En terrorist till farsa

Jag skrev en gång om att jag skämdes för den jag var. Att jag i många situationer har valt att inte berätta om mitt ursprung. Om min ”cafe latte” lena hud.  När någon gissade på Spanien eller Brasilien nickade jag alltid medhållande utan att kommentera desto mera.

Vissa folkslag är helt enkelt bättre än andra. Det vet vi ju. En somalier kommer långt ner på listan tillsammans med rumäner. För de människorna tillför inget till väster och kan så klart inte vara trevliga typer. Bäst att hålla sig på avstånd. Status är viktigt. Det fick jag lära mej tidigt. Ingen sa det högt, men jag tyckte det var bäst att säga att jag hade lite spanskt blod och knipa käft om att det egentligen var couscous-blod (som Romeo kallar det) jag hade. Att vara marockan var nog ingen vinnare på den där ”vem-som-är-bäst”-listan. Kanske jag nog egentligen kom från Rio De Janeiro.

Tänkte lite ett tag att jag inte ska ge mej in i debatten, eller överhuvudtaget kommentera knivdådet i Åbo. Jag säger knivdåd tills annat bevisas. Inte terrordåd. Men visst kan jag kalla det terrordåd, men då ska ska ordet terrordåd gälla för alla aktörer. Även de nationalistiska organisationer som skapar rädsla bland civila. Det är likväl terror.

Efter knivhuggningen i Åbo är asylboenden hotade och några har även blivit direkt utsatta med våld. Civila lever i rädsla av att bli innebrända i sömnen. Världen är grym. Människor kan vara barbarer. Men alla marockaner är inte terrorister. Då är alla finnar alkoholister redo att hugga till med puukkon.

Hälsningar,

En wannabe brasilienare men dessvärre bara en halvt alkoholiserad halvterrorist med kniv

Förresten! Jag är ändå finlandssvensk så lite bättre ändå va? Men min terrorist till pappa har aldrig betalat, så det räknas kanske inte då. Damn!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Annonser

Hello livingroom

Det har blivt rätt lite inredning den senaste tiden. Kan kännas som ytligt i dagens hemska verklighet. Men what the heck, ibland måste man muntra upp vardagen lite. Mitt inredningsintresse finns fortfarande kvar trots allt. Kanske prioriteringarna ser lite annorlunda ut nu, men så ibland får jag det där crazy-rycket att möblera om, köpa något nytt eller börja spara till just den där prylen jag ABSOLUT måste ha. Helst igår.

I vardagsrummet har inget nytt hänt, förutom att den nya mattan är på plats. Jag hade tänkt spara den till nya fräscha golv i någon ny bostad, men nu blev det inte så. Tycker Beni Ouraine förtjänar bättre än att ligga i ett litet paket på hallgolvet. Var dessutom lite nyfiken på om mattrullaren satt ner nån joint eller två, hah.

Nope, inget smuggelgods och mattan är för ljuvlig, om jag får säga det själv..? Anna-Lena har skrivit om Beni här för den som vill läsa. I inlägget visar hon även bilder på mattor om man vill ha looken till ett skäligt pris. Men vad är ett skäligt pris då det kommer till mattor? Beni Ouraine kan kosta flera tusenlappar om man så vill betala för antika och icke-antika mattor. Jag skulle gärna ha en antik Beni, men de äkta vintagemattorna finns inte att få i stora storlekar. De facto är att de aldrig gjorts bredare än 2,1 meter av den enkla orsaken att Atlasfolket har väldigt smala hus fast egentligen har de fungerat mest som varma sängöverkast.

Men vad är en äkta Beni Ouraine? Är det just den smala vintagemattan? Nej, inte nödvändightvis. En äkta Beni ska vara handgjord uppe i nordöstra Atlasbergen av berber. Vävningtekniken ska vara den samma som den alltid varit, vilket syns på baksidan av mattan. Mattbottnet ska vara av ull och likaså resten av mattan. Ullen kommer från den stora fåruppfödningen i bergen.

De diamantformade eller andra geometriska mönstren på mattan är mörkbruna (inte svarta) och själva mattan är aldrig kritvit. Då är den helt klart fake. Eller har någon sett kritvita får? Den är alltså gräddvit och kan ibland ha gula inslag beroende på fårullens färg. Den äkta mattan ska ha ren ull, den ska alltså vara tvättad två gånger före den säljs. Jag har luktat på otvättad ullmatta och det var inte något jag ville ha stinkande i mitt vardagsrum.

Fransarna finns alltid enbart på en sida av mattan. Det är för att man ska kunna hänga upp den på väggen som en rya. Luggen på mattan ska vara ganska lång och tät. Och mjuk! Jag gick barfota i mattbutiken på alla mattor och att det var skillnad. Den mjukaste ligger förstås på vårt golv nu.

Jag har köpt många mattor i mitt liv och de billigare (de med skäligt pris), har jag kastat ut rätt fort. Denna matta ska bli antik och härligt sliten. Jag ska aldrig göra mej av med den och jag hoppas inte mina barn gör det när jag trillar av pinnen!

Så där kom dagens lektion. Avslutad nu, gudske lov! Nu får man titta in i vardagsrummet.

Vardagsrum

beni ourain matta

beni ourain-matta

 

Oumbärliga förhandlingstips

Hej hopp, jag har återvänt från de döda. Nästan i alla fall. Att hamna på en dunderförkylning (aka man flu) som avslutas med de mest konstiga symtom, är inget jag vill ge åt någon annan. Efter en vecka i mer eller mindre soffläge är jag nu redo att anta utmaningen jul. Tursamt nog är jag ingen julfascist och mitt blodtryck fortsätter ligga på den lägre sidan, trots att jag inhandlat exakt noll julklappar.

I fjol var det härligt att handla på självaste julafton. Inte en kotte så långt ögat nådde och min bil var den enda i torgparkeringen. Detta år reser vi 400 km söderut så det finns ingen tid för julaftonsshopping.

På tal om shopping så tänkte jag fortsätta på min Marockoresa. Och just fokusera på shoppingen där. Vad man ska handla och HUR. Det är inte precis som hemma i fosterlandet precis. Som jag skrutit med förr, så är jag en jäkel på att pruta. Det ska man göra i Marocko. Eller rättare sagt förhandla. Jag ska berätta varför.

Vi bor i det trygga landet där lagen är bibeln. Vi är som en liten fårskock som rättar oss efter vad någon har bestämt och vi gör sällan något som skulle vara emot reglerna. Regelverken gör Finland till Finland. Ett tryggt och ordningsamt samhälle. Står det 79 euro på prislappen så accepterar vi det och betalar för oss och går. Priset ifrågasätter vi aldrig i butiken. Men väl hemma kan vi pärta oss om rövarpriserna. Kanske vi muttrar några fula svordomar till familjen, men that’s about it.

I Marocko (och så klart i många andra länder) finns det lagar. De är kanske lika strikta som hemma, men folket där tolkar dem på eget sätt. Den fårskocken har fått fnatt. Bland annat är trafiken sanslöst galen! Men mitt i allt kaos råder ett mycket smidigare körsätt och trafikaggressioner är sällsynta. Skulle jag i Vasa parkera på ett olämpligt sätt, det vill säga olagligt sätt, skulle förarna bakom mej få spel. Hur kan hon stå i vägen? Det skulle höttas med knytnävar och de tre populäraste finska orden skulle ljuda. I Marocko kunde man köra i princip hur som helst och ingen höjde på ögonbrynet. Snällt anpassade man sig efter andra. Det gillade jag!

Men i affärerna då. Går du till en matbutik kan du bra betala det angivna priset. Men i de övriga, så ska du helt enkelt förhandla dej till ett bättre pris. Grundregeln är den att både köpare och säljare ska känna sig nöjda efteråt. Win win liksom. Vad är bättre än det. Min regel var att endast handla där jag kände mej bekväm. Där jag fick en connection med säljaren. För ska du handla, ska du ha tid och jag ville att den tiden skulle bli en rolig upplevelse. Bara en gång vände jag på klacken på grund av en otrevlig säljare. De andra hundraelva gångerna hade jag jätteskoj.

Vi tar ett case:

1 Du är intresserad av en väska i en butik men du vill så klart veta vad den kostar. Du frågar och försäljaren frågar då DEJ vad du vill betala för den. Och hur skulle du kunna veta vad just den väskan är värd. Högst antagligen mycket mindre än vad du tror. Så fall absolut inte i den fällan. Låt alltid försäljaren säga priset först. Det är du som ska rulla på ögonen och visa att priset är waaaay high, inte hen.

2 När du fått ett pris, ge ett motbud så lågt du bara vågar. Is i magen och kör på med 70-80% lägre. Läs in försäljarens reaktion. Har du riktigt, riktigt otur rycker hen på axlarna och ger inga fler motbud. Men oftast inte. Låt skräpsnacket om att hen sytt väskan själv och materialet är unikt och bladibladiblaa, gå ut genom andra örat. Det kallas manipulation.

3 När motbudet kommer, håll dej till ditt bud så länge du kan. Gå inte upp bara om du känner att du behöver. Kasta in en tio procent till. Och vänta.

4 Håller hen fast vid sitt bud, börja röra dej ut från butiken. Skaka på huvudet och använd tydligt kroppsspråk att du inte längre är intresserad.

5 Hen blir rädd och kommer ner lite på priset men gå bara. GÅ!

6 Om du gjort allt rätt, hinner du max tre meter bort före försäljaren ropar dej tillbaka. Ifall hen ännu inte kommit ner till ditt pris, gå iväg direkt. Hen kommer att ge sig.

7 Du betalar, kastar några skämt och tar kanske en selfie med försäljaren. Alla är glada och nöjda! Kom ihåg att det aldrig någonsin blir ett köp ifall inte säljaren går på vinst!

Observera ännu!

Vill du inte köpa, titta inte länge på en speciell grej. Och rör för guds skull inget! Då kan det mycket väl hända att du kommer hem med den fulaste toaborsthållaren.

Var klar med VAD du söker! Ge inte för stort utrymme för säljaren att ta fram alla kulörer och modeller. Då kan du plötsligt hitta dej i säljarens kusinkusins butik där det absolut inte finns det du letar efter.

Att vara hård betyder inte att vara otrevlig. Visst, håll huvudet kallt när du prutar och håll dej så länge du kan till ditt bud. Men med charm och glimt i blicken kommer du långt.

Att pruta betyder inte att du är snål.

Shoppa på morgonen. Det första köpet anses ge tur åt försäljaren. Med andra ord kan du göra bättre klipp på morgonen än på kvällen.

Vissa produkter går att pruta på mer än andra. Ta reda på vilka före du shoppar loss. På högt kan jag berätta att smycken, hantverk, läder och möbler kan man pruta rejält på men mattor är extremt svårt att få mer än max halva priset på.

Jag lovade bildbevis på den shoppingen jag gjorde i Maroc, men jag måste bara hinna fotografera grejorna först. Däremot kan jag berätta att jag köpte två mattor. En kelim från Atlasbergen och en Beni Ouraine. Den senare förhandlade jag om priset i två dagar. Skam den som ger sig! Och vilken skön gubbe han var, matthandlaren. Har lovat honom att maila bild av barnen på mattan, men det har jag inte heller fått till stånd. Projektet ”mattuppköpet” är ett av de starkaste minnen jag har från min resa. Och vad jag har lärt mej om mattor och framför allt om Beni Ouraine. Kunde nästan bli matthandlare i nästa liv. Känner mej färdigt skolad.

Alltså om nån orkat läsa ända hit, GRATTIS! Och tack. Det märks att jag inte talat med någon på en vecka. Behöver komma utanför dessa fyra väggarna före jag blir knäpp. Hoppas någon får användning av mina prutningstips.

Ps. en vän lyckades nyligen pruta rejält inredningsbutiken Säde. Gissa om jag är stolt över henne!

Marocko shoppaMarocko shoppa

Kryddor att köpas eller bara att betrakta. Men inte för mycket ifall du inte vill köpa.

Marocko shoppaMarocko shoppaMarocko shoppa

Textilie-heaven!

Marocko Beni OuraineMarocko shoppa

Mattor, mattor. Tänk Carpe(t) diem!

Marocko shoppaMarocko shoppa

Bästa matthandlaren och den sötaste lilla gubben som skuffade vårt inköp till bilen. Vi betalade typ en veckas lön åt honom för tjänsten. Bara för att han var så himla söt. Man kommer långt på charmen.

 

En weekend bag

Oj nu borde jag ta natten. Väckning mitt i natten. Det rimmade till på köpet, heh! Har sån resfeber denna gång, vet inte varför. Känns riktgt jobbigt att lämna barnen faktiskt. Är så där störande orolig som man bara kan bli som förälder. Den där förbannelsen som kommer på köpet när man får barn. Jag som brukar vara så cool. Att vara ifrån barnen har inte bekommit mej mycket förut. Men nu, nu är jag nervis.

Hur som så är den lilla väskan packad. En weekend bag på en veckas resa. Har aldrig rest så lätt. Aldrig någonsin. Vädret ser ut att bli prima så vinterkläderna stannar hemma i den lortiga hallen. Bye, bye. Vad sägs om 26-27 grader? Jag tackar och tar emot. Nu undrar ni om jag fick boendet bokat. Ja och nej. De första två dagarna har vi tak över huvudet, så alltid nåt.

Nu bär det iväg på äventyr. Jag, gubben och en weekend bag. Det kan bli tyst framöver på denna blogg. Men får jag tag på Wifi lovat jag att spamma Instagram med sköna bilder. Följ mej på @nadia_insta för att hänga med på min resa till Marocko!

Puss & Kram

nadia boussir

Beslutsångest-min sämre egenskap.

Det börjar bli seriös countdown till min födelsedagsresa nu! Nästan lite nervös. Men mest för att jag ska hinna med allt för före jag åker. Ja, och så har vi förstås inget boende ännu. Är jag förvånad? Nej. Det här är moi i ett nötskal. Skjuter upp och skjuter upp. Jag har surfat på hotell så mina ögon svoder och mina hjärnceller har gett upp kontraktet. Allt är bara så himla vackert. Hur kan man då välja vilket när man hittar det finare efter det finare? Ska vi boka det här nu då? Nej, men tänk om vi hittar något ÄNNU lite bättre. Och så fortsätter sökandet.

Är så trött. På mej själv. Hur svårt kan det vaaa liksom?! I juli bodde vi på Story Hotel i Stockholm. Det var minsann ett härligt hotell. Så cool design och supermysigt. Absolut det bästa läger var det också och frukosten åt man i dunkel belysning. Inga skräniga barnfamiljer där inte.

I Marocko finns det hotell och så finns det något som kallas för Riad, som är lite som bed and breakfast. Riaden är en traditionell marockansk byggnad med en innergård mitt i huset. Ordet Riad betyder just gård. Jag dör lite varje gång jag ser en riad på bild. Så vackra! Vet inte ur jag ska klara av att se dem på riktigt. Kommer väl att smälla av.

Vilken riad som det blir, det måste jag nog ta och bestämma. Senast i helgen!

dsc02471 story3

Story Hotel på Stureplan

location-exclusive-riadmarrakech-riad-dar-thania-1Riad-2riad-shambala

Riads i Marocko någonstans

Det händer!

Eftersom jag är dagens tråkiga statistiker, och en oerhört noggrann sådan, har det inte gått mej obemärkt alla lustiga sökord som leder till min blogg. Det kan vara allt från ärtor i näsan till inredning. Ibland undrar jag vad innehållet på bloggen egentligen är och VEM skribenten på riktigt är. Oftast är sökorden något skrattretande men inte idag.

Idag hoppade jag till och blev illa berörd. Sedan mindes jag precis det inlägget jag skrev i början av sommaren. Det var inget motbjudande inlägg. Tvärtom. Det kom med ett bra budskap och om att jag accepterar mej för den jag är. Numera. Jag vill verkligen ingen ska behöva googla ”skämmas för sitt ursprung”! För vem ska det?

Den som läste inlägget förstår när jag säger att detta nu ska bli verklighet. Kappsäcken ska inte packas. Ingen i världshistorien har någonsin rest med en sådan lätt väska. Det blir Guiness Record garanterat. Allt är klart och om en månad drar jag. Nadia goes Morocco. Stay tuned och invänta bildbomb extravaganza.

Marocko

Marocko

En stylish poser redan då. I baddräkt. I Marocko.

Att skämmas för sitt ursprung eller andra idiotiska saker.

Har ni sett Loreen i samarbete med Ellos? Så attans vackert! Det är något speciellt med den där tjejen. Så ödmjuk och klok. Henns stil är dessutom avundsvärt cool. Hon har som jag också rötter i Marocko. Med rytmer, färger och galenskaper i blodet.

Det är evigheter sedan jag var och besökte Casablanca, staden där många av mina släktingar bor. Där mina förfädrar vandrat genom smala gränder på kullerstenar. Bland kryddor och stök. På marknader likt en cirkus. Djur, performance artister och högljudda konversationer. Några väderbitna farbröder spelar schack, en kvinna skymtar bakom en fladdrande gardin av muslin. Ett gäng smutsiga småkillar spelar fotboll med en tomburk. Stanken av upphängt lammkött blandas med doften av stora knippen mynta och läderhantverk. Skabbiga katter stryker omkring, kackerlackor stora som pingisbollar och stickande lukt av solvarma soppåsar. Mitt i allt ljuder obegripligheter från minareten, allt stannar upp. Så minns jag Casablanca.

Doften av mynta tar mej tillbaka dit på en sekund. Tror tammefan att just mynta är den mest underbara doft jag vet. Surfat mej sjuk på resor. Idag igen. Jag ska tillbaka till mina rötter. En upptäcktsfärd så att säga. Jag vet egentligen väldigt lite om min släkt. Nyligen fick jag veta att halva släkten där faktiskt är Berber. Mina förfädrar hör alltså till Nordafrikas ursprungsbefolkningen som undanträngdes upp till bergen och fick leva antingen som jordbrukare eller nomader. Hur spännande det känns att jag är en avkomma till en nomad! Kanske just därför som jag är en rastlös själ som farit och flängt från ett ställe till ett annat. Frivilligt förstås till skillnad från nomaderna, på säg 1100-talet.

Så nu ska jag boka en resa till mina förfädernes land. Jag ska insupa atmosfären, söka efter släktens fotspår och avtryck, vandra i Atlasbergen, bo i en riad och behöver jag säga att jag kommer att åka dit med en TOM kappsäck.

Tryck för att kolla in Loreen i Marocko. Nästa gång får ni trycka för att se Nadia does Morocco.

kollage

Några gamla instabilder som gör mej glad

 

Ps. Tänk att jag i tiderna skämdes över att ha ursprung från ett annat land. Jag undvek frågan så gott jag kunde och mumlade till svar om det var oundvikligt. Tänk! Nu omfamnar jag mitt ursprung med kärlek.