Hur jag njuter av män med ballsvett

Oj vad det händer nu. På Flashback. Det är där jag har hängt de senaste dagarna. Farligt, farligt men ibland måste man bara om man vill hänga med i alla svängar. Allmänbildad blir man väl inte men däremot blir man oerhört upplyst! Love it!

Det mesta ska man ta med en nypa salt, men jag är fullkomligt övertygad att Cissi så klart talar sanning. Nu sitter nog många andra (kändis) män med ballsvett. Jag brukar lida med andra människors lidande,men inte nu. Nu njuter jag av att veta att de lider. Sweet alltså!

Läser också att Frankrike ska förbjuda busvisslingar efter kvinnor(!) Hur det ska gå till i praktiken tror jag inte de riktigt funderat över. Jag har svårt att tro att sexismen har sina rötter i just busvisslingar och att något kommer lösa sig genom sådant förbud. Men ja, jag vill inte bli visslad efter eller lockad på som en kissemisse. Det gör mej rädd och obekväm. Men Big Brother basar lite mycket nu känns det som. Tvångsvaccineringar, slöjförbud, tiggeriförbud och razzior hos alternativa läkemedelstillverkare. Var ska detta sluta? Som i en scifi-film där alla går med likadana uniformer och övervakas av kameror i varje hörn?

En annan hot topic och en väldigt tråkig nyhet är att Fredagspodden SLUTAR! Vavava?! Känner ett hugg i bröstet. Hannah och Amanda som varit en stor del i mitt liv de senaste året. Det har alltid känts så betryggande att lyssna på dem. Att veta att de är värre nutters än en själv, hah. I will miss Fredagspodden!

Något annat som är så sjukt sorgligt är att läsa om Rohingya-folket som flyr Burma. Om det hugger i bröstet av vetskapen att Fredagspodden slutar, så gör detta så ont i en. Hela kroppen värker av att läsa vad barn, kvinnor och män blir utsatta av! Barnen dödas med slag med käppar medan föräldrarna är tvungna att bevittna händelserna. Samma käppar misshandlar sedan kvinnornas underliv. Och så vidare. Det är så fruktansvärt hemskt! Jag vill bara rädda alla 500 000 av dem. Snyft!

Men till något roligare nu! Jag är hundvakt. Till Julias mysiga Chihuahua. Får se om han överlever dessa dygn med oss.

Ja, och igår kväll var jag med i Radio Vegas föräldrapanel och låtsades kunna något om föräldrars sömnbrist och svartsjuka hos barn. Om någon lyssnade så ropa hepp. Nähäpp, men jag gissade väl det. Vem lyssnar ens på radio anymore(?)

Några glada bilder på det från förra hösten & Go’natt!

Annonser

En terrorist till farsa

Jag skrev en gång om att jag skämdes för den jag var. Att jag i många situationer har valt att inte berätta om mitt ursprung. Om min ”cafe latte” lena hud.  När någon gissade på Spanien eller Brasilien nickade jag alltid medhållande utan att kommentera desto mera.

Vissa folkslag är helt enkelt bättre än andra. Det vet vi ju. En somalier kommer långt ner på listan tillsammans med rumäner. För de människorna tillför inget till väster och kan så klart inte vara trevliga typer. Bäst att hålla sig på avstånd. Status är viktigt. Det fick jag lära mej tidigt. Ingen sa det högt, men jag tyckte det var bäst att säga att jag hade lite spanskt blod och knipa käft om att det egentligen var couscous-blod (som Romeo kallar det) jag hade. Att vara marockan var nog ingen vinnare på den där ”vem-som-är-bäst”-listan. Kanske jag nog egentligen kom från Rio De Janeiro.

Tänkte lite ett tag att jag inte ska ge mej in i debatten, eller överhuvudtaget kommentera knivdådet i Åbo. Jag säger knivdåd tills annat bevisas. Inte terrordåd. Men visst kan jag kalla det terrordåd, men då ska ska ordet terrordåd gälla för alla aktörer. Även de nationalistiska organisationer som skapar rädsla bland civila. Det är likväl terror.

Efter knivhuggningen i Åbo är asylboenden hotade och några har även blivit direkt utsatta med våld. Civila lever i rädsla av att bli innebrända i sömnen. Världen är grym. Människor kan vara barbarer. Men alla marockaner är inte terrorister. Då är alla finnar alkoholister redo att hugga till med puukkon.

Hälsningar,

En wannabe brasilienare men dessvärre bara en halvt alkoholiserad halvterrorist med kniv

Förresten! Jag är ändå finlandssvensk så lite bättre ändå va? Men min terrorist till pappa har aldrig betalat, så det räknas kanske inte då. Damn!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

Home again!

Jepp, vi har anlänt till den finska sommaren. Bruna och fräkniga. Och lite utvilade perhaps. Nej faktiskt, denna gång kände jag inte i behov av semester efter semester. Det blir liksom lättare när barnen blir större. It’s a fact! Men den sedvanliga postresedepressionen den kickade in naturligtvis.

Men jag vänjer mej. Idag är en fin sommardag! Fryser bara lite i min sommarklänning. Ett resereportage är mycket väl på kommande inom snar framtid. Det är bara så mycket att stå i och komma i kapp efter man varit bortrest i tolv dagar.

Förra onsdagen var det också en ljuvlig kväll. Då kickade sommarens höjdpunkt igång. (Ta det som ett tips från mej) Faros Live! Farosbåtens eget sommarband uppträder på terrassen. Vill du vara incognito, don’t bother go! Jag tycker det är härligt att veta att där kan jag träffa bekanta och vänner varje sommaronsdag. Tyvärr får jag inte alltid gå ensam till Faros. Genast jag nämner namnet har ungarna hoppat i skorna. De älskar det stället alltså!

Kom och hälsa om ni ser mej chilla där i en solstol!

SAMSUNG CSC

Happy people! #farosfiilis

Lycklig på cykel

Det blev ju så klart en superhärlig kväll på lördagen och vi förlängde livet igen med ett par år! Omöjligt att förstå att det kunde vara så varmt i solen ända till klockan 21. Mycket liv och rörelse på stans alla bryggor. Terrasserna blev också fyllda lite senare på kvällen. Och så cyklade jag lycklig hem och insöp atmosfären och beundrade solnedgången. Sommaren när den är som bäst. Och så var det bara den sjunde maj, tänka sig!

Morsdag råkade infalla på kära mormors tionde dödsdag, så vi fick fira lite extra. Fira är kanske på något sätt fel ord. Men att komma ihåg henne är glädje. Turen att få haft henne i våra liv med allt underbart som det innebar. Det blev den traditionsenliga snålsoppan med öl. Som hon älskade. Och naturligtvis blåbärspaj till efterrätt. Massvis med högljudda ungar och skrockande vuxna samlade. Precis som mommo skulle ha önskat.

Det sägs att det ska bli sämre väder. Är sjukt tacksam över veckan med överraskande värme. Vill ju inte det ska bli regn och rusk, så vi passade på att njuta i den eventuellt sista kvällssolen på ett tag. Hela familjen, två bollar. Vardagsglädje verkligen!

Bildbomben:

SAMSUNG CSC05077657 (2).JPG

SAMSUNG CSC

05077663 (2).JPG05077664 (2).JPGSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC05077687 (2).JPGSAMSUNG CSC05077705 (2).JPGSAMSUNG CSC05097708 (2).JPG05097723 (2).JPG05097743 (2).JPG05097739 (2).JPG05097734 (2).JPG05097755 (2).JPG

 

Vasas riviera

Plötsligt händer det! Hur mera lagom att bli barnfri just idag?! Tjugo grader i skuggan. Solen gassar inte, men det är ok för luften känns supervarm. Har varit på årets första joggingtur. Bättre sent än aldrig och nu känns det så skönt i kroppen. Jag är full av energi och tänker inte slösa en minut längre på att vara inomhus. Via Siwa och sen mot en brygga vid Vasas riviera. Siktar på ett glas på Faros och Strampen också. Härliga tider!