Sommarlov och resor

Sommarlovet är här! För barnen i alla fall. Som egen företagare blir det ingen full semester. Inte detta år heller. Tur nog kan jag jobba kvällar och så känner jag att barnen har blivit så pass stora nu att det är helt ok att jobba medan de får leka ute.

Om jag inte har glömt att ge sommargåvor till dagis (ja, det har hänt), så ger jag vanligtvis presenter från Unicefs. Allt från täcken, rent vatten till träd. Från barn till barn. Till de som behöver. I år blev det istället rabarber från egen gård. Lite mindre konsumering och helt ekologiskt. Dessutom lätt som en plätt!

06018027 (2).JPG

Tror att jag har packat en hel vecka för att (nästan) få med allt en fem personers familj behöver på en resa. Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader med några pitstops på vägen. Jag vet inte hur Wifi kommer att funka, men följ mej på Instagram där jag säkert kommer att ladda upp bilder: nadia_insta

Det blir berg och hav och antagligen rätt mycket pasta. Bildbomber utlovas senare. Nedan en bild från vårt första boende och det vackra havet.

15_g

Annonser

En weekend bag

Oj nu borde jag ta natten. Väckning mitt i natten. Det rimmade till på köpet, heh! Har sån resfeber denna gång, vet inte varför. Känns riktgt jobbigt att lämna barnen faktiskt. Är så där störande orolig som man bara kan bli som förälder. Den där förbannelsen som kommer på köpet när man får barn. Jag som brukar vara så cool. Att vara ifrån barnen har inte bekommit mej mycket förut. Men nu, nu är jag nervis.

Hur som så är den lilla väskan packad. En weekend bag på en veckas resa. Har aldrig rest så lätt. Aldrig någonsin. Vädret ser ut att bli prima så vinterkläderna stannar hemma i den lortiga hallen. Bye, bye. Vad sägs om 26-27 grader? Jag tackar och tar emot. Nu undrar ni om jag fick boendet bokat. Ja och nej. De första två dagarna har vi tak över huvudet, så alltid nåt.

Nu bär det iväg på äventyr. Jag, gubben och en weekend bag. Det kan bli tyst framöver på denna blogg. Men får jag tag på Wifi lovat jag att spamma Instagram med sköna bilder. Följ mej på @nadia_insta för att hänga med på min resa till Marocko!

Puss & Kram

nadia boussir

Fyrkantigt

Jag kan säga det. Det som jag brukar säga till barnen. Idag är mina ögon fyrkantiga. Jag ser suddigt. Glasögonen har åkt av och på men inget har hjälpt. Men så bir det, dagar som dessa då jag sitter vid skärmen från morgon till kväll. De dagar jag inte alls är ute på fältet. Då kan man ju bra undra varför jag fortsättningsvis sitter här framför skärmen och skriver blogg. Ibland är man för dum för sitt eget bästa helt enkelt.

Först vill jag tacka för all fin respons på min krönika om Alan, som han såklart hette. Inte Aylan. Det blev minsann en krönika som avvek från min vanliga style, men så kan det bli och jag vet att många kunde känna igen sig i maktlösheten och sorgen. Att något troll sedan länkar till en uppenbart rasistisk historia om ”jakten på nya tänder”, blahablahaa, det förekommer mej inte överhuvudtaget. Sannolikheten att 240 000 människor med familjer som flyr hals över huvud från FULL ON krig och misär skulle riskera ALLT för ett nytt garnityr..Nej, kom med nåt bättre! Eller ännu fiffigare, håll dina kommentarer för dej själv.

Jag vill hålla god ton på min blogg och önskar det samma av läsarna. Jag försöker svara sakligt på de ytterst få trollkommentarer jag får, men är det fråga om rasism, har jag nolltolerans! Basta! Det vet ni. Jag har rytit till förr.

I helgen gick Vöråstans gårdsloppis av stapeln. Det var många som hittade till idyllen här i Vasas bästa trähusstadsdel. Inte lika många som i fjol, men jag sålde helt ok ändå. Tillsammans med barnen ska vi nu skicka pengarna till de fartyg som räddar flyktingar bort från de överlastade dödsbåtarna.

Från en viktig sak till en mindre. Den som följer mej på nadia_insta såg kanske förra veckan att jag mitt hemmaoffice prydde pärmen på septembernumret av inredningstidningen Talo & Koti. Superduktiga fotografen från Pargas var här i mars och slutresulatatet finns nu i en tidningshylla nära dej, hehe.

Eftersom jag själv är så utled på att koka makaroner och laga köttfärslimpa, så kör jag en Leila ikväll. Kanske någon annan behöver inspiration i köket. När det tryter liksom.

Låt mej presentera min Veggeliveggo Tagine. Made with love by me:

8 dl Vatten
2 ekologiska grönsaksbuljontärningar
1 batat
En hög med schalottenlökar
2 kanelstänger
En ask ekologiska kokta chicärtor
4 morötter
Riven färsk ingefära
Hackad chili
1 påse safram
Olivolja
Spiskummin
Mycket peppar och salt
On top:
Hackad mynta
Hackad Koriander
Hackad sötmandel
Tillbehör:
Ett paket Couscous, kokt.
Skala lök och batat och skär dem i bitar. Skala morötterna och skär i avlånga bitar. Sätt olja i stekpannan, fräs ingefära, lök och kanelstänger. I med morötter och batat och fräs.
I med kikärterna och krydda med spiskummin, saffran, salt och peppar. Häll på vatten, buljontärning och koka  tills grönsakerna är mjuka.
Under tiden kokar du couscous, rostar hackad mandel i en torr stekpanna.
Lägg upp couscous i en stor skål eller på ett fat. Gör en grop i mitten och häll grytan i den. Strö över mandlar, koriander och mynta.
Njut av färgerna och smaken.
Bon apetit!
När jag nu har er på tråden tänkte jag berätta att NADIA GOES HELSINKI. En liten tur till huuvudstaden i jobbets tecken. Min kalender har några luckor, så maila mej ifall du önskar boka fotografering, konsulthjälp eller annat. Som sagt, denna vecka TORSDAG och FREDAG. Vi hösch!
Marockanskt-kakel
NadiaBoussir
Veggo-tagine
Veggo-tagine
Nadia Boussir-hemmakontor
Lånade några bilder av Camilla. Och flera bilder finns ju i Talo & Koti.

Hänger gubbmagen ut?

Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.

När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.

Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.

Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.

Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.

profilbilder-fotograf

Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.

Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.

profilbilder-fotograf

Edit

Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!

En vinnare

Halleluja, jag har blivit vald till en av de sex finalister i Indiskas #bohochallenge-tävling! Det är en happy böna som skriver detta inlägg. Det var bra competition. Nu återstår det att se vad som händer. Har inga höga förhoppningar och känner mej ju redan som en vinnare.

Här är alla finalisters bilder.

bohochallenge-indiska

Mej hittar ni på @nadia_insta

EDIT.

JAG VANN! Måste skrika ut min glädje nu. Hur är det möjligt?! Sa jag inte, att jag aldrig vinner nåt. Och nu ska jag få njuta av personlig stylist, 3000kr och två lyxiga nätter på Story Hotel i Stockholm. So happy!

En känsla

Jag deltar sällan i tävlingar. Kanske för att jag aldrig vinner. För några månader sedan vann jag ett megapaket med vitaminer och stuff från hälsokostaffären Life. Helt otroligt! Tänker att lyckan kanke vänt nu, så nu är jag med i en tävling som Indiska har på Instagram. Boho är temat. När jag hör ordet boho tänker jag på stora hattar, fjädrar, smycken, och flätor. Men egentligen uppfattar jag boho som en känsla. En känsla av frihet. Boho ska också vara organiskt för att kännas äkta.

Jag ska delta med två bilder. Sen är det bara att hoppas att turen är på min sida för priset var inte helt dåligt det.

Boho-chic bohoboho-chic

boho bohoboho-chic

En sommar-boho

Att skämmas för sitt ursprung eller andra idiotiska saker.

Har ni sett Loreen i samarbete med Ellos? Så attans vackert! Det är något speciellt med den där tjejen. Så ödmjuk och klok. Henns stil är dessutom avundsvärt cool. Hon har som jag också rötter i Marocko. Med rytmer, färger och galenskaper i blodet.

Det är evigheter sedan jag var och besökte Casablanca, staden där många av mina släktingar bor. Där mina förfädrar vandrat genom smala gränder på kullerstenar. Bland kryddor och stök. På marknader likt en cirkus. Djur, performance artister och högljudda konversationer. Några väderbitna farbröder spelar schack, en kvinna skymtar bakom en fladdrande gardin av muslin. Ett gäng smutsiga småkillar spelar fotboll med en tomburk. Stanken av upphängt lammkött blandas med doften av stora knippen mynta och läderhantverk. Skabbiga katter stryker omkring, kackerlackor stora som pingisbollar och stickande lukt av solvarma soppåsar. Mitt i allt ljuder obegripligheter från minareten, allt stannar upp. Så minns jag Casablanca.

Doften av mynta tar mej tillbaka dit på en sekund. Tror tammefan att just mynta är den mest underbara doft jag vet. Surfat mej sjuk på resor. Idag igen. Jag ska tillbaka till mina rötter. En upptäcktsfärd så att säga. Jag vet egentligen väldigt lite om min släkt. Nyligen fick jag veta att halva släkten där faktiskt är Berber. Mina förfädrar hör alltså till Nordafrikas ursprungsbefolkningen som undanträngdes upp till bergen och fick leva antingen som jordbrukare eller nomader. Hur spännande det känns att jag är en avkomma till en nomad! Kanske just därför som jag är en rastlös själ som farit och flängt från ett ställe till ett annat. Frivilligt förstås till skillnad från nomaderna, på säg 1100-talet.

Så nu ska jag boka en resa till mina förfädernes land. Jag ska insupa atmosfären, söka efter släktens fotspår och avtryck, vandra i Atlasbergen, bo i en riad och behöver jag säga att jag kommer att åka dit med en TOM kappsäck.

Tryck för att kolla in Loreen i Marocko. Nästa gång får ni trycka för att se Nadia does Morocco.

kollage

Några gamla instabilder som gör mej glad

 

Ps. Tänk att jag i tiderna skämdes över att ha ursprung från ett annat land. Jag undvek frågan så gott jag kunde och mumlade till svar om det var oundvikligt. Tänk! Nu omfamnar jag mitt ursprung med kärlek.