Ett office, en urlakad själ och en helgrapport.

Jag älskar mitt office! Ok, jag överdriver lite perhaps. Att varje morgon börja med att städa undan efter morgonrusningen är kanske inte min bästa hobby, men ack så tillfredsställande då smutskläder och soppåsar är bortförda, diskmaskinen iplockad och borden torkade! Aaaah, då börjar sinnesfriden. Att sedan tända några ljus och lägga eld i brasan och leka yogi på min varma Beni Ourain-matta, är som balsam för själen (och de styva musklerna). Sedan åker datorn i gång, och till det trygga ljudet av diskmaskinsbrumm börjar jag måndagen med att skriva fakturor. Lifvet alltså, lifvet! Ibland är du helt nice.

Helgen skulle bli en mysig lillajul, men av någon orsak var ingen i familjen på bästa humör så pepparkaksdegen fick stå kvar i kylen. Istället tog jag mina frustrationer till att städa skåp och tvätta höstkläder, som sedan fick byta plats med vinterkläderna som jag hämtade från förrådet. Tänka sig, i december! Tycker mej minnas att man tidigare tog fram vinterkläder i oktober. Klimatförändringens tydliga tecken.

Men någon tråkig helg var det inte. Fredagen blev kulturtantig (igen). Med bästa vänner såg vi Ernst Underbar improvisationsteater. Alltid lika kul trots att man var lite tlött i ögat följande dag. Och söndagskvällen spenderade vi med släkten på brorsdotterns kalas. Ståhej!

Jag konstaterade förra veckan att jag måste tagga ner lite grann med att läsa om #dammenbrister och så vidare. Jag har satt in 110% av min själ och nu är den lite urlakad och matt. Så i helgen tog jag lite paus från allt det viktiga. Men arbetet fortsätter och jag har inte gjort slut med det på något sätt. Är du insatt eller vill bli så kan du lyssna på podden.  I de senaste två avsnitten snackar vi loss om förväntningar, ansvar, manshat, trakasserier och mycket mer.

Julfoton-vasajulfoton-vasajulfoton-vasa

Picsen är tagna från en mysigare lillajul

Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Ett skepp kommer lastat med kreativitet

Hej hej! Man kunde tro att jag legat i radioskugga, men icke. Det har varit en spretig vecka med diverse happenings och to-do’s. Bloggen har fått ligga i baksätet och vilat. Egentligen har jag inte mycket bloggskrivartid i denna stund men tänkte plita ner några rader och linka er vidare till några kreativa alster jag här nyligen producerat.

Vi börjar med Le Pod. Igår träffade jag den fina och kreativa Iisa som bland annat berättade att hon ännu inte blivit poddfrälst. Jag lugnade henne och förklarade att man måste ge en podd några chanser, för det är den värd. Inte för att poddare lägger otroligt mycket tid på att planera, banda in och klippa en podd (vilket de såklart gör), men för att de flesta föredrar att lyssna på musik när de motionerar och den vanan är liksom inbyggd. Ett mönster som kan vara svårt att bryta.

Jag gillar också och njuter av att lyssna på musik i hörlurarna, men en podd blir liksom som en polare, en snackkompis och dessutom kan man bli upplyst om dittan och dattan.

Min och Linns podcast, Snakk, är inte på något sätt vetenskaplig men vi diskuterar allt mellan himmel och jord som samhällsproblem, förhållande, psykisk ohälsa, barn, feminism, karriär och annat som ligger oss nära hjärtat. Här finns de nyaste avsnitten att lyssna på.

What else? Ja, så har jag nyligen knåpat ihop två hemsidor. Två snygga skyltfönster till två professionella företag. Tänk vad en fin och lättnavigerad website gör mycket för en firma! Kan rekommendera båda salongerna. Fräscha och kunniga!

Kolla in dem här och här.

Och nu en megacliffhanger….Jag har något jättespännande att berätta. Något som gjorde mej såååå chockad. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag kände mej som nyförlöst, som pånyttfödd. Vilken upplevelse.  Men hinner inte berätta just nu. Men kika in här snart, så förtäljer jag hela storyn!

Krisen knackar på igen

Ibland måste man bara acceptera sitt öde och gå vidare. Kanske det är sant som dom säger, att åldern är bara en siffra. Eller så inte. För en specifik ålder betyder ändå en hel del.

Gusse skriker och kastar sig på butiksgolvet. Ja ja, men det där är bara tvåårstrots, det går om. När du är 17 tittar du avundsjukt på när kompisarna går in på krogen. Ni går på samma klass men DU får vänta ända till november före du kommer in här. När du är 65 kanske du får gå i pension och när du är 80 kanske du börjar planera inför egen begravning.

Ok, stopp och belägg. Nu går jag ändå händelserna lite i förväg! Men ni fattar. Eller så inte för jag vet att många som läser detta nu har inte en aaaaning om hur det är att ha en sjuklig åldersnoja.

Men det har blivit bättre. Jag ser små, små framsteg i mikroskopet. Från att ha varit världens åldersangstare så är jag nu liiiite mera zen. Att jag idag blev ytterligare ett år äldre kändes inte så hemskt som jag trodde. Försökte hårt påminna mej om att jag ska vara tacksam för att jag levt tills idag, att jag faktiskt fick ett år till av liv sedan min senaste födelsedag.

Halleluja. Det är ändå nånting det! Det är väl (ganska) ok att jag inte längre behöver visa ID på Alko och med åldern kommer vishet(!) Jag kanske inte blir snyggare men om jag blir fiffigare så kan jag kanske bli ett med åldern. Med den där förbannade siffran. Kanske. Den som lever får se.

Och så en oldie-kolumn som passar just idag, hipp hipp hurra.

Och så en dagsfärsk selfie på en ”jubilar”

Edit. Jubilaren fick kramp efter den krampaktiga posen. Hashtag tant. Hashtag fail.

Tiddeli podd

Puffar för förra söndagens terapisession! Och om du redan lyssnat kommer det ett nytt om bara någon dag. För den som är ny för poddar, så kan jag rekommendera att 1. ta på dej hörlurar 2. promenera eller stryk kläder samtidigt 3. Ge podden en andra chans, du kommer att bli beroende till slut 4. För easy access, ladda ner appen Acast, eller Podcaster 5. Gillar du Snakk, gilla då vår Facebooksida Snakk för aviseringar och senaste nytt

https://soundcloud.com/snakkelisnakk/terapisession-25-ett-nyp-i-rumpan-fiffiga-filter

Linn gör världsrekord i att säga ”jag tycker” och Nadia berättar om mannen som blev hård bakom tangentbordet. Men också: Martin Timell, filter, #metoo, tekoppar, näshår och kraften i sociala medier.

Att hata ett klockslag.

Veckan for som vanligt, snabbare än nånsin. Omställning till vintertid har inte varit lätt. Hur mycket kan man riktigt påverkas av en timme hit eller dit. Hur blev det nu, skulle det inte röstas om detta i riksdagen?

När klockan blir fyra och det sakta men säkert börjar skymma, då vill jag bara krypa under filten på soffan och sova. Ögonen svider och en tryckande huvudvärk börjar bygga upp. Just lagom vid fyratiden är också barnen trötta efter dagen. Och HUNGRIGA!

Kombinerat med mitt ”klockan-fyra- mående” blir detta inte en härlig ekvation. Utan att gå in på saftigare detaljer kan jag bara säga att jag hatar klockan fyra och jag hatar vintertidsmörkret. Just då är det guld med bortglömda makaronilådor man hittar i frysen. Och just då är det mycket smärtsamt att inte hitta makaronilådor i frysen eller inget annat i kylen heller för den delen. Det är då man önskar man hade den där avundsvärda framförhållningsgenen eller att man hade en egen kock. Eller att man bodde på solkusten. Med egen kock. Life goals!

Ett annat life goal är en bred säng. HUR skönt är det inte att sova i en två meter bred säng! Tog i veckan en välbehövlig time out och sov en natt på det fina F6 hotellet i Helsingfors. Man kan sova åt vilket håll som helst, och delar man säng med någon så märks det knappt att där finns en annan. Muminmamman och muminpappan skulle inte ens nudda varann (om de inte så ville då). Himla skönt. Krävs ett nytt sovrum då förstås.

Helsingfors är förresten en stad jag tjatar om så ofta. Den känns så underskattad som storstad. Men att den har blivit finare, mer mångsidig och internationell än förr. Förut kunde jag inte förstå hur någon ville turista där. Nu vill jag själv turista där. Hur mycket som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka och numera är man till och med intresserad av historiska händelser och platser. Och vad är inte bättre än att lära sig om sitt eget lands historia och hålla pengarna innanför egna gränserna!

Nu väntar fredagsmyset. Maten, vinet, brasan, fotmassagen (önsketänk) och små varma barnkroppar i famnen.

Mobilpics

Introvert vs extrovert

Och där kom Fredrik Virtanen krypandes till korset. Krypande på sina bara blodiga knän och bad så innerligt om förlåtelse för lidandet och skammen han har orsakat hos ett flertal kvinnor. I wish. Men nej, istället blev han i princip tvungen av Expressen att träda fram. Men så himla ledsen var han inte. Däremot en riktig fegis. Förminskade anklagelserna genom att kalla hans handlingar för tölpiga och skitstövliga(!) Vem säger så? Det är ju inte ens riktiga ord!

Nej fy. Måste lugna ner mej. Nu har vi äntligen ved och brasan sprakar av härligt torr björkved. Äkta höstmys. Fast det snöar nu. Winter is coming… Nej tack. För mej får det vara snöfria gator fram till sportlovet. Den veckan får det bli så mycket snö att man hinner tröttna på att dra pulkor, skrinna och skida. Därefter får allt smälta och våren kan göra en snabb entré. Oh yes. I min drömvärld!

Här om dagen träffade jag en som kallade sig för introvert. Jag har aldrig reflekterat desto mera över fenomenet introvert versus extrovert, men något gjorde mej intresserad. Hur kom det sig att människan jag träffade var introvert då hen till synes verkar som en ganska pratsam och glad typ? Om hen är introvert, kan jag också vara det? Högst orimligt men jag tog reda på.

Googlade fram en mycket intressant lista på skillnaden mellan dessa typer. Vid punkt två var det ingen tvekan om att jag är en…trumvirvel… extrovert. Klockrent!

Extroverta får energi genom andra människor. De laddar batterierna när de umgås med många personer, ser någonting nytt eller när mycket sker runt omkring dem. Det bli uttråkade och trötta av för mycket tid själva då ingenting händer.

En introvert person fungerar tvärtom. Vi introverta får energi när vi spenderar tid för oss själva och blir helt dränerade på energi när vi har människor omkring oss. Ju fler personer ju fortare försvinner vår energi.

Jag behöver ha människor runt mej. Jag går igång på sociala inputs. Dock trivs jag även av min egen ensamhet, men i måttliga doser. Absolut inte för mycket och för ofta. Men socialt umgänge är mitt knark. Det jag mår bra av och lever upp av.

Finns det andra extroverter där ute, eller introverter för den delen? Eller är du som Fredrik Virtanen, en pervert?

Over and out.

Bilderna har inget med texten att göra fast killen på bilden är en sötfjärt.