En terrorist till farsa

Jag skrev en gång om att jag skämdes för den jag var. Att jag i många situationer har valt att inte berätta om mitt ursprung. Om min ”cafe latte” lena hud.  När någon gissade på Spanien eller Brasilien nickade jag alltid medhållande utan att kommentera desto mera.

Vissa folkslag är helt enkelt bättre än andra. Det vet vi ju. En somalier kommer långt ner på listan tillsammans med rumäner. För de människorna tillför inget till väster och kan så klart inte vara trevliga typer. Bäst att hålla sig på avstånd. Status är viktigt. Det fick jag lära mej tidigt. Ingen sa det högt, men jag tyckte det var bäst att säga att jag hade lite spanskt blod och knipa käft om att det egentligen var couscous-blod (som Romeo kallar det) jag hade. Att vara marockan var nog ingen vinnare på den där ”vem-som-är-bäst”-listan. Kanske jag nog egentligen kom från Rio De Janeiro.

Tänkte lite ett tag att jag inte ska ge mej in i debatten, eller överhuvudtaget kommentera knivdådet i Åbo. Jag säger knivdåd tills annat bevisas. Inte terrordåd. Men visst kan jag kalla det terrordåd, men då ska ska ordet terrordåd gälla för alla aktörer. Även de nationalistiska organisationer som skapar rädsla bland civila. Det är likväl terror.

Efter knivhuggningen i Åbo är asylboenden hotade och några har även blivit direkt utsatta med våld. Civila lever i rädsla av att bli innebrända i sömnen. Världen är grym. Människor kan vara barbarer. Men alla marockaner är inte terrorister. Då är alla finnar alkoholister redo att hugga till med puukkon.

Hälsningar,

En wannabe brasilienare men dessvärre bara en halvt alkoholiserad halvterrorist med kniv

Förresten! Jag är ändå finlandssvensk så lite bättre ändå va? Men min terrorist till pappa har aldrig betalat, så det räknas kanske inte då. Damn!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Sommarlov och resor

Sommarlovet är här! För barnen i alla fall. Som egen företagare blir det ingen full semester. Inte detta år heller. Tur nog kan jag jobba kvällar och så känner jag att barnen har blivit så pass stora nu att det är helt ok att jobba medan de får leka ute.

Om jag inte har glömt att ge sommargåvor till dagis (ja, det har hänt), så ger jag vanligtvis presenter från Unicefs. Allt från täcken, rent vatten till träd. Från barn till barn. Till de som behöver. I år blev det istället rabarber från egen gård. Lite mindre konsumering och helt ekologiskt. Dessutom lätt som en plätt!

06018027 (2).JPG

Tror att jag har packat en hel vecka för att (nästan) få med allt en fem personers familj behöver på en resa. Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader med några pitstops på vägen. Jag vet inte hur Wifi kommer att funka, men följ mej på Instagram där jag säkert kommer att ladda upp bilder: nadia_insta

Det blir berg och hav och antagligen rätt mycket pasta. Bildbomber utlovas senare. Nedan en bild från vårt första boende och det vackra havet.

15_g

Jag har tänkt på er.

Jag har tänkt på er. Det har bara inte varit läge att hänga på era bloggar. Inte heller har jag kunnat skriva något på min egen. Prioritera det som är viktigt! Det har jag varit tvungen att göra. Ibland måste man välja det viktigaste först. Efter mycket personligt strul som inte platsar på en blogg, har jag valt att spendera tiden med familjen och på jobbet.

Tråkigt, jag vet. Nu när det är den bästa tiden. Nu när jag, den obotliga vårknarkaren, ska vara ute för att fota gröna knoppar, spana in tussilagon och vara extraextrovert. Men att socialisera har inte lockat.

Men på söndag ska jag dra mitt strå till vassen, eller rättare sagt dra mina sopor till Sevendays Pop up Bloppis. Om någon är intresserad av barnkläder, bland annat PO.P skalkläder, barnskor, lite inredning typ kuddar och dukar och lite av mina egna paltor och smycken. Lova komma och köööpa! Vill ju inte släpa hem det igen sen. TACK!

Fredagsmyset i fosterställning

SAMSUNG CSC

Hej hej, här är jag med ett krampaktigt smil. Och ett sedvanligt vinglas. Inte sugen så står på display. SAMSUNG CSC

Och en ful hög med loppisgrejs. Ville locka med en sneak peek, men stylisten har gått hem för dagen.

-2kg!

Skriv up detta! Helgen 9-10 april då kom våren på riktigt. Med besked! När man inte vill gå in fast man varit utomhus i sju timmar i sträck. Då vet man att då är det vår, for sure!

Så jäkla glassig helg, orkar inte. Ni får den i bilder för bilder säger mer än tusen ord. Och just nu orkar jag absolut inte skriva i närheten av tusen ord. Solen har gjort mej mosig i huvudet och en stor godispåsen väntar på mej. Ups då.

Det som inte syns på fotona är hur len och mjuk jag är. Kände att jag ville byta till sommarpäls och kasta av mej den där torra skamfilade vinterhuden. Gjorde en bodyscrub på farinsocker och olivolja. Sedan checkade jag in på mannens skönhetssalong och fick en helkroppsspabehandling. Jag är nu återfödd som ny människa med babyrumpehy. Och tror jag väger två kilo mindre hud nu.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

En vinterlördag

Det var äntligen lite varmare väder för att tillbringa en hel dag i skidbacken. Så med skidboxen på biltaket körde vi iväg mot Österbottens främsta skidcentrum, det allsmäktige Simpsiö. En liten fartguppa i jämförelse med annat. Men allt är relativt och man tager hvad man hafver. Dessutom är barnbacken helt okej.

Det var faktiskt en ypperligt vacker dag för att utöva vintersport. Till och med jag njöt och för ovanlighetens skull frös jag inte.

SAMSUNG CSC

Lilleman föll naturligtvis genast vid första åket och grät i typ en timme. Har tyvärr ärvt mina höga prestationskrav. Sorry dude!

SAMSUNG CSC

6-åringen var nervös så läpparna darrade, men övervann rädslan och kunskapen satt kvar i muskelminnet. Hann ville aldrig sluta åka.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Han pausade bara när man lockade honom med mat. Det säger han aldrig nej till. Också en trevlig egenskapen direkt nedärvd av mor.

SAMSUNG CSC

Tydligen hjälpte maten att få lilleman på bättre humör

SAMSUNG CSC

Och sedan bar det ner för backen med smilgropar i kinderna

SAMSUNG CSC

Nå, så klart började jag frysa in något skede. Och så blev jag hungrig. Och sur. Efter många om och men fick jag resten av familjen övertalad att köra hem. Då var det redan mörkt och det värmande vinet ropade på mej hemma från soffbordet.

SAMSUNG CSC

Hemskheter!

It’s that time of the month, wohoo! Jag har mega-pms och är superstressad så där allmänt. Deadlines som flåsar i mej nackhåren och jobb i mängder. Lite höstnedstämdhet till på köpet och för att inte förglömma postresedepression deluxe.

Jag är känslig, gråter, allt värker, plötsliga hjärtklappningar och boobisarna ryms ej i bh:n. En elaking till finne har byggt bo djupt i min haka och jag känner mej allmänt ful.

Det går bra nu. Men trots det bara MÅSTE jag städa hela huset fast jag nästan var svimfärdig av utmattning. Men nu är det rent och fredag ligger bakom knuten. Jag måste tipsa om ett superhemskt program jag såg på igår. Tror det var en repris men kanske det finns nån som inte har sett det. Då måste ni se! Jag hade samma mood på igår och var väl överkänslig, men jag blev totalt i chock över hurudana människor det finns. Vilka öden och hur kan man förlåta något så fruktansvärt? Jag vill inte avslöja för mycket mer så kolla själv HÄR. Gina är för övrigt en ytterst cool tjej och förebild.

Berätta gärna åsikter om programmet! Hur hittar man den där förlåtelsen inom sig? Skulle du kunna?

När vi nu talar om människoöden (inte min pms då), så vill jag berätta något så otäckt att det inte går att fatta. Ni minns familjen som jag förde en barnvagn till. De mår bra nu. De har fått vila ut och har till och med fått en egen bostad där de kan känna sig trygga och komma igång med sina liv. Men de är otåliga. De vill så mycket mer än systemet. De vill lära sig språket NU. Och jobba och komma in i det finländska samhället. Genast. Helst igår. Härligt entusiasm de har! Det som  däremot är mindre roligt och som förföljer mej i mina tankar är deras resa mot Finland.

Deras resa bestod av olika färdmedel men jag kan inte ens börja förstå lastbilsfärden de utsattes för. Tillsammans med många andra familjer gömdes de bak i en stor lastbil. Sedan fylldes resten av bilen med fraktgods så att den bildade en vägg mot människorna som var intryckta längst in mot förarkabinen. Människosmugglarna tjänade naturligtvis en ordentlig hacka och de lovade att slänga ut dem om de hörde ens ett litet pip. Av sjuk rädsla att bli utslängd såg Zeina och hennes man ingen annan utväg än att droga sin ettåriga son. Under den flera dagars långa färden sov lillkillen i ett rus. Han vaknade upp ibland för att sedan somna om eller bli ytterligare drogad. Jag gissar att mer eller mindre alla barn var drogade i den lastbilen.

Jag får så ont i bröstet! Det känns totalt otänkbart att droga sitt barn. Det gör man inte om man verkligen inte måste. Och fastän jag förstår att det hängde på liv eller död så klarar jag ändå inte av tanken. Den förföljer mej ofta. En stark berättelse av en så fin familj.

SAMSUNG CSC

 

En dag nämare morsvila DELUXE

Jag har satt igång countdown. Det närmar sig vår årliga superhelg, Helgen då jag med fyra stycken andra likasinnade tjejer drar iväg till skärgården. En helg med skratt, gråt, god mat, fisar, för många vinflaskor, bastubad, mediterande och ren LYCKA! Lycka att ha fina vänner, lycka att få umgås, lycka att vila lite från resten av familjen och hushållsarbeten. En helg vi kan leva länge på. Den härligaste ljusglimten i höstmörkret. Ni får säkert se lite bilder men inte mycket mer. What happens in skären stays in skären!

Bli fredag nu redan!

Vi hade i alla fall tur med vädret. Bild från förra gången.

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

%d bloggare gillar detta: