!

It’s that time of the month, wohoo! Jag har mega-pms och är superstressad så där allmänt. Deadlines som flåsar i mej nackhåren och jobb i mängder. Lite höstnedstämdhet till på köpet och för att inte förglömma postresedepression deluxe.

Jag är känslig, gråter, allt värker, plötsliga hjärtklappningar och boobisarna ryms ej i bh:n. En elaking till finne har byggt bo djupt i min haka och jag känner mej allmänt ful.

Det går bra nu. Men trots det bara MÅSTE jag städa hela huset fast jag nästan var svimfärdig av utmattning. Men nu är det rent och fredag ligger bakom knuten. Jag måste tipsa om ett superhemskt program jag såg på igår. Tror det var en repris men kanske det finns nån som inte har sett det. Då måste ni se! Jag hade samma mood på igår och var väl överkänslig, men jag blev totalt i chock över hurudana människor det finns. Vilka öden och hur kan man förlåta något så fruktansvärt? Jag vill inte avslöja för mycket mer så kolla själv HÄR. Gina är för övrigt en ytterst cool tjej och förebild.

Berätta gärna åsikter om programmet! Hur hittar man den där förlåtelsen inom sig? Skulle du kunna?

När vi nu talar om människoöden (inte min pms då), så vill jag berätta något så otäckt att det inte går att fatta. Ni minns familjen som jag förde en barnvagn till. De mår bra nu. De har fått vila ut och har till och med fått en egen bostad där de kan känna sig trygga och komma igång med sina liv. Men de är otåliga. De vill så mycket mer än systemet. De vill lära sig språket NU. Och jobba och komma in i det finländska samhället. Genast. Helst igår. Härligt entusiasm de har! Det som  däremot är mindre roligt och som förföljer mej i mina tankar är deras resa mot Finland.

Deras resa bestod av olika färdmedel men jag kan inte ens börja förstå lastbilsfärden de utsattes för. Tillsammans med många andra familjer gömdes de bak i en stor lastbil. Sedan fylldes resten av bilen med fraktgods så att den bildade en vägg mot människorna som var intryckta längst in mot förarkabinen. Människosmugglarna tjänade naturligtvis en ordentlig hacka och de lovade att slänga ut dem om de hörde ens ett litet pip. Av sjuk rädsla att bli utslängd såg Zeina och hennes man ingen annan utväg än att droga sin ettåriga son. Under den flera dagars långa färden sov lillkillen i ett rus. Han vaknade upp ibland för att sedan somna om eller bli ytterligare drogad. Jag gissar att mer eller mindre alla barn var drogade i den lastbilen.

Jag får så ont i bröstet! Det känns totalt otänkbart att droga sitt barn. Det gör man inte om man verkligen inte måste. Och fastän jag förstår att det hängde på liv eller död så klarar jag ändå inte av tanken. Den förföljer mej ofta. En stark berättelse av en så fin familj.

SAMSUNG CSC

 

Annonser

Otacksamma?

Det har lugnat ner sig nu. Eller har det? Median påverkar oss i allra högsta grad. Nu tror vi att flyktingströmmen minskat, men i gummibåtar på medelhavet håller vettskrämda människor i sig för brinnkära livet. Fortsättningsvis dör folk på flykt. På flykt undan ett levande helvete. Ett helvete som antagligen ingen av oss någonsin kommer att uppleva eller förstå. Våra största problem just nu är borttagen semesterpenning och hur vi ska kunna stänga gränserna för att hålla flyktingar borta från vårt land.

Nu fokuserar median på helt fel grejor. Osmakliga till och med. Löpsedlarnas rubriker provocerar fram ytterlig främlingsfientlighet bland finländarna. Stories tagna ut ur dess kontext! En man gillar inte maten = ALLA flyktingar är så otacksamma och klagar på GRATIS mat vi ger dem. Tre män berättar att de vill åka tillbaka till Irak = ALLA flyktingar vill åka tillbaka hem för Finland är så skit. Så otacksamt!

Det finns olika förklaringar till varför vi kan tycka att de asylsökande verkar otacksamma. Det kan natuligtvis vara på grund av språkmur, skillnader i kultur och kroppspråk. Sedan har vi ingen aning hur vi själva skulle reagera att komma till ett främmande land. Efter eventuell tortyr, skräck, förföljelse, långa resor, dödsångest och alla känslor som det involverar. Men borde de inte vara superduperövertacksamma för att de nu kommit i säkerhet? Till Trygga Finland. Vi tar hand om er. Allt blir bra.

Men inget är säkert. Får vi stanna eller inte? Var är resten av familjen? Depression, utmattning, sjukdomar och mardrömmar om att ha sett döden i vitögat. Mardrömmar om att nästan kvävts till döds i en lastbil, om folk som trillat ur båtar, om skräcken att passera landsgränser, om alla otäcka saker en människa inte ska behöva utsättas för.

Men DÅ de nog vara tacksamma och bocka och buga varje gång vi går förbi! Men vad vi inte förstår är att dessa människor har sett elände under en lång tid. Bomber och granater har vinit runt deras hus i flera år. De har hållit ut, väntat och stannat i sina hem så länge det bara gått. Varför? Jo, för de inte har velat lämna allt, sitt land, sin släkt och vänner. Sitt språk, sin kultur, sitt jobb och allt de vet om. Deras verklighet. Deras liv. Ända tills det inte går längre. När döden kommer för nära.

Många har haft det bra ställt. Antagligen högre inkomst än vi. Att hosta upp flera tusen euros för en resa till Thailand kan vara svårt för de flesta familjer. Dock blev resan för dessa människor inte till Thailand utan till Finland. Ett kallt land med lika kyliga åsikter.

Bland de som kommit hit finns det förmodligen några på riktigt otacksamma typer. Ja, rentav otäcka människor. Kriminella och våldsbenägna. Absolut! Det finns det överallt. I Även i Finland.  Bara för att de är flyktingar så betyder det inte att de alla är supernice och övertacksamma. Tror vi det, har vi tappat greppet. Det är inte DE som ska vara superice, det är ju VI!

Nästa på listan är att söka upp de fina människorna vi träffade för några veckor sedan. Hoppas de mår bra!

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

Njutning deluxe

Arma öde, vilken solskenshistoria i helgen. Bildligt talat. Inte nog med att vi invigde terrassäsongen så blev vi friskluftsförgiftade. Den lokala bergstoppen, Öjberget levererade sol, skidåkning och tomma backar som ingen annan skidort i landet. Precis som på skidresor, föredrog jag solen och after(ski). Medan barnen var i backen jobbade jag på mina fräknar. Njutning deluxe på alla plan.

Fortsätter det så här slipper jag en landsflykt och depressionsmedicin.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Reklamsnuttis

Kudos till dem med migrän! Mitt huvud är på väg att explodera av en förbenad spänningshuvudvärk eller dyligt. En värktablett kunde möjlogtvis hjälpa, men då man är envis och tror på självläkning. Eller kolhydrater overload.

Tänkte oberoende det oangenäma tillståndet göra en liten reklamsnutt nu. Om mej själv. Av mej själv. Som ni vet så är jag en entusiastisk fotograf som uppskattar det naturliga ljuset, ögonblicksbilder, stämning, känsla och levande foton. Om det finns någon annan som gillar samma och som till exempel behöver porträtt, familje-, nyfödd-, preggomama- eller barnfoton så kan man definitivt kontakta mej. Dessutom börjar det vara hög tid att beställa makeup inför våren- och sommarens bröllop och fester. Några helger har jag ännu lediga för att göra någon fin. Fatta, vi är på vinnande sidan nu! Det är nästan ljust om kvällarna, fåglarna sjunger vårsånger och solen värmer. Snart är det sommar och sol, kort tajt kjol. Maxiklänning blir nog bra det med.

Gravidfoto raskauskuva

Gravidfoto raskauskuva Vaasa

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Hääkuva bröllopsfoto Vaasa

babyfotografering vauvakuvaus vaasa

babyfotografering vauvakuvaus vaasa

vauvakuvaus vaasa babyfotografering vasa

vauvakuvaus vaasa babyfotografering vasa

vauvakuvaus vaasa babyfotografering vasa

vauvakuvaus vaasa babyfotografering vasa

vauvakuvaus vaasa babyfotografering vasa

Queen of Helsinki

Helgen for i ett huj med bebisfotografering, cupcakesbakning, kalas, min födelsedag, städning, packning och farsdagsfirande. Och så var jag gästprogramledare i Veckoslutskommittén på radio x3m (var det någon som råkade höra mitt häxskratt?..!). Scary men roligt förstås.

Nu har prinsessans vecka har börjat!Ingen städning eller matlagning. Ingen diskmaskin eller bykhög så långt ögat når. Could get used to this!

Att åka iväg någonstans med en hel familj är så nära katastrof man kan komma. Så mycket saker att packa och så vill jag helst att huset ska vara någolunda fräscht när vi kommer hem. Det är helt enough med explosionen av de tusen väskor med smutstvätt som står  ouppackade i hallen i några dagar efter hemkomsten. Finns det något värre än att packa upp? Jo, kanske att packa då. Att packa medan barnen har myror i brallan av resfeber. Det blir nervsammanbrott redan före man kommer iväg.

Men nu dumpar jag kidsen i Pargas och låter farmor och farfar leva mitt liv i några dagar. Jag kommer att må som en prinsessa. Känner redan av transformationen. Pulsen sjunker stadigt och snart kan man skönja mina smilgropar. Ett leende som aldrig vill ta slut så länge jag strosar på gatorna i Helsingfors. Ni kan kalla mej Queen of Helsinki, heh.

SAMSUNG CSC

 

Liksom den lilla prinsessan jag fotade i helgen kommer jag att sova i hotellets dunbolster. Lucky me!

Facebook-rasister, go home!

Idag har diverse nyhetstidningar bekräftat att den man som igår blev knivskuren i Vasa har dött. Så skrämmande och tragiskt! Mitt på ljusa dagen i Vasas lilla centrum. Enligt spekulationer var förövaren av ett annat folkslag.

Idag har det också funnits mycket rasism i mitt facebook-flöde. Det är mycket i mitt facebook-flöde som jag skulle klara mej utan. Dumma linkar, bilder på matkladdiga bebisar och störande reklam. Men när det kommer till kritan, är dessa ändå helt ok. Helt ok om jag jämför med att läsa statusuppdateringar som idag florerat i mitt flöde. Statusuppdateringar av facebook-vänner. Kanske inte mina närmaste polare irl så att säga, men ändå människor som jag respekterar och gärna talar med ibland.

Jag uppskattar inte att det förekommer rasism i mitt flöde. Att läsa statusar som ”RIP jävla zigenarpack, ”aphelveten” Terroristtattare” för att nu nämna några, gör mej fruktansvärt förbannad. Och ledsen. Ledsen på att INGEN av de ca 2000 fb-vännerna säger något. Ingen ingriper. Däremot är det många som joinar tråden med exempel på hur vidriga detta folkslag är. Resten av facebook håller tyst. Varför? Hur ska vi kunna utrota rasismen när ingen på facebook vågar säga till? Den lilla facebook-tråden blev plötsligt en tydlig spegelbild av hur rasismen ser ut i Finland. Den pågår konstant utan att någon vågar slå näven i bordet och ryta till.

Jag är inte rasist MEN..Nej huadå! Patetiskt nog svarade en kille på mitt inlägg att det nog finns folk här i landet som inte tycker om vita. Jahaps, nej men stackars, stackars dej då. Jag har svårt att tro att glåpord, stryk och skitiga blickar hör till din vardag. Att du flytt från ett land för att undgå döden till ett land där du inte är välkommen, till ett land där du praktiskt taget också kunde bli mördad. Eller bara sakta men säkert dö inuti. Eller är det din verklighet du finska vita man?

Ni hör, jag är otroligt lack. Besviken. Yttrandefrihet må vara varje människas rätt men hets mot folkgrupp, det är banne mej både osmakligt och olagligt!

Och hon har talat.

Här finns exempel på andra facebook-rasister. De ”skojiga” rasisterna som man stöter på allt för ofta.

fuck