Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Hoppa av tåget

Hey, long time! Om jag på riktigt ska berätta sanningen och inget annat än den, så tänkte jag faktiskt på att sluta blogga. Åtminstone ta en paus. På obestämd tid. Kunde vara på ett halvår, några månader eller bara en fjuttig period på en vecka. Ibland kommer livet i kapp. Ibland känns vissa saker viktigare än andra. Ibland blir man bara så matt och trött. Ibland vill man hoppa av hela internätet och bara tillverka smycken i en källare, eller mocka koskit i en lada. Varför inte resa till Indien på meditationsresa?

Ni hajar säkert. Ibland måste man hoppa av tåget en stund och connecta med verkligheten och känna efter, ”vad är det jag håller på med och varför”? Det behöver inte vara på grund av inspirationsbrist en väljer att sluta blogga, inte för mej i alla fall. Jag har lust för fem personer och dessutom en hel del att skriva om. Just nu är huvudet fullt av tankar som måste få komma ut före huvudknoppen exploderar. Så ”vad är det jag håller på med”? Jag behöver bloggen för att ventilera. Jag behöver den för att jag gillar ju för fasiken att skriva. Och så läste jag det här och kom på att det kanske finns andra som gillar det jag skriver.

Så vad gör hon? Jo, hon fortsätter i samma stil. Ventilera öppet, lättsamt och ibland med lite tyngd. Hon fortsätter sitt fotografera och dela av sig med bilderna här.

Hoppas ni fortsätter läsa och betrakta!

Inredning i ett soligt februariväder

Reflektioner

Tack för Ert stöd att hjälpa Nada-Nord! Fem euro är inte mycket. Inte för oss, men kanske för någon annan. Fem euro gör jag av med utan att ens hinna blinka. En fika, en lott, lite lördagsgodis. Fem euro kan nog alla bidra med. Och om man vill ge mera så är det så klart ok det med.

För tillfället undervisar jag i en kurs som bland annat innehåller olika aspekter på hälsa och livsstil. Jag vet inte om jag kan säga att jag har en speciell livvstil men däremot strävar jag ju alltid efter att ha en hälsosam och skön sådan. Hur jag kan bli en bättre medmänniska och hur jag ska leva för att ha den livsskvaliteten jag anser att jag förtjänar.

Jag har en längre period kämpat med brist på motivation och inspiration. Jag har varit lättirriterad och haft svårt att slappna av. Och det är inte så jag vill leva. Men idag ska jag börja mentalträna! Jag har anmält mej som frivillig som patient till en tjej som studerar till mental tränare. Ska bli sjukt spännande! Äntligen ska jag komma på rätt kurs och optimera mitt liv. Jag är dock lite rädd vad som döljer sig i mitt inre. Vilket spöke är det som tittar ut i den mentala processen? Will see. Och inte nog med det. Ikväll ska jag dessutom få bikt med min PMS (hade jag tänkt). Ska testa på craniosacral terapy. Lär göra susen mot obalans i kroppen. Kommer att vara som en ny människa. Kanske det blir en helt ny blogg efter detta. Who knows?

Här kommer en rolig liten test som tåls att reflektera över ibland i den hektiska vardagen, gjord av läkaren Robert Eliot. Kanske ett litet ”vad-ska-jag-blogga-om-tips”.

Gravstenen- Vad vill du ska stå på den. Hur vill du bli ihågkommen?

Sex månader kvar att leva-Vad skulle du då göra? Vad vill du egentligen ägna tid och kraft åt?

Femårsprovet– Vad vill du uträtta, uppleva och genomföra de närmsta fem åren?

När gjorde du något roligt? Tänk efter. Med vem? Försök berika ditt liv med mer av den varan.

Gör den och må så gott!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Jag kunde lika bra ligga död.

Peppe brukar säga att det mest ointressanta någon någonsin kan berätta är hur mycket man jobbat den senaste tiden och vilka drömmar man haft föregående natt. Ja, jag kan hålla med. Man nickar artigt och låtsas lyssna. Det som jag funderat mycket på detta år är hur livet på något sätt tappat sin äkta betydelse. Vi stressar till jobb, stressar hem, och så stressar vi ännu lite till. Varje ledig sekund passar vi på att logga in. Vi bara måste hålla oss ajour med världen och vad ens femhundrafyrtiofyra vänner pysslar med.

Folk lever sina liv på sociala medier. De lever ett socialt medieliv och inte ett socialt liv. Man har kanske tätare kontakt med vänner och bekanta numera, men kvaliteten på kontakten den känner jag har försämrats. Ta Facebook som exempel. Ett ypperligt medel att hålla kontakt med bekanta på andra sidan världen. Det kan jag inte förneka. Men när jag typ sjutton gånger har kollat vad de femhundrafyrtiofyra Facebookvännerna gjort, vet jag fortfarande inte hur mina tio bästa vänner mår. Hur de egentligen mår.

Det kan gå veckor utan att min telefon ringer. Nu räknar jag inte med jobbsamtal och störiga telefonförsäljare. Jag menar kompisar, vänner, bekanta, släktingar.  Förut talade jag i telefon med någon varje dag. Och telefonen pep av inkommande SMS stup i kvarten. Nu bor jag ju inte ensam, men om jag gjorde det kunde jag kanske ligga död ett bra tag utan att bli upptäckt. Kanske någon till sist skulle börja undra varför bloggen eller Insta inte blivit uppdaterad på någon månad.

Är det så vi ska leva? Är det så här vi ska umgås? Med flyktiga tryck på gilla-knappen och pussiga emojis. Sociala medier ger oss en känsla av gemenskap, det är riktigt. Vi tror att vi har femhundrafyrtiofyra vänner som finns där, som hejar på oss och postar hjärtögonsmileys i våra kommentarsfält men när allting kommer kring, när du loggar ut då ligger telefonen stum och samtalen fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Så tillbaka till hur boring det är med folk som älskar att berätta hur mycket de jobbar. Alltså hur boring? BOOOORING! Och hur tråkigt är det inte att vi bläddrar och bläddrar i våra kalendrar för att försöka hitta en passlig dag att träffa våra vänner. Oj januari var redan full, februari likaså men kanske i mars? Någongång var det status att ha en dyr bil. Nu är det status att ha fullbokad kalender. Finns det någon slags trygghet i att vara busy? Är det lika med att vara populär och eftertraktad? Om man inte har något inplanerat på en vecka, är man då en total loser?

 

Jag har hellre bokstaven L ingraverad i pannan än ger upp på mitt sociala liv. Jag är inte bättre än någon annan, och medger att jag har blivit sämre på att hålla kontakt. RIKTIG kontakt. Face to face. Men jag bara kan inte tro att livet ska vara som det är nu. Teknologin i all ära, men inget kan byta ut äkta kontakt mellan människor. Eller är tiden inne nu, är det nu som vi ska bli ersatta av robotar?

SAMSUNG CSC

Exempel på två vänner jag inte ringt till på länge

Dagböcker

Live. Love. Learn. Life is a beautiful journey. Take notes.

Så står det på en fin anteckningsbok jag fick till födelsedagen. Fick enorm skrivlust. Kanske jag ska förutöver bloggen börja skriva dagbok igen. De senaste tio åren har jag inte haft en dagbok. Ibland har jag skrivit ner tankar på lösa papper och i telefon. Varför kan man ju undra för det är ju så befriande och dessutom så bra attkunna gå tillbaka i tiden och läsa sina memoarer. Om kärlek, om livet och dittan och datt.

När jag började skriva dagbok i förskolan var det mest i stil med ”hej dagbok. Vi har pysslat julkort. Nu är jag hungrig och pappa har lagat spaghetti. Hejdå kära dagbok, vi ses snart igen”. Med åldern blev jag också mer poetisk och det blev en hel del dikter som blandades med tonårsangstiga skrönor. Alltid emellanåt dök det upp konstiga uttryck som ” bättre en back i hallen än ett hack i ballen” eller ”att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp”.

Det finns vissa saker man kanske hellre glömmer men största delen vill man komma ihåg. Minnen och historier. Skratt och vardagstjafs. Vad är inte bättre än att skriva ner sina tankar så här på ålderns höst. När minnet inte kan bli kortare och när demensen börjar ta över.

På min anteckningsbok står det också så fint av Joseph Joubert; ”Writing is closer to thinking than speaking”. Så sant. Så sant. Mina anteckningar börjar nu, som resedagbok!

Skriver ni dagbok eller nån slags journaler?

Fortsättningen på fredag och så mycket mera.

Hej där i tv-soffan! Idol kanske? Kollar med ena ögat. Efter att ha följt programmet sedan dag ett, sedan år 2004(!) börjar jag bli rätt mättad.Dessutom hittar jag sällan någon att heja på nuförtiden. Men klart tv4 ska va på om fredagarna.

Det blev en dag på vift. Hit och dit med barn och mor på släptåg. Åt också på Mcdonalds, som jag inte gjort på år. Lika äckligt som vanligt. Smakar nog bara bra efter krogen klockan fyra på morgonen. Efter helgstädning, jobb coh rusande runt med avkommor och morsan längtade jag på att ta fredag. Lidls salty liquorice och ett glas rött. Men jag hade ännu ett liten kvällsfotografering att få ur världen, så jag fortsatte vidare till asylboendet i Sundom.

Det är så många som frågat om jag träffat de familjer vi kom i kontakt med på polisstationen den där dagen i september. Och jag har fått dåligt samvete, för jag har tänkt på dem. Nästan varje dag. Men september blev oktober och oktober gick fortare än jag hann blinka. Tidsbrist. Dagens melodi. Så sorgligt!

I närmare en månad och två veckor har mitt liv susat förbi. Jag har varit stressad, svurit, skällt ut man och barn. Suckat över tom bensintank, full diskmaskin och sand på hallgolvet. Men varje kväll har jag fått lägga mej på min Tempurmadrass, i lugn o ro. I tryggheten av mitt eget hem. På asylboendet är tryggheten inte så självklar. Visst de har rum och sängar. Men de är många och de delar på allt.  Det är verkligen ingen hederlig lugn och ro. Och ovetskapen om framtiden gnager.

Vi hade tur! På boendet hittade vi den ena familjen som vi ville träffa.Vi fick se hur de mår och höra hur de haft. Så många frågor men så mycket språkmur. Men med kroppspråk kommer man rätt långt ändå. Ett eget hem stod högst upp på listan och det hade den andra familjen råkat få. Dem ska jag hälsa på en annan dag.

Nu har jag fredag. Med bättre samvete.

 

Det var friseringssalong på gång. Nästa gång beställer jag tid hos mamman Nadia. Sån chef med plattången!

Lilltjejen var förstås där. Nu mycket gladare än senast. Vi blåste såpbubblor och sen for hon iväg med min kamera och..

..försökte fota Romeo. Det  gick så där. Men hon blir säkert en mästerfotograf när hon blir stor! Sedan satt vi på musik och hade lite fredagsdisco. Alla diggade och dansade. Glada miner, skratt och feeling!

Det var dags att åka iväg. Fick en kram av lilltjejen. Hon ville så gärna krama Romeo också men han hann smita ner för trapporna.

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.