Kampen mot klockan

När vi väl fick nycklarna till huset (vuxenhuset som vi kallar det) i medlet på augusti hade vi exakt fyra veckor på oss före vi måste lämna vår gamla boning. Lite visste vi då hur intensiva veckor vi hade framför oss. Planen var att få det dammigaste arbetet ur världen före vi flyttar in. Och dammigt och svettigt blev det då vi måste riva loftet helt och hållet och bygga en övervåning.

Ett stenhus är också så mycket mer komplex än ett trähus och det gav oss lite mer huvudbry än vi hade hoppats på. Efter diverse samtal och råd från husets arkitekt och andra rådgivare var arbetet igång.

Det var inte bara en helt ny våning som skulle byggas. Alla väggar och tak skulle få sig en ordentlig facelift. Och golvet skulle ut och ersättas med nytt. Jag som alltid gillat att spackla. Not anymore! Det var så mycket sprickor på de grådaskiga väggarna. Det blev mycket skrapas, tejpas, fylla på med massa och spackel. Och slipas! Och så igen. Och ibland en tredje gång.

Takhöjden är heller inte att leka med så långa skaft räckte inte, utan det var balansgång på byggställningar och stegar. Inget för den höjdrädde! Paneltaket skulle bort i hall och halva vardagsrummet och ersättas med gips och infällda spottar. Ingången från hallen till vardagsrummet skulle sågas större och de onödiga pardörrarna tas bort.

Vita blev väggarna. Inte särskilt vågat. Just nu när trenden för färg på väggen är här. Men vi har haft gröna väggar i sju år, så nu vill jag ha vitt. Vitt, vitt,vitt and I love it! Känner mej fri och lugn i själen. Men det gröna älskade jag med, och hann aldrig tröttna på den. Så ett tips, var inte rädd för färger! Ger ett mycket mer ombonad känsla än vita väggar.

Allt gjorde vi själva, förutom parketten som vi hade hjälp med. Gubben tog ut semester och jobbade heltid på bygget och jag jobbade på morgnarna i företaget, åkte och renovera, hem till barnen kring fem för att sedan fortsätta renovera några timmar senare. Mellan 21-01 fick jag ta tu med företagandet igen.

Och så lite pics på loftet och övervåningen vi byggde upp.

 

 

Bye & hello

Att flytta kommer sannerligen med tudelade känslor! Det är roligt, spännande och en jäkla pärs. Och så är det vemodigt. Speciellt för en sentimental typ som jag. Har aldrig bott så länge i ett och samma hem som det i Vöråstan.

Vi köpte den ybermysiga trähuslägenheten (eller tja, inte så mysig men den gamla själen och potentialen fanns) när jag var gravid med Dino, renoverade i 2,5 år(!) och flyttade in när lillskrutten Romeo var åtta månader. Så mycket minnen vi skapat där. Oro och sorg har fyllt lägenheten och skratt och glädje har satt sig i stockväggarna. Att lämna barnens barndomshem gör ont i hjärtat.

Men jag blickar framåt nu. Vi har ett nytt hem nu och trots att jag oftast, per automatik, kör till gamla hemmet när jag ska köra hemhem, så känns allt ganska bra. Jag tror detta nog ska bli minst lika bra. Och vi fortsätter skapa minnen som förr. I ett helt nytt hem.

IMG_5843 (1)

Ett gammalt stockhus är alltid speciellt. Och att få bo i centrum i en bostad med radhuskänsla är unikt.

IMG_3422.jpg

Att renovera i 2,5 år är inget att rekommendera. Men det tar tid att göra allt (och då menar jag allt. Allt blev nytt förutom stockarna) själv. Ok, jag gjorde inte så mycket än födde två barn och var ”ensamstående” förälder. Rekommenderas verkligen inte.

 

Vårt nya hus blev vi smått förälskade i i mars. Vi tog det lugnt, som man ska göra i början av ett förhållande, och slog inte slag i saken före i juni. Då köpte vi huset från varsin solstol på solkusten. Nycklarna fick vi först i mitten av augusti.

IMG_5668

Ett stenhus stöter man inte på varje dag. Kändes lite tryggare att köpa än ett trähus. Den gamla själen fanns här inte, men jag blev kär i arkitekturen och känslan av tidlöshet trots att huset är från det mindre ståtliga 1990-talet.

image001

Så här ståtligt såg det ut när vi var på visning. Det var inte körsbärsparketten jag ansåg var tidlös. Ugh.