Shoes & champagne

Så knallar man ut med frossa och tja, en släng av pms milt sagt. Men en har ju lovat,  anmält sig och kan ju inte avboka på grund av en grymt hederlig personlighet samt ett samvete som alltid gnager fast det kanske inte borde. Men sån är jag, håh håh. Take it or leave it till mej själv!

Nån kanske har missat att det faktiskt finns en specialskobutik i Vasa. Trumvirvel. Hör ofta hur folk klagar på skoutbudet i denna stad men egentligen finns det ganska många skoaffärer. Räknar snabbt och kommer till åtminstone fyra, plus alla klädaffärer som säljer skor, sportbutiker. Till och med en kvalitetsshoeshop för herrar (!) och denna nu då, Avocas, som jag besökte idag på ett event. Inte dåligt för en liten stad på sextiotusen päsch!

Avocas är som en liten karamell och det är svårt att inte beundra färgerna, imagen och förstås de vackra skorna. Det här är butiken dit man ska komma när man söker nåt av kvalitet och stil. Avocas är rätt smalt nischad och säljer mest skor av Minna Parikka, kläder av Noolan och accessoarer som väskor och smycken.

Marja Rak, grundaren till märket Noolan var på plats och berättade om hennes väg till framgång. Sedan provade vi lite skor, minglade och allt det där som man gör på ett event. Sedan cyklade jag hem och återgick jag till Pms-möud väl hemma under filten.

Har ni missat fredagskrönikan igen, så finns den HÄR. Go’kväll!

Nylonstrumbyxornas erövring och Fazers café

Holy moly, vilket väder! Att vakna känns som en dans på rosor nu jämfört med på vinterns kolmörka och hemska morgnar. Har nästan glömt bort vintern redan. Allt är förlåtet. Nu kör vi så här ett halvår framöver och låtsas som inget annat. Visst, visst?

Just denna morgon startade ypperligt med en VIP-frulle på Fazers café som även lite senare öppnade upp sina dörrar för allmänheten. Blev så fint bemött av alla inblandade. Verksamhetschefen, marknadsföringsansvariga och personal. Ett riktigt bra event. Och så är det. Ibland lyckas företagseventen och ibland går man därifrån med lite ånger. Ånger att man inte satt sin värdefulla tid på något annat. Men hej, det är ju hundra procent självvalt så vem är jag att klaga.

Fazer är för mej inte enbart ett café där man kan smörja kråset med delikatesser. Fazer är lika med mormor. Jag kan inte räkna hur många gånger jag suttit med henne på Glogatan i Helsingfors och hört på anekdoter från svunna tider. Då det (ännu) fanns gentlemän, kyss på kind och danskavaljerer. Om svåra tider, ransonering av mat i vinterkriget och krigsbarn till Sverige. Om rädsla, om hopp och om tro. Om nylonstrumpbyxornas erövring. Om att alltid sätta alla andra i främsta rum, men att någongång få unna sig lyxen av en äppelmaräng på Fazer.

Jag tog alltid potatisbakelse. Frälste Michaela med en sådan i morse. Delade ett litet svart runt bord med henne och Rebecca. Ja, och Ronja och Jannike var också där. Det var smoothies, matiga yoghurtar, moccakaffen, skumpa, färskt bröd, räkröror och köret. Men bäst var ändå potatisbakelsen. En klassiker som aldrig sviker. Ni måste lova testa! Men endast Fazers. De andra är dåliga plagiat. Mommo kan le på sitt moln där hon sitter. Nu är hon glad för min skull, att Fazers café äntligen finns i vasa. Det går naturligtvis inte att jämföra med anrika Glogatan atmosfär , men så länge barnbarnet får potatisbakelser så kan hon i himmelen vara lugn.

Pst. Den som inte läst fredagskrönikan så finns den här.

SAMSUNG CSC

 

Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Nu gapar jag om det igen.

S p o n s r a d e  i n l ä g g alltså….Sorry folks, men jag måste bara. Igen. För jag har bloggat om detta några gånger tidigare. Så har även många andra bloggare gjort. Faktum är att det oftast är storbloggare som tar upp ämnet. Kanske för att de har mera erfarenhet än ”mindre” bloggare och ligger dem närmare hjärtat. Så därför anser jag, med den inte så stora bloggen Me, Myselfies & I, att mina inlägg är viktiga. Underbara Clara skrev idag ett väldigt bra inlägg om ämnet, men jag tänker mej att det kanske är lättare att ta till sig när en vanlig dödlig bloggare, som jag, beskriver fenomenet.

För så här ligger det till. Ni med små (och större) bloggar, ni måste börja fatta nu! Jag byggde upp en väldigt hög puls tidigare idag när jag snackade med en bloggvän om huruvida bloggare ska få betalt i produkter eller i pengar. Vi delade samma åsikt, men jag blev bara så frustrerad på politiken kring detta. Så om jag låter otrevlig nu, är det för att mitt blod fortfarande pumpar hårdare än vanligt.

Jag tänker mej att de flesta bloggare någongång fått en förfrågan om att samarbeta med ett företag. Antingen av företaget direkt eller via en något Online marketing-bolag. Jag tänker vidare att förmodligen en minimal bråkdel av dessa otaligt många bloggare har fått ett schysst erbjudande. Med schysst erbjudande menar jag att företaget i fråga har följt din blogg och vet din stil (och gillar den). Att erbjudandet är personligt, och inget jäkla mail som skickats ut till en bunt med bloggare. Och att företaget kan erbjuda ett arvode (ev. plus produkter) för din tid och för annonsplatsen på din blogg.

Vi tar ett exempel. Jag blev erbjuden ett samarbete här för ett par veckor sedan. Jag skulle skriva om produkten och sätta med några länkar. Jag skulle jag få välja ut en intressant produkt från webshoppen, som jag sedan skulle, hör och häpna, få behålla. Företaget sålde maskeradkläder. Just sayin..

Att få ett dylikt erbjudande är som en skymf! Nu kanske någon tycker jag överdriver, och säger att gratis är alltid gratis. Men det är ju det som det inte är. Först och främst sätter jag tid på bloggen, på att skriva och fota. Tid är lika med pengar. Det är uppenbart att personen i fråga inte läst min blogg. Visst, jag har barn, men min blogg är ganska långt ifrån maskerad-genren. Jag skulle aldrig någonsin göra ett sponsrat inlägg för en maskeradbutik. Inte för tusen kycklingdräkter eller tusen euros. Det skulle inte kännas naturligt och ni läsare skulle eventuellt få maten i fel hals och tro ni hamnat fel.

Jag förstår tjusningen. Att bloggare kan bli lockade av gratis produkter. Jag förstår företag som ser dessa bloggare som en ypperlig och praktiskt taget gratis marknadsföringskanal. Men vad är rätt och vad är fel. Jag tycker både bloggare och företag bär ansvaret för ett rättvist och korrekt samarbete. En bloggare som vill göra samarbeten bör kunna fakturera, dvs ha ett firmanamn och företaget som önskar produktplacera bör betala för sig.

Att ha eget företag kräver mycket marknadsföring. Den biten ska finnas med i budgeten. Att ett företag betalar för annonser i dagstidningar är självklart. Vad skulle Huvudstadsbladet säga om någon erbjöd att betala i maskeraddräkter? En sexig Halloween-outfit till chefredaktören kanske?

Jag bestämde för något år sedan att jag inte längre gör samarbeten utan betalning i riktiga pengar. Jag var tvungen att göra det. Att dra gränsen. För att hjälpa mej och andra bloggare i längden. Det kommer att ta en tid före tiderna ändras. Det krävs att flera sätter näven i bordet. Vill företaget inte betala för sig , så bidde det inget samarbete. Och där med basta.

SAMSUNG CSC

Och så ett litet leende på det.

Mycket skit i denna kropp

Oj, plötsligt fick jag sådan längtis efter bloggen! Tiden räcker inte alls till att skriva så mycket jag skulle vilja! Det är så mycket jag skulle vilja sagt denna vecka men omständigheterna ville inte riktit det samma.

Och nu har vi redan fredag. Tulpanerna står så vackert på bordet och ger mej lite hopp. Hopp om att våren är i sikte. Bästa årstiden alltså! Att ha vetskapen om att sommaren är på gång, alla förväntningar om värme, sol och skönt leverne. Det ni! Vi kommer knappt att hinna blunda och så är bloggarna fyllda av prunkande blomster och brunbrända ben.

Det blev en allvarsam krönika idag. Jag orkar inte alltid försöka vara rolig. Eller måste jag det? Inte väl? Kraven är många och hårda men idag så skippar jag dem. De ska ut ur huvudet med våld om inte annat. Precis som jag gjorde på yogan i avslappningen. Att försöka tänka på ingenting, det är en utmaning det.

När jag väl kände att jag lyckades slappna av i huvudknoppen, så började jag må så sjuttons dåligt. Va i all sin dar? Ska inte yoga vara som balsam för kropp och själ? Min egen diagnos var att jag var så ovan att vara totalt avslappnad så kroppen gick i någon slags illamåendechock. Och det tycks förekomma, läste jag sedan. Yogan är tydligen en reningsprocess och man kan tydligen bli konstig när skiten ska ut. Det var nog en hel massa käkk som skulle ut från denna kropp! Ut med det bara, ut.

Där satt jag svimfärdig och hinkade vatten medan de andra yogisarna snarkade högljutt. Tror verkligen jag måste öva på att slappna av! Det blir ett av årets delmål.

SAMSUNG CSC

Kalender rysk roulette

Som ni märkte, andra december och ingen julkalender. Ni skakar på huvudet och höjer på ögonbrynen. Men Nadia, hur hade du tänkt där? Att inte bjussa läsarna på en grann julkalender!

Nej, men jag har faktiskt tänkt ge er den glädjen och så blev det så mycket annat som kom i vägen. Men så tänkte jag, ÄH, jag var så bjussig i fjolårets adventskalender så i år får det va. Nästan. Jag har redan gjort färdigt några luckor, så jag kommer helt enkelt att köra en ”rysk roulette”-kalender. Men icke att rädas! Ingen kommer att kola här inte. Det funkar bara så att man klickar in sig här på bloggen varje dag och ibland är det blankt och ibland är det en lucka. En luststyrd kalender så att säga.

Vill ni öppna luckor varje dag så finns det ju tusen andra (flitiga) bloggare som ger er det. Till exempel här, här, här och här.

Och surprise, idag finns faktiskt lucka nummer två här nedan. Klicka på klippet. Den som gissar rätt får en guldstjärna av mej.

Galakrabbis

Oj nu börjar en bli mättad på allt galasnack. Ännu är det kanske lite skoj att kika på glammiga bilder av mingel och guldglimmande outfits. Och ja, alla var verkligen sjukt vackra!

Men nu får galakrabbisen minsann göra intåg. Jag vill och dyka in i novembermörkret och få lite perspektiv. För att recitera den allsmäktiga Nicke Aldén (som för övrigt begick hybris på galascenen) ”bloggar är så ytliga”, så ser jag faktiskt framemot att läsa djupare och analyserande blogginlägg. Som kontrast till klädkriser, den fabulösa galan och frisyrer.

Puh! Min minsting undrade på söndag var mitt pris var. När han fattade att jag inte fick något tröstade han mej och sa ”det var nog för att du kom för sent, mamma”. Inte riktigt. Amanda var fullkomligt värd priset, det var hon som skulle ha det. På riktigt!

Och sen var jag. Han hade rätt min son. Lite över sju gled jag in i bikerboots och med snö i håret. Sist in i festsalen. Naturligtvis. Men jag hann! Däremot hann jag inte mingla med så många, inte posera mot fotoväggen, inte vara med i lotteri och inte kärleksbomba någon.

På efterfesten tog jag igen lite mingel, skratt, kärlek och framför allt var man väldigt törstig. Men som den tant man är, går man snällt hem innan valomerkki. Nöjd och med jävligt sjuka fötter.

Bäst på kvällen var:

Anne och Hannah-thank god att någon lättade upp stämningen lite!

Engagemanget-av bloggare och annat löst folk som deltog. Maria och Ida-Marie

Tekniken- som inte strulade. Otroligt!

Ronya-my god. Så bra live!

Linn-stod för kvällens ”kissapåskratt”

Skjutsen hem-i polisbil. Barnen var gröna av avundsjuka.

Goodibaggen-har alltid önskat mej en ”termosmugg” men varit för snål för att köpa, heh.

Tror inte det finns en enda bild av mej från kvällen. Kanske någon suddig tagen med selfiestick. Men snygga skor hade jag i alla fall.

points-skorpoinst-skor

 

Baksmällor man haft.

Jaha, vad gjorde jag i helgen då? Hmm, låt mej spola tillbaka. Det blev inte så mycket helg faktiskt. Inte i den bemärkelsen att ta det lugnt, strosa på stan, söndagsbruncha och kanske festa loss lite grann. Så dum jag är! Jag har ju tre barn. Hur kunde jag glömma?

Innan jag fick barn var varje helg så underbar. På fredag var det kanske filmkväll med kompisar eller ut på en eller två. På lördag sov man skönt (och ostört) till tio och sedan skulle man ut på stan för att köpa den där partytoppen inför kvällens bravader. Det blev mycket stros i diverse butiker och såklart en fika på det. Snabbt via vinaffären och sedan hem. Om man hade tur, hann man ta en tupplur innan spacklet skulle på. Men för tidsoptimister blev det alltid lika brådis.

Klockan sex dök förfestgänget upp. Man provade hundra utstyrslar och fick smakråd. Sedan ville någon ha hjälp med sminket eller håret. Klockan tolv blev det plötsligt panik. Nu blev det bråttom till krogen. Alla roliga och djupa diskussioner förbyttes mot discodunk i stroboljus, klibbiga golv kladdande killar. Plötsligt var bästisen borta och huvudvärken på väg. Det är konstigt hur lätt man glömmer baksmällan om söndagarna och den så  påtagande söndagsångesten. URK.

Och så får man barn. Punkt. Det positiva är ju att baksmällan numera är av sällsynt sort. Däremot har min helg varit livad. Två kalas för Romeo och besök på byggmässan. MED barn. Det var rätt usel mässa om man frågar mej. Höjdpunkten var bloggarnas montrar där jag själv skulle ha stått (men tackade nej) och så Vasabladet med bekanta, glada ansikten.

Kom hem med en kasse full av broschyrer om jordvärmepumpar och huspaket. Och så läppomada, godis, pennor, måttband och andra mycket nödvändiga prylar. Mässor i ett nötskal med andra ord.

Nu börjar Solsidan, vi återkommer!

Nedan lite bilder som vi knäppte på den soliga lördagen. Lite höstbilder på fyraåringen. TÄNK! Nu har jag en fyraåring, en femåring och en pre-teen på kryckor. Love!

barnfotograferingbarnfotografering

barnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotografering

Slutdiskuterat. Eller?

Det har varit mycket gnäll och pip på många bloggar om det här med kommersiella samarbeten. Ibland vill man bara stänga öronen (eller ögonen då), logga ut från hela bloggosfären och andas vanlig luft igen. Och så loggar man in igen och hoppas på att det finns nytt och fräscht innehåll på bloggarna igen (För tänk, vilken lyx det här med bloggar är! Gratis underhållning som tidningar med mode, samhällsdebatter, vardagsliv och inredning!)

Men till samarbeten och reklam. Borde inte alla vid detta lag VETA att man inte får syssla med smygreklam på bloggar? Borde inte alla redan fatta att visa mittfingret åt företag som försöker utnyttja en genom att vilja köpa synlighet för en burk fläckborttagningsmedel? Kanske inte. Kanske denna debatt är något som kommer att cirkulera på bloggar i tid och otid. Varför? Jo, för att vissa företag kommer alltid att vara a-holes och somliga bloggare kommer alltid att bli lika glada för en gratis mascara. Senast jag kollade tog Siwa inte emot mascara som betalningsmedel. Behåll mascaran och ge mej cash. Jag har bills to pay.

Vill jag då marknadsföra megagiftiga tvättmedel, bilgarage, fula armband och andra produkter som jag inte gillar? Aldrig. Inte för tusen mascaror och inte för tusen euros. Min blogg är inte ett annonstorg dit någon kan spy ut en hög med reklam. På min blogg gör jag reklam för sånt JAG gillar och som jag kan tänka mej att NI kanske gillar.

Bloggosfären skiljer sig egentligen väldigt lite jämfört med världen utanför. Vi måste kunna sälja våra tjänster med stolthet. Och enligt ungefärlig marknadsnivå. Det är ytterst fult att sälja till underpris. Du förstör inte bara för alla andra utan även för dej själv. Och så får du fortsätta försöka betala i Siwa med mascaror.

Jag är olidligt trött på debatten om hur det är big NO NO med smygreklam på bloggar. Ska vi bara ta åt oss och fatta nu?

Jag har tangerat ämnet tidigare här och idag skrev Linn om detta. Läs och bli påminda.

hösthösthöst

Hänger gubbmagen ut?

Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.

När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.

Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.

Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.

Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.

profilbilder-fotograf

Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.

Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.

profilbilder-fotograf

Edit

Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!

%d bloggare gillar detta: