Julinspo från en icke-julälskare

Man kanske kan ändras? Även den mest envisa gamla käringen i byn, your truly, kanske har förmågan till att skifta färg. Med åldern blir man inte bara mjukare och blödigare utan man kan också ändra åsikter man så starkt vidhållit. De stolta principerna man haft, utan att egentligen vetat varför, kan skrotas. Och det kommer att kännas bra i hjärtat. Tror jag. Jag är inte riktigt där ännu (who am I fooling?) Men jag är på gång, det tar tid att bli perfekt.

Julen är ett känsligt ämne för många. Om man skulle be folk att beskriva julen med hashtaggar, skulle det bli en jäkligt tjock bok. Förresten, där var ett bra tips för den som alltid haft ambitioner på att skriva en bok, men inte kan skriva..själv. Jag skulle läsa den. Vilket förlag pickar upp på detta?

I Snakks senaste terapisession, talar vi om julen. Där kommer det fram att jag inte precis är en julälskare. Men jag gillar att duka, göra fint och mysigt. Så en dag ringde jag upp Jessica som är världsbäst i köket. Resultatet blev en hög med smaskiga recept och en julig avskalad (less is more?) dukning i finaste miljön. Bildbombbevis nedan. Go’jul!

Dukningen består av servis & accessoarer från Indiska, H&M Home, Jysk, Claes Ohlson samt egna grejor. Tack Jessica för godsakerna, vilka endast en del syns på dessa bilder.
Annonser

Magi kan hända när man kapitulerar för en Facebook-annons!

Så ja! Nu ska jag inte hålla någon på sträckbänken längre och jag ber om ursäkt för den längsta cliffhangern i historieböckerna. Men NU ska jag förtälja det underbara men OBS! det galet mystiska jag var med om förra månaden. Och nepp, jag är inte gravid! Och ärkeängeln Gabriel har inte heller uppenbarat sig framför mej. Men det var fanken inte långt ifrån!

I mitt Facebook-flöde dyker det ofta upp mycket ointressant men också en hel del roliga grejer. Jag satt och slöscrollade då de ursexiga orden trauma & tension stress release fångade min uppmärksamhet. Men jag scrollade vidare. Lite senare ploppade det upp igen och så även följande dag. Så till slut kapitulerade jag och såg det som ett tecken.

Någon vecka senare stegade jag in på kasernområdet där intensivkursen i TRE-metoden (trauma releasing excersises) skulle hållas av experter från Helsingfors. Jag var helt novis och utan förväntningar. Tänka sig, jag hade inte ens googlat pikulite. Kursen började med att ledarna berättade vad metoden gick ut på (Jag ba what? Ska vi skaka? Och panikångesten kom smygandes och kittlade mej i bröstet). Sedan skulle alla deltagare presentera sig själva och berätta varför de var där (hata sånt, gäsp get on with it). När vi sedan satt igång med lite små stretchövningar av fotblad och annat mindre viktigt kände jag att en google-research skulle ha varit en smart idé.

TRE innefattar några simpla övningar. Den första är lutandes mot en vägg med benen lite böjda. Det var nu jag trodde att jag delade salen med galningar. En efter en började okontrollerat skaka och darra i hela kroppen. Jag fattade ingenting. Var det en sekt? (märker någon om jag pyser?).  Den ena ledaren lägger väl märke till min skepsis och ber om att få lägga sina händer på mina fötter (well ok, på egen risk. De har inte sett en pedikyr på ett väääldigt bra tag).

Det tog inte många sekunder före jag kände att mina ben började skaka, inga stora välvningar utan minidarrningar kan vi kalla dem. Sedan skulle vi ner på golvet i nästa pose. Och det var nu hela jag blev tagen av sekten. Utan förvarning kände jag hur hela min kropp skakade. Det här var inga ingen liten darra, de här var som om djävulen tog sig in i min kropp, men på ett bra sätt. Det var heeelt galet! Där låg jag som vulkanen Etnas utbrott eller som jordbävningen med 9,5 på Richerskalan och bara skakade och skakade. Med ett stort freaking leende som till slut brast ut i ett mega-asgarv. Det gick inte att hejda. Inga kravallpoliser i världen skulle ha kunna stoppat det skrattet som flög ut ur mitt hjärta. Jag skrattade och skrattade och skrattade (mitt välkända häxskratt, du som känner mej). Plötsligt blir mitt skratt utbytt mot gråt. Inte heller detta går att hejda! Jag gråter och gråter och gråter. Som en big baby. Och SÅ det var skönt! Ledaren satt sin hand på min rygg och undrade om det var något jag ville tala ut om. Hon förstod att jag bara ville gråta så hon satt brevid och andades genom gråten med mej.

Det var det här som kallas trauma release, och vilken RILIIIIIS det var sen! Jag var som pånyttfödd. Så lätt. Så lycklig. Och så jädrans chockad. Det jag till en början trodde var humbug, fake och att deltagarna egentligen var skådespelare eller förrymda dårhuspatienter, visade sig vara något galet härligt. Terapi med versaler. Billig terapi dessutom. Något jag helt uppenbart behövde.

Jag är fortfarande chockad. Kan inte vänta på nästa gång detta ordnas. Man kan göra detta hemma men det fungerar bättre i grupp. Se till att prova detta om du får möjlighet!

Och läs om metoden till exempel här eller här.

Sen kan man också börja microvila. Lyssna när Linn talar om hur man gör. Var? Jo, i vår senaste PODD så klart.

 

Ett office, en urlakad själ och en helgrapport.

Jag älskar mitt office! Ok, jag överdriver lite perhaps. Att varje morgon börja med att städa undan efter morgonrusningen är kanske inte min bästa hobby, men ack så tillfredsställande då smutskläder och soppåsar är bortförda, diskmaskinen iplockad och borden torkade! Aaaah, då börjar sinnesfriden. Att sedan tända några ljus och lägga eld i brasan och leka yogi på min varma Beni Ourain-matta, är som balsam för själen (och de styva musklerna). Sedan åker datorn i gång, och till det trygga ljudet av diskmaskinsbrumm börjar jag måndagen med att skriva fakturor. Lifvet alltså, lifvet! Ibland är du helt nice.

Helgen skulle bli en mysig lillajul, men av någon orsak var ingen i familjen på bästa humör så pepparkaksdegen fick stå kvar i kylen. Istället tog jag mina frustrationer till att städa skåp och tvätta höstkläder, som sedan fick byta plats med vinterkläderna som jag hämtade från förrådet. Tänka sig, i december! Tycker mej minnas att man tidigare tog fram vinterkläder i oktober. Klimatförändringens tydliga tecken.

Men någon tråkig helg var det inte. Fredagen blev kulturtantig (igen). Med bästa vänner såg vi Ernst Underbar improvisationsteater. Alltid lika kul trots att man var lite tlött i ögat följande dag. Och söndagskvällen spenderade vi med släkten på brorsdotterns kalas. Ståhej!

Jag konstaterade förra veckan att jag måste tagga ner lite grann med att läsa om #dammenbrister och så vidare. Jag har satt in 110% av min själ och nu är den lite urlakad och matt. Så i helgen tog jag lite paus från allt det viktiga. Men arbetet fortsätter och jag har inte gjort slut med det på något sätt. Är du insatt eller vill bli så kan du lyssna på podden.  I de senaste två avsnitten snackar vi loss om förväntningar, ansvar, manshat, trakasserier och mycket mer.

Julfoton-vasajulfoton-vasajulfoton-vasa

Picsen är tagna från en mysigare lillajul

Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Ett skepp kommer lastat med kreativitet

Hej hej! Man kunde tro att jag legat i radioskugga, men icke. Det har varit en spretig vecka med diverse happenings och to-do’s. Bloggen har fått ligga i baksätet och vilat. Egentligen har jag inte mycket bloggskrivartid i denna stund men tänkte plita ner några rader och linka er vidare till några kreativa alster jag här nyligen producerat.

Vi börjar med Le Pod. Igår träffade jag den fina och kreativa Iisa som bland annat berättade att hon ännu inte blivit poddfrälst. Jag lugnade henne och förklarade att man måste ge en podd några chanser, för det är den värd. Inte för att poddare lägger otroligt mycket tid på att planera, banda in och klippa en podd (vilket de såklart gör), men för att de flesta föredrar att lyssna på musik när de motionerar och den vanan är liksom inbyggd. Ett mönster som kan vara svårt att bryta.

Jag gillar också och njuter av att lyssna på musik i hörlurarna, men en podd blir liksom som en polare, en snackkompis och dessutom kan man bli upplyst om dittan och dattan.

Min och Linns podcast, Snakk, är inte på något sätt vetenskaplig men vi diskuterar allt mellan himmel och jord som samhällsproblem, förhållande, psykisk ohälsa, barn, feminism, karriär och annat som ligger oss nära hjärtat. Här finns de nyaste avsnitten att lyssna på.

What else? Ja, så har jag nyligen knåpat ihop två hemsidor. Två snygga skyltfönster till två professionella företag. Tänk vad en fin och lättnavigerad website gör mycket för en firma! Kan rekommendera båda salongerna. Fräscha och kunniga!

Kolla in dem här och här.

Och nu en megacliffhanger….Jag har något jättespännande att berätta. Något som gjorde mej såååå chockad. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag kände mej som nyförlöst, som pånyttfödd. Vilken upplevelse.  Men hinner inte berätta just nu. Men kika in här snart, så förtäljer jag hela storyn!

Krisen knackar på igen

Ibland måste man bara acceptera sitt öde och gå vidare. Kanske det är sant som dom säger, att åldern är bara en siffra. Eller så inte. För en specifik ålder betyder ändå en hel del.

Gusse skriker och kastar sig på butiksgolvet. Ja ja, men det där är bara tvåårstrots, det går om. När du är 17 tittar du avundsjukt på när kompisarna går in på krogen. Ni går på samma klass men DU får vänta ända till november före du kommer in här. När du är 65 kanske du får gå i pension och när du är 80 kanske du börjar planera inför egen begravning.

Ok, stopp och belägg. Nu går jag ändå händelserna lite i förväg! Men ni fattar. Eller så inte för jag vet att många som läser detta nu har inte en aaaaning om hur det är att ha en sjuklig åldersnoja.

Men det har blivit bättre. Jag ser små, små framsteg i mikroskopet. Från att ha varit världens åldersangstare så är jag nu liiiite mera zen. Att jag idag blev ytterligare ett år äldre kändes inte så hemskt som jag trodde. Försökte hårt påminna mej om att jag ska vara tacksam för att jag levt tills idag, att jag faktiskt fick ett år till av liv sedan min senaste födelsedag.

Halleluja. Det är ändå nånting det! Det är väl (ganska) ok att jag inte längre behöver visa ID på Alko och med åldern kommer vishet(!) Jag kanske inte blir snyggare men om jag blir fiffigare så kan jag kanske bli ett med åldern. Med den där förbannade siffran. Kanske. Den som lever får se.

Och så en oldie-kolumn som passar just idag, hipp hipp hurra.

Och så en dagsfärsk selfie på en ”jubilar”

Edit. Jubilaren fick kramp efter den krampaktiga posen. Hashtag tant. Hashtag fail.

Tiddeli podd

Puffar för förra söndagens terapisession! Och om du redan lyssnat kommer det ett nytt om bara någon dag. För den som är ny för poddar, så kan jag rekommendera att 1. ta på dej hörlurar 2. promenera eller stryk kläder samtidigt 3. Ge podden en andra chans, du kommer att bli beroende till slut 4. För easy access, ladda ner appen Acast, eller Podcaster 5. Gillar du Snakk, gilla då vår Facebooksida Snakk för aviseringar och senaste nytt

Linn gör världsrekord i att säga ”jag tycker” och Nadia berättar om mannen som blev hård bakom tangentbordet. Men också: Martin Timell, filter, #metoo, tekoppar, näshår och kraften i sociala medier.