Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

Home again!

Jepp, vi har anlänt till den finska sommaren. Bruna och fräkniga. Och lite utvilade perhaps. Nej faktiskt, denna gång kände jag inte i behov av semester efter semester. Det blir liksom lättare när barnen blir större. It’s a fact! Men den sedvanliga postresedepressionen den kickade in naturligtvis.

Men jag vänjer mej. Idag är en fin sommardag! Fryser bara lite i min sommarklänning. Ett resereportage är mycket väl på kommande inom snar framtid. Det är bara så mycket att stå i och komma i kapp efter man varit bortrest i tolv dagar.

Förra onsdagen var det också en ljuvlig kväll. Då kickade sommarens höjdpunkt igång. (Ta det som ett tips från mej) Faros Live! Farosbåtens eget sommarband uppträder på terrassen. Vill du vara incognito, don’t bother go! Jag tycker det är härligt att veta att där kan jag träffa bekanta och vänner varje sommaronsdag. Tyvärr får jag inte alltid gå ensam till Faros. Genast jag nämner namnet har ungarna hoppat i skorna. De älskar det stället alltså!

Kom och hälsa om ni ser mej chilla där i en solstol!

SAMSUNG CSC

Happy people! #farosfiilis

Sommarlov och resor

Sommarlovet är här! För barnen i alla fall. Som egen företagare blir det ingen full semester. Inte detta år heller. Tur nog kan jag jobba kvällar och så känner jag att barnen har blivit så pass stora nu att det är helt ok att jobba medan de får leka ute.

Om jag inte har glömt att ge sommargåvor till dagis (ja, det har hänt), så ger jag vanligtvis presenter från Unicefs. Allt från täcken, rent vatten till träd. Från barn till barn. Till de som behöver. I år blev det istället rabarber från egen gård. Lite mindre konsumering och helt ekologiskt. Dessutom lätt som en plätt!

06018027 (2).JPG

Tror att jag har packat en hel vecka för att (nästan) få med allt en fem personers familj behöver på en resa. Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader med några pitstops på vägen. Jag vet inte hur Wifi kommer att funka, men följ mej på Instagram där jag säkert kommer att ladda upp bilder: nadia_insta

Det blir berg och hav och antagligen rätt mycket pasta. Bildbomber utlovas senare. Nedan en bild från vårt första boende och det vackra havet.

15_g

Inte så svettigt sportlov.

Sportlovet fortsätter i jobbets och lathetens tecken. Inte en skida har vallats, inte en skridsko har snörats. Ännu i alla fall. Det finns ju fortfarande helgen att klämma in sportigt program.

Saldot är inte att skryta med men hur som så har vi haft ganska kul. En ex tempore photoshoot, loppisrunda, en ny kund och ett kontrakt på det, en låååång lunch på fem timmar(!) med bästa vänner och hela barnaslurven. Och ett stort omfång med rosa tulpaner av gubbeluren.  Inte så svettigt sportlov hittills men helt ok ändå.

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Kulturkrockar och barn del 1

Vi här i norden är ju kända för att vara väldigt slappa och laid-back då det kommer till barnuppfostran. Sanningen är kanske främst den att vi är så rädda för att vårt barn ska skada sig så vi lindar in hen i bomull. Men för folk utifrån, från andra länder, är vårt sätt främmande. Vi har liksom inte ”pli” på våra barn. Föräldrar säger inte till och respekten från barnet uteblir. Lite på samma sätt som det blivit i skolorna. Läraren har inte längre någon auktoritet och respekten till hen är puts väck.

Jämför då vissa delstater i Indien, där läraren har rätt att slå eleverna. Att aga barnen hemma är inte något någon lyfter på ögonbrynen för. Och vi behöver inte gå längre än Frankrike och England där aga i barnuppfostran (mej veterligen) är en familjesak som inte rör någon utomstående. En dask på rumpan eller en luggning är inget konstigt såvida det inte blir märken.

Jag förespråkar absolut INTE barnaga! Och en konflikt bör inte lösas med frustrationer som ter sig i våldsamma uttryck. Jag hatar konflikter, har alltid gjort. Men jag väljer att ha konflikter med mina barn därför att jag tror (hoppas) att de kommer att tacka mej senare. Tack vare konflikter kommer de att bli förberedda inför livets ups and downs. Speciellt alla hinder och problem på vägen.

Absolut enklast skulle det vara att låta dem göra vad som helst, äta vad som helst och när som helst. Jösses, vad mycket tid jag skulle ha att göra mina grejer och slippa lägga mej i hela tiden. Att vara en ja-sägare skulle göra mit liv simpelt och vilken energi jag skulle spara! Bortskämda barn vill jag däremot INTE ha, så jag forsätter säga nej, nej, NEEEEEJ.

Är du en ja- eller nej-sägare?

barnfotografering