Etikett: Barn

Publicerat den

Att hata ett klockslag.

Veckan for som vanligt, snabbare än nånsin. Omställning till vintertid har inte varit lätt. Hur mycket kan man riktigt påverkas av en timme hit eller dit. Hur blev det nu, skulle det inte röstas om detta i riksdagen?

När klockan blir fyra och det sakta men säkert börjar skymma, då vill jag bara krypa under filten på soffan och sova. Ögonen svider och en tryckande huvudvärk börjar bygga upp. Just lagom vid fyratiden är också barnen trötta efter dagen. Och HUNGRIGA!

Kombinerat med mitt ”klockan-fyra- mående” blir detta inte en härlig ekvation. Utan att gå in på saftigare detaljer kan jag bara säga att jag hatar klockan fyra och jag hatar vintertidsmörkret. Just då är det guld med bortglömda makaronilådor man hittar i frysen. Och just då är det mycket smärtsamt att inte hitta makaronilådor i frysen eller inget annat i kylen heller för den delen. Det är då man önskar man hade den där avundsvärda framförhållningsgenen eller att man hade en egen kock. Eller att man bodde på solkusten. Med egen kock. Life goals!

Ett annat life goal är en bred säng. HUR skönt är det inte att sova i en två meter bred säng! Tog i veckan en välbehövlig time out och sov en natt på det fina F6 hotellet i Helsingfors. Man kan sova åt vilket håll som helst, och delar man säng med någon så märks det knappt att där finns en annan. Muminmamman och muminpappan skulle inte ens nudda varann (om de inte så ville då). Himla skönt. Krävs ett nytt sovrum då förstås.

Helsingfors är förresten en stad jag tjatar om så ofta. Den känns så underskattad som storstad. Men att den har blivit finare, mer mångsidig och internationell än förr. Förut kunde jag inte förstå hur någon ville turista där. Nu vill jag själv turista där. Hur mycket som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka och numera är man till och med intresserad av historiska händelser och platser. Och vad är inte bättre än att lära sig om sitt eget lands historia och hålla pengarna innanför egna gränserna!

Nu väntar fredagsmyset. Maten, vinet, brasan, fotmassagen (önsketänk) och små varma barnkroppar i famnen.

Mobilpics

Publicerat den

Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

Publicerat den

Home again!

Jepp, vi har anlänt till den finska sommaren. Bruna och fräkniga. Och lite utvilade perhaps. Nej faktiskt, denna gång kände jag inte i behov av semester efter semester. Det blir liksom lättare när barnen blir större. It’s a fact! Men den sedvanliga postresedepressionen den kickade in naturligtvis.

Men jag vänjer mej. Idag är en fin sommardag! Fryser bara lite i min sommarklänning. Ett resereportage är mycket väl på kommande inom snar framtid. Det är bara så mycket att stå i och komma i kapp efter man varit bortrest i tolv dagar.

Förra onsdagen var det också en ljuvlig kväll. Då kickade sommarens höjdpunkt igång. (Ta det som ett tips från mej) Faros Live! Farosbåtens eget sommarband uppträder på terrassen. Vill du vara incognito, don’t bother go! Jag tycker det är härligt att veta att där kan jag träffa bekanta och vänner varje sommaronsdag. Tyvärr får jag inte alltid gå ensam till Faros. Genast jag nämner namnet har ungarna hoppat i skorna. De älskar det stället alltså!

Kom och hälsa om ni ser mej chilla där i en solstol!

SAMSUNG CSC

Happy people! #farosfiilis

Publicerat den

Sommarlov och resor

Sommarlovet är här! För barnen i alla fall. Som egen företagare blir det ingen full semester. Inte detta år heller. Tur nog kan jag jobba kvällar och så känner jag att barnen har blivit så pass stora nu att det är helt ok att jobba medan de får leka ute.

Om jag inte har glömt att ge sommargåvor till dagis (ja, det har hänt), så ger jag vanligtvis presenter från Unicefs. Allt från täcken, rent vatten till träd. Från barn till barn. Till de som behöver. I år blev det istället rabarber från egen gård. Lite mindre konsumering och helt ekologiskt. Dessutom lätt som en plätt!

SAMSUNG CSC
SAMSUNG CSC

06018027 (2).JPG

Tror att jag har packat en hel vecka för att (nästan) få med allt en fem personers familj behöver på en resa. Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader med några pitstops på vägen. Jag vet inte hur Wifi kommer att funka, men följ mej på Instagram där jag säkert kommer att ladda upp bilder: nadia_insta

Det blir berg och hav och antagligen rätt mycket pasta. Bildbomber utlovas senare. Nedan en bild från vårt första boende och det vackra havet.

15_g

Publicerat den

Inte så svettigt sportlov.

Sportlovet fortsätter i jobbets och lathetens tecken. Inte en skida har vallats, inte en skridsko har snörats. Ännu i alla fall. Det finns ju fortfarande helgen att klämma in sportigt program.

Saldot är inte att skryta med men hur som så har vi haft ganska kul. En ex tempore photoshoot, loppisrunda, en ny kund och ett kontrakt på det, en låååång lunch på fem timmar(!) med bästa vänner och hela barnaslurven. Och ett stort omfång med rosa tulpaner av gubbeluren.  Inte så svettigt sportlov hittills men helt ok ändå.

Publicerat den

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Publicerat den

Kulturkrockar och barn del 1

Vi här i norden är ju kända för att vara väldigt slappa och laid-back då det kommer till barnuppfostran. Sanningen är kanske främst den att vi är så rädda för att vårt barn ska skada sig så vi lindar in hen i bomull. Men för folk utifrån, från andra länder, är vårt sätt främmande. Vi har liksom inte ”pli” på våra barn. Föräldrar säger inte till och respekten från barnet uteblir. Lite på samma sätt som det blivit i skolorna. Läraren har inte längre någon auktoritet och respekten till hen är puts väck.

Jämför då vissa delstater i Indien, där läraren har rätt att slå eleverna. Att aga barnen hemma är inte något någon lyfter på ögonbrynen för. Och vi behöver inte gå längre än Frankrike och England där aga i barnuppfostran (mej veterligen) är en familjesak som inte rör någon utomstående. En dask på rumpan eller en luggning är inget konstigt såvida det inte blir märken.

Jag förespråkar absolut INTE barnaga! Och en konflikt bör inte lösas med frustrationer som ter sig i våldsamma uttryck. Jag hatar konflikter, har alltid gjort. Men jag väljer att ha konflikter med mina barn därför att jag tror (hoppas) att de kommer att tacka mej senare. Tack vare konflikter kommer de att bli förberedda inför livets ups and downs. Speciellt alla hinder och problem på vägen.

Absolut enklast skulle det vara att låta dem göra vad som helst, äta vad som helst och när som helst. Jösses, vad mycket tid jag skulle ha att göra mina grejer och slippa lägga mej i hela tiden. Att vara en ja-sägare skulle göra mit liv simpelt och vilken energi jag skulle spara! Bortskämda barn vill jag däremot INTE ha, så jag forsätter säga nej, nej, NEEEEEJ.

Är du en ja- eller nej-sägare?

barnfotografering

Publicerat den

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.

Publicerat den

Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!