Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Annonser

Krisen knackar på igen

Ibland måste man bara acceptera sitt öde och gå vidare. Kanske det är sant som dom säger, att åldern är bara en siffra. Eller så inte. För en specifik ålder betyder ändå en hel del.

Gusse skriker och kastar sig på butiksgolvet. Ja ja, men det där är bara tvåårstrots, det går om. När du är 17 tittar du avundsjukt på när kompisarna går in på krogen. Ni går på samma klass men DU får vänta ända till november före du kommer in här. När du är 65 kanske du får gå i pension och när du är 80 kanske du börjar planera inför egen begravning.

Ok, stopp och belägg. Nu går jag ändå händelserna lite i förväg! Men ni fattar. Eller så inte för jag vet att många som läser detta nu har inte en aaaaning om hur det är att ha en sjuklig åldersnoja.

Men det har blivit bättre. Jag ser små, små framsteg i mikroskopet. Från att ha varit världens åldersangstare så är jag nu liiiite mera zen. Att jag idag blev ytterligare ett år äldre kändes inte så hemskt som jag trodde. Försökte hårt påminna mej om att jag ska vara tacksam för att jag levt tills idag, att jag faktiskt fick ett år till av liv sedan min senaste födelsedag.

Halleluja. Det är ändå nånting det! Det är väl (ganska) ok att jag inte längre behöver visa ID på Alko och med åldern kommer vishet(!) Jag kanske inte blir snyggare men om jag blir fiffigare så kan jag kanske bli ett med åldern. Med den där förbannade siffran. Kanske. Den som lever får se.

Och så en oldie-kolumn som passar just idag, hipp hipp hurra.

Och så en dagsfärsk selfie på en ”jubilar”

Edit. Jubilaren fick kramp efter den krampaktiga posen. Hashtag tant. Hashtag fail.

Att hata ett klockslag.

Veckan for som vanligt, snabbare än nånsin. Omställning till vintertid har inte varit lätt. Hur mycket kan man riktigt påverkas av en timme hit eller dit. Hur blev det nu, skulle det inte röstas om detta i riksdagen?

När klockan blir fyra och det sakta men säkert börjar skymma, då vill jag bara krypa under filten på soffan och sova. Ögonen svider och en tryckande huvudvärk börjar bygga upp. Just lagom vid fyratiden är också barnen trötta efter dagen. Och HUNGRIGA!

Kombinerat med mitt ”klockan-fyra- mående” blir detta inte en härlig ekvation. Utan att gå in på saftigare detaljer kan jag bara säga att jag hatar klockan fyra och jag hatar vintertidsmörkret. Just då är det guld med bortglömda makaronilådor man hittar i frysen. Och just då är det mycket smärtsamt att inte hitta makaronilådor i frysen eller inget annat i kylen heller för den delen. Det är då man önskar man hade den där avundsvärda framförhållningsgenen eller att man hade en egen kock. Eller att man bodde på solkusten. Med egen kock. Life goals!

Ett annat life goal är en bred säng. HUR skönt är det inte att sova i en två meter bred säng! Tog i veckan en välbehövlig time out och sov en natt på det fina F6 hotellet i Helsingfors. Man kan sova åt vilket håll som helst, och delar man säng med någon så märks det knappt att där finns en annan. Muminmamman och muminpappan skulle inte ens nudda varann (om de inte så ville då). Himla skönt. Krävs ett nytt sovrum då förstås.

Helsingfors är förresten en stad jag tjatar om så ofta. Den känns så underskattad som storstad. Men att den har blivit finare, mer mångsidig och internationell än förr. Förut kunde jag inte förstå hur någon ville turista där. Nu vill jag själv turista där. Hur mycket som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka och numera är man till och med intresserad av historiska händelser och platser. Och vad är inte bättre än att lära sig om sitt eget lands historia och hålla pengarna innanför egna gränserna!

Nu väntar fredagsmyset. Maten, vinet, brasan, fotmassagen (önsketänk) och små varma barnkroppar i famnen.

Mobilpics

Introvert vs extrovert

Och där kom Fredrik Virtanen krypandes till korset. Krypande på sina bara blodiga knän och bad så innerligt om förlåtelse för lidandet och skammen han har orsakat hos ett flertal kvinnor. I wish. Men nej, istället blev han i princip tvungen av Expressen att träda fram. Men så himla ledsen var han inte. Däremot en riktig fegis. Förminskade anklagelserna genom att kalla hans handlingar för tölpiga och skitstövliga(!) Vem säger så? Det är ju inte ens riktiga ord!

Nej fy. Måste lugna ner mej. Nu har vi äntligen ved och brasan sprakar av härligt torr björkved. Äkta höstmys. Fast det snöar nu. Winter is coming… Nej tack. För mej får det vara snöfria gator fram till sportlovet. Den veckan får det bli så mycket snö att man hinner tröttna på att dra pulkor, skrinna och skida. Därefter får allt smälta och våren kan göra en snabb entré. Oh yes. I min drömvärld!

Här om dagen träffade jag en som kallade sig för introvert. Jag har aldrig reflekterat desto mera över fenomenet introvert versus extrovert, men något gjorde mej intresserad. Hur kom det sig att människan jag träffade var introvert då hen till synes verkar som en ganska pratsam och glad typ? Om hen är introvert, kan jag också vara det? Högst orimligt men jag tog reda på.

Googlade fram en mycket intressant lista på skillnaden mellan dessa typer. Vid punkt två var det ingen tvekan om att jag är en…trumvirvel… extrovert. Klockrent!

Extroverta får energi genom andra människor. De laddar batterierna när de umgås med många personer, ser någonting nytt eller när mycket sker runt omkring dem. Det bli uttråkade och trötta av för mycket tid själva då ingenting händer.

En introvert person fungerar tvärtom. Vi introverta får energi när vi spenderar tid för oss själva och blir helt dränerade på energi när vi har människor omkring oss. Ju fler personer ju fortare försvinner vår energi.

Jag behöver ha människor runt mej. Jag går igång på sociala inputs. Dock trivs jag även av min egen ensamhet, men i måttliga doser. Absolut inte för mycket och för ofta. Men socialt umgänge är mitt knark. Det jag mår bra av och lever upp av.

Finns det andra extroverter där ute, eller introverter för den delen? Eller är du som Fredrik Virtanen, en pervert?

Over and out.

Bilderna har inget med texten att göra fast killen på bilden är en sötfjärt.

Hur jag njuter av män med ballsvett

Oj vad det händer nu. På Flashback. Det är där jag har hängt de senaste dagarna. Farligt, farligt men ibland måste man bara om man vill hänga med i alla svängar. Allmänbildad blir man väl inte men däremot blir man oerhört upplyst! Love it!

Det mesta ska man ta med en nypa salt, men jag är fullkomligt övertygad att Cissi så klart talar sanning. Nu sitter nog många andra (kändis) män med ballsvett. Jag brukar lida med andra människors lidande,men inte nu. Nu njuter jag av att veta att de lider. Sweet alltså!

Läser också att Frankrike ska förbjuda busvisslingar efter kvinnor(!) Hur det ska gå till i praktiken tror jag inte de riktigt funderat över. Jag har svårt att tro att sexismen har sina rötter i just busvisslingar och att något kommer lösa sig genom sådant förbud. Men ja, jag vill inte bli visslad efter eller lockad på som en kissemisse. Det gör mej rädd och obekväm. Men Big Brother basar lite mycket nu känns det som. Tvångsvaccineringar, slöjförbud, tiggeriförbud och razzior hos alternativa läkemedelstillverkare. Var ska detta sluta? Som i en scifi-film där alla går med likadana uniformer och övervakas av kameror i varje hörn?

En annan hot topic och en väldigt tråkig nyhet är att Fredagspodden SLUTAR! Vavava?! Känner ett hugg i bröstet. Hannah och Amanda som varit en stor del i mitt liv de senaste året. Det har alltid känts så betryggande att lyssna på dem. Att veta att de är värre nutters än en själv, hah. I will miss Fredagspodden!

Något annat som är så sjukt sorgligt är att läsa om Rohingya-folket som flyr Burma. Om det hugger i bröstet av vetskapen att Fredagspodden slutar, så gör detta så ont i en. Hela kroppen värker av att läsa vad barn, kvinnor och män blir utsatta av! Barnen dödas med slag med käppar medan föräldrarna är tvungna att bevittna händelserna. Samma käppar misshandlar sedan kvinnornas underliv. Och så vidare. Det är så fruktansvärt hemskt! Jag vill bara rädda alla 500 000 av dem. Snyft!

Men till något roligare nu! Jag är hundvakt. Till Julias mysiga Chihuahua. Får se om han överlever dessa dygn med oss.

Ja, och igår kväll var jag med i Radio Vegas föräldrapanel och låtsades kunna något om föräldrars sömnbrist och svartsjuka hos barn. Om någon lyssnade så ropa hepp. Nähäpp, men jag gissade väl det. Vem lyssnar ens på radio anymore(?)

Några glada bilder på det från förra hösten & Go’natt!

En terrorist till farsa

Jag skrev en gång om att jag skämdes för den jag var. Att jag i många situationer har valt att inte berätta om mitt ursprung. Om min ”cafe latte” lena hud.  När någon gissade på Spanien eller Brasilien nickade jag alltid medhållande utan att kommentera desto mera.

Vissa folkslag är helt enkelt bättre än andra. Det vet vi ju. En somalier kommer långt ner på listan tillsammans med rumäner. För de människorna tillför inget till väster och kan så klart inte vara trevliga typer. Bäst att hålla sig på avstånd. Status är viktigt. Det fick jag lära mej tidigt. Ingen sa det högt, men jag tyckte det var bäst att säga att jag hade lite spanskt blod och knipa käft om att det egentligen var couscous-blod (som Romeo kallar det) jag hade. Att vara marockan var nog ingen vinnare på den där ”vem-som-är-bäst”-listan. Kanske jag nog egentligen kom från Rio De Janeiro.

Tänkte lite ett tag att jag inte ska ge mej in i debatten, eller överhuvudtaget kommentera knivdådet i Åbo. Jag säger knivdåd tills annat bevisas. Inte terrordåd. Men visst kan jag kalla det terrordåd, men då ska ska ordet terrordåd gälla för alla aktörer. Även de nationalistiska organisationer som skapar rädsla bland civila. Det är likväl terror.

Efter knivhuggningen i Åbo är asylboenden hotade och några har även blivit direkt utsatta med våld. Civila lever i rädsla av att bli innebrända i sömnen. Världen är grym. Människor kan vara barbarer. Men alla marockaner är inte terrorister. Då är alla finnar alkoholister redo att hugga till med puukkon.

Hälsningar,

En wannabe brasilienare men dessvärre bara en halvt alkoholiserad halvterrorist med kniv

Förresten! Jag är ändå finlandssvensk så lite bättre ändå va? Men min terrorist till pappa har aldrig betalat, så det räknas kanske inte då. Damn!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)