En bubblare utmanar.

Ett litet livstecken! Inget viktigt att berätta. Inget som tynger detta lilla hjärta. Inga stora tankar som behöver få komma ut just i denna sekund. Det är fredag, kan jag åtminstone berätta! För den som inte märkt.

Städning på agendan och annat smått och gott. En cykeltur måste jag få inklämd också. Och så helggotta, för att inte glömma ferdagsblomstern. Förra fredagen skrev jag en krönika om potentiella helgproblem. Här, för den som inte ännu hunnit läsa!

Ni minns när jag listade Vasas bästa lunchrestauranger? Nu har jag en mycket trevlig bubblare att presentera. Dessutom har jag satt ihop deras hemsidor. Have look!

SAMSUNG CSC

Annonser

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Mycket skit i denna kropp

Oj, plötsligt fick jag sådan längtis efter bloggen! Tiden räcker inte alls till att skriva så mycket jag skulle vilja! Det är så mycket jag skulle vilja sagt denna vecka men omständigheterna ville inte riktit det samma.

Och nu har vi redan fredag. Tulpanerna står så vackert på bordet och ger mej lite hopp. Hopp om att våren är i sikte. Bästa årstiden alltså! Att ha vetskapen om att sommaren är på gång, alla förväntningar om värme, sol och skönt leverne. Det ni! Vi kommer knappt att hinna blunda och så är bloggarna fyllda av prunkande blomster och brunbrända ben.

Det blev en allvarsam krönika idag. Jag orkar inte alltid försöka vara rolig. Eller måste jag det? Inte väl? Kraven är många och hårda men idag så skippar jag dem. De ska ut ur huvudet med våld om inte annat. Precis som jag gjorde på yogan i avslappningen. Att försöka tänka på ingenting, det är en utmaning det.

När jag väl kände att jag lyckades slappna av i huvudknoppen, så började jag må så sjuttons dåligt. Va i all sin dar? Ska inte yoga vara som balsam för kropp och själ? Min egen diagnos var att jag var så ovan att vara totalt avslappnad så kroppen gick i någon slags illamåendechock. Och det tycks förekomma, läste jag sedan. Yogan är tydligen en reningsprocess och man kan tydligen bli konstig när skiten ska ut. Det var nog en hel massa käkk som skulle ut från denna kropp! Ut med det bara, ut.

Där satt jag svimfärdig och hinkade vatten medan de andra yogisarna snarkade högljutt. Tror verkligen jag måste öva på att slappna av! Det blir ett av årets delmål.

SAMSUNG CSC

Hitta julstämningen

Är det bara jag eller finns det någon kaverisjäl som inte heller har fått någon julstämning än? På en ska från ett till tio, ligger min julfeeling på ca minus femtioåtta. Den är så låg, så låg att jag på riktigt börjar tro att den aldrig någonsin ska infinna sig. Åtminstone inte detta år.

Gav lådorna med julpynten en tom blick. Låste dem tillbaka in i förrådet. Hittade en julstjärna i skåpet. Den kanske någon får hänga upp. Den som orkar. Tanken på julgran och paket gör mej uttråkad. Nope, ingen julfeeling här inte.

Inte heller idag när jag såg små tomtar dansa ringdanser på dagis idag. Näj! Risgrynsgröten var visserligen god, men fick inget större sug. Ska det vara så här? På bloggar är julen i full gång. Ska det bli någon jul på denna blogg? I fjol bjöd jag på två julkalendrar, DIY-julpyssel och bilder på den fetaste danska granen ever. Hjälp mej få lite fiilis!

Önskar en glad fredag med en ny krönika att läsa. Om bortskämda ungar, kaxighet och om ett gnälligt Jesusbarn. HÄR.

Nadia Boussir

 

Fortsättningen på fredag och så mycket mera.

Hej där i tv-soffan! Idol kanske? Kollar med ena ögat. Efter att ha följt programmet sedan dag ett, sedan år 2004(!) börjar jag bli rätt mättad.Dessutom hittar jag sällan någon att heja på nuförtiden. Men klart tv4 ska va på om fredagarna.

Det blev en dag på vift. Hit och dit med barn och mor på släptåg. Åt också på Mcdonalds, som jag inte gjort på år. Lika äckligt som vanligt. Smakar nog bara bra efter krogen klockan fyra på morgonen. Efter helgstädning, jobb coh rusande runt med avkommor och morsan längtade jag på att ta fredag. Lidls salty liquorice och ett glas rött. Men jag hade ännu ett liten kvällsfotografering att få ur världen, så jag fortsatte vidare till asylboendet i Sundom.

Det är så många som frågat om jag träffat de familjer vi kom i kontakt med på polisstationen den där dagen i september. Och jag har fått dåligt samvete, för jag har tänkt på dem. Nästan varje dag. Men september blev oktober och oktober gick fortare än jag hann blinka. Tidsbrist. Dagens melodi. Så sorgligt!

I närmare en månad och två veckor har mitt liv susat förbi. Jag har varit stressad, svurit, skällt ut man och barn. Suckat över tom bensintank, full diskmaskin och sand på hallgolvet. Men varje kväll har jag fått lägga mej på min Tempurmadrass, i lugn o ro. I tryggheten av mitt eget hem. På asylboendet är tryggheten inte så självklar. Visst de har rum och sängar. Men de är många och de delar på allt.  Det är verkligen ingen hederlig lugn och ro. Och ovetskapen om framtiden gnager.

Vi hade tur! På boendet hittade vi den ena familjen som vi ville träffa.Vi fick se hur de mår och höra hur de haft. Så många frågor men så mycket språkmur. Men med kroppspråk kommer man rätt långt ändå. Ett eget hem stod högst upp på listan och det hade den andra familjen råkat få. Dem ska jag hälsa på en annan dag.

Nu har jag fredag. Med bättre samvete.

 

Det var friseringssalong på gång. Nästa gång beställer jag tid hos mamman Nadia. Sån chef med plattången!

Lilltjejen var förstås där. Nu mycket gladare än senast. Vi blåste såpbubblor och sen for hon iväg med min kamera och..

..försökte fota Romeo. Det  gick så där. Men hon blir säkert en mästerfotograf när hon blir stor! Sedan satt vi på musik och hade lite fredagsdisco. Alla diggade och dansade. Glada miner, skratt och feeling!

Det var dags att åka iväg. Fick en kram av lilltjejen. Hon ville så gärna krama Romeo också men han hann smita ner för trapporna.

Snippelisnopp

Wohooo, det är fredag igen! Ikväll är jag verkligen värd att ta det lugnt och rå om mej själv en liten stund. Får jag det, please? Jag ska inte gå in på detaljer om dagens katastrofala incidenter, hur  jag var fem före psykutbrott och annat smått och gott. Nej, nu vil jag bara koncentrera mej på att försöka andas. Jag överlever nog. En film åt barnen så blir det zen i huset.

Helgkrönikan kan ni istället ögna igenom. Den handlar mest om snippor. Gå vidare till den här.

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.