Det kan ju aldrig bara vara för bra.

Det bästa med att ha haft en dålig dag är att morgondagen bara kan bli bättre. Och det blev den. Solen lyste (igen) och jag har varit så där lagom effektiv. Fick plötsligt en hel del nya beställningar för webdesigns och några kundmöten blev inbokade till nästa vecka. Och just som sommaren är över så har bokningar av brudsminkningar och bröllisfoton droppat in. Somliga är verkligen i tid så passa på att boka om behovet finns! Ni vet var jag finns.

Sedan. Just som jag hade så bra flow. Här jag gick omkring och myste med ett fånigt leende på läpparna. Ja, då går 12-åringen och bryter benet. Tjeeena!

nadia boussirNadia BoussirOdd mollyOdd molly

Några feel good pics från när livet ännu lekte. Höh!

The hard way

Det är mycket jag lärt mej genom åren. Trots att jag fortfarande känner mej som en liten flicka i en tants kropp, så ska det väl ändå erkännas att man blir visare med åren. Dessutom får man lite mera pondus. Inte så att man utnyttjar situationen och säger  ”men snälla lilla vän”, men visst kan ett ”I told you so” slinka in. Med ålderns rätt liksom.

I mitt jobb är det ganska mycket sälj. Jag borde öva bättre på mina säljpitchar. Ibland är de bättre och ibland blir jag bara otroligt folkskygg. Vill inte synas, tala med någon och allra minst försöka övertala någon att köpa av mej. Att sälja sig själv är helt enkelt ingen ENKEL match!

Jag anser att jag har ganska mycket livserfarenhet, men samtidigt har jag ännu att lära. Det mesta jag har lärt mej har varit the hard way. Mycket blod, svett och tårar. Mycket besvikelser. Och när man trott att nu har man det här i påsen, så glider det ur handen.

Som idag. Jag trodde jag hade hela inne. Allt klappat och klart och så blev det inte så. Inget är någonsin klappat och klart så länge avtalet inte är undertecknat. Hade jag inte lärt mej det redan? Att inte ropa hej förrän… Uppenbarligen inte! Men så är jag. Jag blir så sjuttsingens ivrig då det kommer till projekt. Jag researchar, sprutar idéer, fixar, utvecklar, studerar, designar. And I like it! Det är så jag fungerar och det är också en egenskap jag blir så oerhört trött på. För vem vill göra jobb i onödan fast det känns roligt just då.

Så gott folk! Dagens visdom. Lär er att ALLTID skriva kontrakt. Alltid, alltid, alltid och ju tidigare desto bättre.  Även om det gäller ett fjuttigt sketet litet jobb. Och jag ska FÖRSÖKA att inte bli så ivrig nästa gång att jag spenderar min fritid på Pro Bono-arbete.

Ps. På tal om jobb, så söker de nu extrapersonal till det fabulösa Indiska Magasinet. Sök vettja! Och kom ihåg att skriva arbetsavtal!

Nadia Boussir

Odla mera!

Dagarna flög iväg! Först några soliga jobbdagar plus Habitare i Hfors sedan några soliga dagar tillbaka i vasa. Dessutom barnfritt. Vad mera kan en mor önska sig (ibland)?

Borde frysa in persiljan och myntan i trädgården. Rabarbern smakar säkert trä vid det här laget. Efter dagens jobb blev jag inspirerad att bli lite mer självförsörjande. Missta mej inte, jag kommer aldrig att äga en gård med djur och åkermark, men att odla lite mer grönskaker, frukt och bär skulle faktiskt vara kul.

Har följt efter dansken Frank Erichsen hela måndagen. Inte stalkat och så, men dokumenterat hans föreläsningar och möten med barn och vuxna vid olika skolor. Frank är ju en självförsörjande bonde som använder sig av rätt gammaldags metoder i sitt arbete. Han har en eget tv-program, ”en tvättäkta lantis” (Det gode bondeliv) som jag sett på en(!) gång, men kanske ska börja kolla på lite mer nu efter att hört honom berätta intressanta stories.

Förstår inte hur han orkar dock. Göra allt själv! jag som knappt orkar laga middag. En överman, det är han!

Habitare2015Habitare2015HelsingforsHelsingforsHelsingforsHelsingforsTerass-Helsingfors

Frank ErichsenFrank ErichsenFrank ErichsenFrank ErichsenFrank ErichsenFrank Erichsen

Söndagens korta

Ännu en dag med toppenväder. Augusti, du vara micket snäll! Idag samlades vi, som så många andra, på Sandö för manifestationen ”Vi har en dröm” Så fint att se att det finns folk som bryr sig. Folk som har hjärtat på rätt ställe. Folk som visar medmänsklighet och kan tänka större, utanför sig själva. Ibland blir man helt matt och tror att hela Finland är lika ruttet som de åsikter som vissa politiker har.

Kaj var på plats, och naturligtvis barnens favorit. Alfred Backa levererade humor och Fredrik Furu bjöd på fina visor. Sedan blev det lite bad och de godaste heimlaga hamburgarna väl hemma.

Kom att tänka på en text jag skrivit som passar bra just idag, när vi stått upp för jämlikheten. En aktuell text som jag skrev för ett tag sen. Den går att läsa precis HÄR.

Imorgon börjar jobbet, nästan på riktigt. Det blir mest kvällsjobb för barnen har fortfarande en hel lååång vecka sommarlov. Ingen fattar hur mycket jag saknar vardagsrutinerna. Countdown sju dagar.

Hänger gubbmagen ut?

Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.

När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.

Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.

Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.

Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.

profilbilder-fotograf

Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.

Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.

profilbilder-fotograf

Edit

Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!

Jag vill vara en man

Vad har jag gjort idag då? Inte mycket, men eftersom nån medlem av intresseklubben vill föra bok, så kommer några franska här.

-vaknat i värre koma än någonsin. Vad är det som händer? Det borde ju vara lätt att vakna när det är så ljusa morgnar. Jag får helt enkelt inte upp ögonen och kroppen fungerar långsammare än en sengångare.

-kollade mail och jobbade lite

-fick ont i ryggen och började städa. En pikastädning. Konstaterade än en gång att vi äger för mycket grejor.

  • fick besök av en mäklare som kom för att värdera vårt hem. Mäklarjobb skulle egentligen vara jätteskoj. Men kanske inte i Vasa.

-surfade på hus och konstaterade att det inte finns något lika fint som vårt eget, heh.

-fixade lite pappersarbete. Försöker vara organiserad.

-betalade momsen. Suger purjo att vara egen företagare i Finland, tänker man varje gång.

-avslutade jobbdagen redan klockan 15.30 och smög iväg till stan för en date med gubben. När händer det?

-strosade runt och tog en gofika på Sweet Wasa. Femtusen kalorier som jag sedan ångrade djupt när jag rullade ut, lätt illamående, milt sagt.

  • gubben nattade nyss ungarna och jag har stressat med att hitta något fint att ha på mej på prins Jonnes och prinsessan Lauras bröllop på lördag. Provat alla klänningar i skåpet. Har ju massvis men tänker kylig junikväll och mygg. Jag vill va en man i kostym.

västervik-vasa

 

På deras förlovning för exakt ett år sedan var det strålande väder

Att evaluera sig själv

Scrollar lite förstrött i min egen blogg. Det är en bra metod att evaluera sig själv som bloggare. Hur ofta har du skrivit inlägg och om vad. Matchar bilderna innehållet och uppfyller de den kvalitén du förväntar av dej själv. Den blogg som du byggt upp utgör en standardmall vilken är lika med läsarnas förväntningar. Skriver du om katter, blir det väldigt konstigt för läsaren att plötsligt få läsa om hundar på din blogg. Ja, ett fånigt exempel men ni hajar.

Jag har alltid försökt hålla en viss linje på bloggen. Jag vill inte att läsaren ska ha allt för stor inblick i mitt liv men inte för lite. Det ska finnas någon slags personlighet, humor, självdistans kombinerat med ytliga ting. Potentiella kunder och arbetsgivare ska kunna läsa min blogg utan att jag försätts i dåligt ljus.

Då och då kan jag överraska med ett politiskt inlägg men jag bibehåller den estetiska linjen på mina bilder. Jag kanske berättar hur stökigt det är hemma och hur smutsiga barnen är runt munnen, men jag dokumenterar inte det med kameran. Vem vill se andras skit? Kanske någon men absolut inte jag. Jag går inte i gång på disk, damm och leksaker all over. Jag stör mej aldrig på att ALLA ANDRA verkar ha så snyggt, rent och fint i sina hem. För jag VET att de (förutom några pedanta galningar) har kaos med jämna mellanrum. Men jag behöver inga bildbevis.

Att bli så provocerad av fina bilder på fina hem kan måhända bottna nån annanstans. Fine, alla är vi olika och de som inte gillar inredningstidningar eller inredningsbloggar behöver inte läsa. För er finns det andra forum att gotta er i. Till exempel ”den ostädade sanningen” på Facebook. Lite roligt nog men mej ger inte dessa bilder någon som helst tröst när jag hushållet håller på att rasera.

Tillbaka till snacket om att evaluera sin egen blogg då. När jag scrollat våren och lite in på vintern, märker jag till min fasa att Me, Myselfies & I har tagit ett steg tillbaka. Ett klart resultat av skrivkramp och vårsvacka men också av försummelse. Dags att step it up, ta mej i kragen och börja matcha innehållet med den vision och mål jag satt upp.

Hjälp mej lite på traven. Finns det något ni vill jag ska skriva om?

24collage