Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Annonser

Jag kunde lika bra ligga död.

Peppe brukar säga att det mest ointressanta någon någonsin kan berätta är hur mycket man jobbat den senaste tiden och vilka drömmar man haft föregående natt. Ja, jag kan hålla med. Man nickar artigt och låtsas lyssna. Det som jag funderat mycket på detta år är hur livet på något sätt tappat sin äkta betydelse. Vi stressar till jobb, stressar hem, och så stressar vi ännu lite till. Varje ledig sekund passar vi på att logga in. Vi bara måste hålla oss ajour med världen och vad ens femhundrafyrtiofyra vänner pysslar med.

Folk lever sina liv på sociala medier. De lever ett socialt medieliv och inte ett socialt liv. Man har kanske tätare kontakt med vänner och bekanta numera, men kvaliteten på kontakten den känner jag har försämrats. Ta Facebook som exempel. Ett ypperligt medel att hålla kontakt med bekanta på andra sidan världen. Det kan jag inte förneka. Men när jag typ sjutton gånger har kollat vad de femhundrafyrtiofyra Facebookvännerna gjort, vet jag fortfarande inte hur mina tio bästa vänner mår. Hur de egentligen mår.

Det kan gå veckor utan att min telefon ringer. Nu räknar jag inte med jobbsamtal och störiga telefonförsäljare. Jag menar kompisar, vänner, bekanta, släktingar.  Förut talade jag i telefon med någon varje dag. Och telefonen pep av inkommande SMS stup i kvarten. Nu bor jag ju inte ensam, men om jag gjorde det kunde jag kanske ligga död ett bra tag utan att bli upptäckt. Kanske någon till sist skulle börja undra varför bloggen eller Insta inte blivit uppdaterad på någon månad.

Är det så vi ska leva? Är det så här vi ska umgås? Med flyktiga tryck på gilla-knappen och pussiga emojis. Sociala medier ger oss en känsla av gemenskap, det är riktigt. Vi tror att vi har femhundrafyrtiofyra vänner som finns där, som hejar på oss och postar hjärtögonsmileys i våra kommentarsfält men när allting kommer kring, när du loggar ut då ligger telefonen stum och samtalen fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Så tillbaka till hur boring det är med folk som älskar att berätta hur mycket de jobbar. Alltså hur boring? BOOOORING! Och hur tråkigt är det inte att vi bläddrar och bläddrar i våra kalendrar för att försöka hitta en passlig dag att träffa våra vänner. Oj januari var redan full, februari likaså men kanske i mars? Någongång var det status att ha en dyr bil. Nu är det status att ha fullbokad kalender. Finns det någon slags trygghet i att vara busy? Är det lika med att vara populär och eftertraktad? Om man inte har något inplanerat på en vecka, är man då en total loser?

 

Jag har hellre bokstaven L ingraverad i pannan än ger upp på mitt sociala liv. Jag är inte bättre än någon annan, och medger att jag har blivit sämre på att hålla kontakt. RIKTIG kontakt. Face to face. Men jag bara kan inte tro att livet ska vara som det är nu. Teknologin i all ära, men inget kan byta ut äkta kontakt mellan människor. Eller är tiden inne nu, är det nu som vi ska bli ersatta av robotar?

SAMSUNG CSC

Exempel på två vänner jag inte ringt till på länge

Julen är inte bara glansbilder på Facebook

Jag vet att julhelgen kan vara känslig för en del. För mej är den det, jag erkänner. Jag ska förklara. Vissa tar till flaskan, barn far illa, det är bråk, slagsmål och den ständiga frågan, VAR ska man fira jul, börjar distrahera tankarna redan i oktober. Barnfamiljer stressar hit och dit för att hinna besöka alla.

Jag har inte någon större trauma och jag lider med till exempel de barn vars föräldrar dricker bort hela julhelgen. Barn som får uppleva föräldrar som förändras till skrämmande, främmande typer som vinglar, sluddrar, härjar och kanske slocknar på badrumsgolvet. Vi har som barn inte haft alkohol i hemmet och jag kan inte sätta mej in i hur hemskt det kan bli om det går överstyr.

Däremot skilde sig mina föräldrar när jag var barn. Före det har jag alltid gillat julen. Efter det not so much. Det blev till och så seriöst att jag blev anti-jul. Ännu i denna dag är jag påverkad av det och har komplicerat förhållande till julen. När jag fick barn, ville jag skapa egna jultraditioner och ha julen på mitt sätt. Det var extraviktigt för mej just för att jag skulle kunna få uppleva den där julkänslan igen. Jag ville ge den en chans.

Med eget hem blev det ännu viktigare att få styra och ställa enligt vad JAG ansåg att vara den perfekta julen. Inte nödvändigtvis typiska jultraditioner men mera ett summelsurium av gamla släktraditioner uppdaterat till 2000-talet. Jag menar, varför äta morotslåda när citron- och timjanmarinerade morötter är sååå mycket godare!

Detta år har vi varit hos släkt över jul. Det blir att kompromissa ibland. Att försöka släppa sina egna starka förväntningar inför julen och acceptera att det finns andra sätt att fira. Inte lätt. Den där anti-julattityden vill ploppa upp till ytan hur jag än försöker ignorera den jäkeln. Säger som många andra, det är så skönt när det är över. Nästa år igen. Och då kanske på mitt sätt.

Folk kan vara så otroligt starkt bundna till traditioner och att lossa lite på knuten, kan kännas totalt omöjligt för vissa. Jag är säker på att de flesta någongång har haft meningsskiljaktigheter om julfirarandet. Julen är inte bara vackra glansbilder på Facebook.

Lite lyx i vardagen

Kör ett tidigt morgontips fredagen till ära! Vasas unikaste restaurang, Faros har en tävling på sin Facebooksida. Du och dina tre kompisar har chans att vinna en ”lyxkryssning”, trerätters middag och dryck! Vem vill nu inte det? Tänk så kul! Det kallar jag lyx i vardagen.

Idag är sista dagen att delta, så passa på att vara med!

Puss hej, vi återkommer!

faros

Bloggstatistiken förtäljer

Ibland kikar jag in vad statistiken säger om bloggen. Vem som läser, hur många och varifrån de slussas in. Numera laddar jag oftast upp mina inlägg på till exempel Facebooksidan för ”Finlandssvenska bloggare” och Blogivaasa. Man kunde kanske tro att flera läsare hittar hit då. Men faktum är att jag har fått färre läsare sen jag började med det. Ok, nu kan det ju bero på att jag levererar sämre eller att mina inlägg inte intresserar de fräscha förmågorna på Finlandssvenska bloggare. Dunno.

Själv har jag hittat många coola bloggar via den Facebooksidan. Galet hur många ambitiösa bloggare det finns. Heja! Känner att jag måste uppdatera min dammiga blogglista här till höger. Ut med gamla trasiga linkar och in med ny inspiration. Vissa bloggar slutar jag dock inte läsa. Gillar de gamla rävarna. Pionjärerna och de som fortsätter leverera. De finns kvar och får leva jämsides med den nya bloggenerationen. Det tycks funka hur bra som helst!

Min statistik berättar att min största läsarkrets finns i Finland och på andra plats Sverige och USA. Däremot tycks ingen ålänning gilla min blogg. Vafan, hahhaa? Vad gillar ålänningarna månn tro?

Hur fiskar jag Åland till bloggen? Med Ålandspannkaka? Nej, den var dålig. Ge mej tips!  Och snälla, är du en ålänning, lämna en kommentar. Please!

nadia boussir

Syns du inte, så finns du inte!

En trendig reklambyrå stoltserade precis på Facebook att de nu är den största i hela Österbotten. Jag vill inte vara sämre. Jag kan också synas i Facebook-flöden. Kanske mina kära bloggläsare vill hjälpa mej med detta, att dela detta inlägg? Jag är kanske den minsta fiman i Österbotten, och trots att storleken ofta har betydelse så gäller det inte i alla sammanhang!

Så idag tänkte jag stoltsera över min egen firma, Studio Casablanca, som sysslar med företagsimage. Jag hjälper företag att synas, att nå ut. På de rätta kostnadseffektiva kanalerna naturligtvis.  För syns du inte så finns du inte. Vill du som företag stärka ditt varumärke, I’m yours!

Så om vi delar upp allt i mindre delar. Vad GÖR Studio Casablanca egentligen?

-DIGITAL MARKNADSFÖRING. Satsa på sociala medier! Dagens tidning är morgondagens kattlåda. Du sköter det du är bäst på, din egen verksamhet och Studio Casablanca sköter Facebook, Twitter, LinkedIn, Bloggar, Instagram eller vilket medium som lämpar bäst för just ditt företag. Kontinuerlig kostnadseffektiv marknadsföring, profilering och uppbyggande av kundrelationer.

-WEBDESIGN. En hemsida är ditt företags viktigaste skyltfönster och den stärker din trovärdighet som företagare. Den ska gå hand i hand med din image. Genom en sökordsoptimerad hemsida kan kunder hitta dej på internet. Kom ihåg att 90% av alla i vårt land är uppkopplade! Telefonkatalogen är ett minne blott.

-FOTOGRAFERING. Image is everything. Underskatta aldrig det visuella! Studio Casablanca hjälper dej med proffsiga bilder som tilltalar kunderna. Vi kan kalla fenomenet för ögonmat. Kanske en hel bildbank till ditt fria förfogande. Produktfotografering (och eventuell produktstyling), foto på anställda, dokumentering, inredning, byggnader. You name it!

Ditt företag kan köpa hela paket eller enskilda tjänster. Men då undrar du kanske, varför välja Studio Casablanca och inte den största reklambyrån i Österbotten? Vad är Studio Casablancas styrkor?

Ja, min styrka är att jag är ensam. Jag är din enda kontaktperson. Du slipper tala med olika personer varje gång och upprepa dej eller vara osäker på om allt gått hem. Av mej får du allt under samma tak. Behöver du till exempel en hemsida, behöver du inte kontakta en fotograf från en annan firma.

Som visuell konsult är jag mycket bra på att läsa in mina kunders behov och  på vilket sätt företaget vill profileras samt hur den önskade imagen kan uppnås. Så är jag också en idéspruta, så när egna visioner haltar, kommer jag med nya ögon. Flink med pennan är jag för övrigt och skriver även textinnehåll om så önskas.

Studio Casablanca må vara den minsta firman i branschen, men den är en vass liten jäkel! Vi hörs.

Jag samarbetar även gärna med andra företagare för lämpliga projekt och naturligtvis är jag rörlig och verksam i hela landet.

Du når mej på nadia@studiocasablanca.fi

Studio Casablanca-Maknadsföring

Jag i mitt trendiga hemma-office

Hänger gubbmagen ut?

Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.

När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.

Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.

Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.

Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.

profilbilder-fotograf

Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.

Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.

profilbilder-fotograf

Edit

Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!