Inte bara gud som kan skapa

Varje gång jag är i närheten av en gravid kvinna, blir jag så varm. I hjärtat förstås, men mest varmt som i varmt som i svettningar. Jag som sällan svettas. Men en gravidmage ger mej, av någon underlig orsak, värmeslag som antaligen kan likna värmevallningar à la klimakteriet. Jag gissar att den gravida skickar ut hormoner och min kropp reagerar på dessa. Eller är det kanske äggstockarna som blir galna?

Missförstå mej inte fel nu, jag är färdig med bebisar. Verkstan är låst och nyckeln är bortslängd (med flit). Men nog är det något härligt med gravida kvinnor. Blicken, sättet de talar på, auran. Ja, det är bara fullkomligt vackert!

Här om dagen knäppte jag lite ex tempore-bilder (i halvtaskigt ljus) på en kompis och hennes bump. Den blivande pappan tvingade vi också med till slut. Nu väntar jag på bebisnyheter. Ett nytt liv, ett mirakel. Man slutar aldrig fundera på hur mäktigt det faktiskt är. Att skapa liv. På riktigt alltså. Hur är det ens möjligt?!

gravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasa

Dagböcker

Live. Love. Learn. Life is a beautiful journey. Take notes.

Så står det på en fin anteckningsbok jag fick till födelsedagen. Fick enorm skrivlust. Kanske jag ska förutöver bloggen börja skriva dagbok igen. De senaste tio åren har jag inte haft en dagbok. Ibland har jag skrivit ner tankar på lösa papper och i telefon. Varför kan man ju undra för det är ju så befriande och dessutom så bra attkunna gå tillbaka i tiden och läsa sina memoarer. Om kärlek, om livet och dittan och datt.

När jag började skriva dagbok i förskolan var det mest i stil med ”hej dagbok. Vi har pysslat julkort. Nu är jag hungrig och pappa har lagat spaghetti. Hejdå kära dagbok, vi ses snart igen”. Med åldern blev jag också mer poetisk och det blev en hel del dikter som blandades med tonårsangstiga skrönor. Alltid emellanåt dök det upp konstiga uttryck som ” bättre en back i hallen än ett hack i ballen” eller ”att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp”.

Det finns vissa saker man kanske hellre glömmer men största delen vill man komma ihåg. Minnen och historier. Skratt och vardagstjafs. Vad är inte bättre än att skriva ner sina tankar så här på ålderns höst. När minnet inte kan bli kortare och när demensen börjar ta över.

På min anteckningsbok står det också så fint av Joseph Joubert; ”Writing is closer to thinking than speaking”. Så sant. Så sant. Mina anteckningar börjar nu, som resedagbok!

Skriver ni dagbok eller nån slags journaler?

Baksmällor man haft.

Jaha, vad gjorde jag i helgen då? Hmm, låt mej spola tillbaka. Det blev inte så mycket helg faktiskt. Inte i den bemärkelsen att ta det lugnt, strosa på stan, söndagsbruncha och kanske festa loss lite grann. Så dum jag är! Jag har ju tre barn. Hur kunde jag glömma?

Innan jag fick barn var varje helg så underbar. På fredag var det kanske filmkväll med kompisar eller ut på en eller två. På lördag sov man skönt (och ostört) till tio och sedan skulle man ut på stan för att köpa den där partytoppen inför kvällens bravader. Det blev mycket stros i diverse butiker och såklart en fika på det. Snabbt via vinaffären och sedan hem. Om man hade tur, hann man ta en tupplur innan spacklet skulle på. Men för tidsoptimister blev det alltid lika brådis.

Klockan sex dök förfestgänget upp. Man provade hundra utstyrslar och fick smakråd. Sedan ville någon ha hjälp med sminket eller håret. Klockan tolv blev det plötsligt panik. Nu blev det bråttom till krogen. Alla roliga och djupa diskussioner förbyttes mot discodunk i stroboljus, klibbiga golv kladdande killar. Plötsligt var bästisen borta och huvudvärken på väg. Det är konstigt hur lätt man glömmer baksmällan om söndagarna och den så  påtagande söndagsångesten. URK.

Och så får man barn. Punkt. Det positiva är ju att baksmällan numera är av sällsynt sort. Däremot har min helg varit livad. Två kalas för Romeo och besök på byggmässan. MED barn. Det var rätt usel mässa om man frågar mej. Höjdpunkten var bloggarnas montrar där jag själv skulle ha stått (men tackade nej) och så Vasabladet med bekanta, glada ansikten.

Kom hem med en kasse full av broschyrer om jordvärmepumpar och huspaket. Och så läppomada, godis, pennor, måttband och andra mycket nödvändiga prylar. Mässor i ett nötskal med andra ord.

Nu börjar Solsidan, vi återkommer!

Nedan lite bilder som vi knäppte på den soliga lördagen. Lite höstbilder på fyraåringen. TÄNK! Nu har jag en fyraåring, en femåring och en pre-teen på kryckor. Love!

barnfotograferingbarnfotografering

barnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotografering

Det stora slukhålet. Har du blivit uppäten redan?

Ai että, jag har bra feeling inför hösten!Men hur ska jag hinna med allt? Vill ju hinna med mej själv (ja, och barnen då) och något fritidsintresse skulle inte vara helt fel. Minns att jag funderade på precis samma sak förra september. Ni gav mej så bra förslag på olika hobbyer.

Men så händer det som alltid händer. Ni vet vad, inget händer. Först är man sjukt taggad och inspirerad. Sedan  tar det förgrymmade vardagspusslet över och till slut har man glömt pilatesen, spinningen, poledancingen och promenaderna. Ja, man dras in i hösten som det vore ett slukhål. Swoosh! Och där ligger man och tröstäter choklad framför Walking Dead medan ösregnet piskar ner och solen, den har man inte sett på månader. Antiklimax.

Kanske det känns bekant? Nu när höstsolen ännu är magisk gör jag en puff för fotograferingar. Barn, kärlek, profilbilder, fiilisbilder för att nämna några. Boka på nadia@studiocasablanca.fi

TÄNKS!

Fotografering-Vasafotografering-vasaValokuvaaja-vaasafamiljefotografering-vasalapsikuvaus-vaasafamiljefotografering-vasaFamiljefoto-vasaLapsikuvaus-vaasaLapsikuvaus-vaasahääkuvaus-vaasaBröllopsfotografering-VasaHääkuvat-vaasa

Ett bättre bröllop

Vaknade upp på lördag morgon med en bra feeling i kroppen. Och det visade sig bli en helt ypperlig dag. Har knappt hunnit smälta det underbara bröllopet och vinsten i tävlingen. Bortsett från att man är aningen mör i kroppen, så kan det inte vara en bättre känsla nu.

Det finns bröllop och så finns det bröllop. Detta var ett BRÖLLOP. Så roligt från början till slut. Glada och vackra människor. Och trots att det gick rätt hårt (glömde både att skriva i gästboken och fota mej i photoboothen!) och det faktum att jag har femtontusen myggbett, så är jag mycket nöjd. När bruden messar mej från hotellsviten och meddelar att hon ännu kl 04.00 har snyggt smink, så blir man lite extra nöjd.

Dags att ställa om och påbörja arbetsveckan. Sedan grilla.

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

 

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Bröllop

Sprid kärlek i kylan!

Ruggig fredag! Så vad är inte mer passande än att sprida lite kärlek. Ring din farmor, ge en komplimang, pussa dina barn extramycket eller highfiva nån på gatan. Nu behövs det värme här i Finland. Vi är alla samma skrot och korn. Vissa elakare än andra men när vi är i nöd behöver vi hjälp av våra medmänniskor. Lite mänsklighet, när blev det så svårt att visa?

Och eftersom bloggvärlden varit lite nedkyld på senare tid, så börjar jag med att ge en kram till en bloggare som alltid är sann mot sig själv, hon skriver alltid ärligt och ingen bullshit. Hon tar upp saker som ligger henne nära hjärtat och är inte rädd för att provoceras. Dessutom är hon sjukt klok och tar himmelska bilder. Min kram går till Maria.

SAMSUNG CSC

En kärlekshistoria

Kanske det sämsta fotot i blogghistorien, men den förtjänar ändå en plats här. Igår hängde jag med Mark Levengood en stund. Och om jag inte var kär förut så blev jag det nu. Det kunde bli en riktigt lång kärleksförklaring det här men hejdar mej själv och vill bara säga att han var så snäll, mjuk och rolig. Den som inte ännu har hört hans sommarprat på Radio Vega från förra sommaren, MÅSTE LYSSNA! Jag har själv hört på det tre gånger.

mark levengood sommarprat

Jag och Mark i en kärleksdimma haha!

Open up #11

När man blivit väckt av hostiga barn varje natt i snart en vecka är man minst sagt i koma. Både mentalt och fysiskt. Kroppen värker och i morse grät jag floder. Utmattningen har tydligen en gräns för så mycket tårar och ljud har det inte kommit sedan jag var tre och jag tappade en ballong. Dessutom blir jag rädd för min egen spegelbild. Så trötta, så trötta ögon.

Av fina Christina fick jag stafettpinnen i #decemberkärlek. Det är en kampanj som nu sprids på bloggar och handlar just om att sprida mera Löööv. Jag ger vidare stafettpinnen till alla som känner sig manade. Och skickar en hälsning i min kalenderlucka nummer 11.

SAMSUNG CSC

 

Andras barn

Tröttheten till trots så har jag ändå haft många roliga grejor på gång den senaste veckan. Det har varit väldigt mycket fotograferingar på agendan. Som jag nämnt ett flertal gånger är det ingen lätt match att fota barn. Svetten lackar och det kan kännas som  att inga bilder lyckas. Men det ger mej så himla mycket. Nu när mina egna killar har blivit så pass ”stora” så har jag tid och kapacitet att ta in andra barn. Jag kan faktiskt njuta och bli varm i hjärtat av andras barn. På ett helt annat sätt än förut. Det känns verkligen härligt att jag nästan kan sakna en liten unge som jag fotat. Blir lite blödig nu, men barn ÄR faktiskt så ljuvliga. Alla barn, på sitt eget sätt. Bara man ser dem och tar sig tid för dem. Snyft! (Nej, jag har inte pms)

Här är lite bilder på de kiddies jag nyligen fått träffa. Hjärta. Denna vecka är fullbokad men nästa vecka finns det lediga tider för till exempel julfoton, bebisfoton eller ögonblicksbilder. Mina kontaktuppgifter finns under ”tjänster” i menyn. Hej hopp.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

 

%d bloggare gillar detta: