Peppe brukar säga att det mest ointressanta någon någonsin kan berätta är hur mycket man jobbat den senaste tiden och vilka drömmar man haft föregående natt. Ja, jag kan hålla med. Man nickar artigt och låtsas lyssna. Det som jag funderat mycket på detta år är hur livet på något sätt tappat sin äkta betydelse. Vi stressar till jobb, stressar hem, och så stressar vi ännu lite till. Varje ledig sekund passar vi på att logga in. Vi bara måste hålla oss ajour med världen och vad ens femhundrafyrtiofyra vänner pysslar med.
Folk lever sina liv på sociala medier. De lever ett socialt medieliv och inte ett socialt liv. Man har kanske tätare kontakt med vänner och bekanta numera, men kvaliteten på kontakten den känner jag har försämrats. Ta Facebook som exempel. Ett ypperligt medel att hålla kontakt med bekanta på andra sidan världen. Det kan jag inte förneka. Men när jag typ sjutton gånger har kollat vad de femhundrafyrtiofyra Facebookvännerna gjort, vet jag fortfarande inte hur mina tio bästa vänner mår. Hur de egentligen mår.
Det kan gå veckor utan att min telefon ringer. Nu räknar jag inte med jobbsamtal och störiga telefonförsäljare. Jag menar kompisar, vänner, bekanta, släktingar. Förut talade jag i telefon med någon varje dag. Och telefonen pep av inkommande SMS stup i kvarten. Nu bor jag ju inte ensam, men om jag gjorde det kunde jag kanske ligga död ett bra tag utan att bli upptäckt. Kanske någon till sist skulle börja undra varför bloggen eller Insta inte blivit uppdaterad på någon månad.
Är det så vi ska leva? Är det så här vi ska umgås? Med flyktiga tryck på gilla-knappen och pussiga emojis. Sociala medier ger oss en känsla av gemenskap, det är riktigt. Vi tror att vi har femhundrafyrtiofyra vänner som finns där, som hejar på oss och postar hjärtögonsmileys i våra kommentarsfält men när allting kommer kring, när du loggar ut då ligger telefonen stum och samtalen fortsätter att lysa med sin frånvaro.
Så tillbaka till hur boring det är med folk som älskar att berätta hur mycket de jobbar. Alltså hur boring? BOOOORING! Och hur tråkigt är det inte att vi bläddrar och bläddrar i våra kalendrar för att försöka hitta en passlig dag att träffa våra vänner. Oj januari var redan full, februari likaså men kanske i mars? Någongång var det status att ha en dyr bil. Nu är det status att ha fullbokad kalender. Finns det någon slags trygghet i att vara busy? Är det lika med att vara populär och eftertraktad? Om man inte har något inplanerat på en vecka, är man då en total loser?
Jag har hellre bokstaven L ingraverad i pannan än ger upp på mitt sociala liv. Jag är inte bättre än någon annan, och medger att jag har blivit sämre på att hålla kontakt. RIKTIG kontakt. Face to face. Men jag bara kan inte tro att livet ska vara som det är nu. Teknologin i all ära, men inget kan byta ut äkta kontakt mellan människor. Eller är tiden inne nu, är det nu som vi ska bli ersatta av robotar?
Exempel på två vänner jag inte ringt till på länge
Älska Inredning 
Jag håller med och jag håller inte med! Mera spontana kompisträffar i riktiga livet JA, det tycker jag också. Men sociala medier är inte bara dumt och av ondo. Jag tycker att det ger mej jättemycket att konversera med vänner och familj också på some. Vi har watsup-grupper där jag delar bilder på barnen med familjen, mammagrupp på fb där man kan skriva av sej, eller tipsa eller vad man nu vill. Det är också en form av umgänge och det ger mej absolut en känsla av socialt liv. Och det är ju fantastiskt att det är så lätt för oss nuförtiden att hänga med. Min Fammo läser till exempel min blogg 🙂 Annars skulle jag kanske träffa henne en-två gånger i halvåret, men nu får hon känslan av att hon hänger med i min och barnens liv lite mer än det. Det tycker jag är fantastiskt!
Men bra att reflektera vet hur man umgås. Och dumt om man inte ringer och ses på riktigt OCKSÅ. Men some är nog också en fram plattform för umgänge tycker jag 🙂
GillaGillad av 1 person
Jo absolut! Sociala medier är ju också oerhört bra. Som jag skrev, att hålla kontakt med såna man kanske inte annars hör av så ofta. Och whatsup är great för snabba mess och bilder i grupper eller så.
Jag är mest sorgsen för att umgänget har förändrats och inte är spontant som förut. Och kanske inte heller lika äkta. Så känner jag iaf.
Härligt med Fammo som läser din blogg<3
GillaGilla
Bra skrivet! Tack igen för många bra tankar. Jag förstår inte hur du igen lyckas säga just det som jag så många gånger tänkt men aldrig skulle kunna uttrycka så där tydligt.
GillaGillad av 1 person
Nå höpö, du som är kungen på formuleringar!
GillaGilla
Precis så är de ju. Man ringer typ då man faktist har nåt ärende till nån, inte bara för att ringa å höra sej för. Å spontanträffar! Hur ofta blir det att man bestämmer på telefon att samma kväll/dag då far vi tex. ut å äta, skrinna, shoppa, se på film ihop? Alldeles för sällan. Det gjorde man ju ”heeela tiden förr i väädin”!
GillaGillad av 1 person
Alldeles för sällan!!
GillaGilla
Som vanligt har du helt rätt. Tror också att klimatet bromsar ens fysiska träffar. Märker att vi här i LA har mycket lättare att susa till lunchar, middagar och hem till kompisar eftersom det bara är att stiga ut genom dörren utan påklädning.
GillaGilla
Absolut, vädret påverkar. Men tycker inte att samtalen ökar under sommarmånaderna fast man träffas kanske oftare ändå.
GillaGilla