Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

En grym kvinna!

Det finns en tjej som inte bara är otroligt rolig, hon är också smart och driven företagare. Framgångsrik inom grafisk design. Är så avis! Grafisk design är något jag inte överhuvudtaget behärskar. Jag är så där medioker på det mesta, men grafisk design är totalt utanför mitt område. Lägger det på min bucket list. Andra vill hoppa fallskärm men jag vill lära mej designa.

Pia har till och med vunnit priser för hennes designs! Sjukt snygga etiketter. Bland annat smörpaket, godispåsar och vinflaskor bär hennes signatur. Har ni missat hennes blogg, måste ni läsa! Den kvinnan har talang för komisk tajming. Bästa!

Dessutom är hon min trogna kund. Senast har jag fotat produktbilder för hennes vattenflaskor. Så vackra och definitivt Instagramvänliga!

Beskåda nedan och läs sedan en färsk fredagskrönika här.

SAMSUNG CSC

Möt mej i Helsingfors!

Denna dag bjöd minsann på olika väderlekar. Mulet, sol, regn och snö. Jag trivdes bäst i bilen med full värme på men sedan passerade jag en vacker björksskogsdunge och måste naturligtvis tvärnita och stiga ur för att fota. Det vare att under att jag inte föll igenom istäcket på ett stort och vått dike. Frös gjorde jag så förbannat om tårna på tillbakavägen till bilen.

Vad gör man inte för att fota? Ska passa på att göra reklam för detta också!

Barnfoto, gravidfoto, businessfoto. Ja, you name it. Yours truly kommer till Helsingfors för att fota dej! För mer info och bokningar kontakta mej per mail, nboussir@gmail.com

Kanske vi ses?

Inte så svettigt sportlov.

Sportlovet fortsätter i jobbets och lathetens tecken. Inte en skida har vallats, inte en skridsko har snörats. Ännu i alla fall. Det finns ju fortfarande helgen att klämma in sportigt program.

Saldot är inte att skryta med men hur som så har vi haft ganska kul. En ex tempore photoshoot, loppisrunda, en ny kund och ett kontrakt på det, en låååång lunch på fem timmar(!) med bästa vänner och hela barnaslurven. Och ett stort omfång med rosa tulpaner av gubbeluren.  Inte så svettigt sportlov hittills men helt ok ändå.

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Efterlyser lite personlighet!

Vad skulle pigga upp en så här en vanlig onsdag kväll som denna? Det är ju inte som att det är lillelördag i den bemärkelsen som förr i tiden. Vad är nu en Olliskväll mot en skön soffa framför sprakande brasa? Känns bara som om att det får vara slutgosat nu. Vintern har gett oss rätten att softa med yllesockor, choklad och värmeljus. Jo men det är ju klart, visst ÄR det mysigt fortfarande men the show can’t go on.

Jag vill se vårjackor, fräknar och så vill jag se individualism. Lite power! Lite personlighet. I mitt Instaflöde är det blomblad på mörka underlag och smoothiebowls i granna färger (jepp, jag är också skyldig). Ser jag en Kinfolktidning till så blir jag spyfärdig. Vad är det för sekt anyhow? Och vågar man kritisera anhängarna?

Lite ”bry dej inte vad andra tänker”, ”kör din egen grej” och ”sänk dina krav” tycker jag vårens tema ska vara. Och för denna helt vanliga onsdagskväll bjuder jag på något mer sällsynt (på min blogg i alla fall), lite male modelling. Kanske det piggar upp någon. Blink smiley.

Fotografering-vasafotograf-vasa

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.