Att flytta kommer sannerligen med tudelade känslor! Det är roligt, spännande och en jäkla pärs. Och så är det vemodigt. Speciellt för en sentimental typ som jag. Har aldrig bott så länge i ett och samma hem som det i Vöråstan.
Vi köpte den ybermysiga trähuslägenheten (eller tja, inte så mysig men den gamla själen och potentialen fanns) när jag var gravid med Dino, renoverade i 2,5 år(!) och flyttade in när lillskrutten Romeo var åtta månader. Så mycket minnen vi skapat där. Oro och sorg har fyllt lägenheten och skratt och glädje har satt sig i stockväggarna. Att lämna barnens barndomshem gör ont i hjärtat.
Men jag blickar framåt nu. Vi har ett nytt hem nu och trots att jag oftast, per automatik, kör till gamla hemmet när jag ska köra hemhem, så känns allt ganska bra. Jag tror detta nog ska bli minst lika bra. Och vi fortsätter skapa minnen som förr. I ett helt nytt hem.
Ett gammalt stockhus är alltid speciellt. Och att få bo i centrum i en bostad med radhuskänsla är unikt.
Att renovera i 2,5 år är inget att rekommendera. Men det tar tid att göra allt (och då menar jag allt. Allt blev nytt förutom stockarna) själv. Ok, jag gjorde inte så mycket än födde två barn och var ”ensamstående” förälder. Rekommenderas verkligen inte.
Vårt nya hus blev vi smått förälskade i i mars. Vi tog det lugnt, som man ska göra i början av ett förhållande, och slog inte slag i saken före i juni. Då köpte vi huset från varsin solstol på solkusten. Nycklarna fick vi först i mitten av augusti.
Ett stenhus stöter man inte på varje dag. Kändes lite tryggare att köpa än ett trähus. Den gamla själen fanns här inte, men jag blev kär i arkitekturen och känslan av tidlöshet trots att huset är från det mindre ståtliga 1990-talet.
Så här ståtligt såg det ut när vi var på visning. Det var inte körsbärsparketten jag ansåg var tidlös. Ugh.