Bye & hello

Att flytta kommer sannerligen med tudelade känslor! Det är roligt, spännande och en jäkla pärs. Och så är det vemodigt. Speciellt för en sentimental typ som jag. Har aldrig bott så länge i ett och samma hem som det i Vöråstan.

Vi köpte den ybermysiga trähuslägenheten (eller tja, inte så mysig men den gamla själen och potentialen fanns) när jag var gravid med Dino, renoverade i 2,5 år(!) och flyttade in när lillskrutten Romeo var åtta månader. Så mycket minnen vi skapat där. Oro och sorg har fyllt lägenheten och skratt och glädje har satt sig i stockväggarna. Att lämna barnens barndomshem gör ont i hjärtat.

Men jag blickar framåt nu. Vi har ett nytt hem nu och trots att jag oftast, per automatik, kör till gamla hemmet när jag ska köra hemhem, så känns allt ganska bra. Jag tror detta nog ska bli minst lika bra. Och vi fortsätter skapa minnen som förr. I ett helt nytt hem.

IMG_5843 (1)

Ett gammalt stockhus är alltid speciellt. Och att få bo i centrum i en bostad med radhuskänsla är unikt.

IMG_3422.jpg

Att renovera i 2,5 år är inget att rekommendera. Men det tar tid att göra allt (och då menar jag allt. Allt blev nytt förutom stockarna) själv. Ok, jag gjorde inte så mycket än födde två barn och var ”ensamstående” förälder. Rekommenderas verkligen inte.

 

Vårt nya hus blev vi smått förälskade i i mars. Vi tog det lugnt, som man ska göra i början av ett förhållande, och slog inte slag i saken före i juni. Då köpte vi huset från varsin solstol på solkusten. Nycklarna fick vi först i mitten av augusti.

IMG_5668

Ett stenhus stöter man inte på varje dag. Kändes lite tryggare att köpa än ett trähus. Den gamla själen fanns här inte, men jag blev kär i arkitekturen och känslan av tidlöshet trots att huset är från det mindre ståtliga 1990-talet.

image001

Så här ståtligt såg det ut när vi var på visning. Det var inte körsbärsparketten jag ansåg var tidlös. Ugh.

Flytt.

Nu när man gett upp hoppet på att sommaren ska komma (kanske helt legit när det faktiskt redan är den 25 augusti), så måste man acceptera de facto att bo i Finland och ha fyra årstider inte alltid är jättetrevligt. De fyra årstiderna var en fin grej när jag gick i skolan. Vintern var kall, våren var förväntan, sommaren var sol & bad och hösten var pressa röda löv i böcker. Fyra årstider var något att vara stolt över. De kring ekvatorn var inte alls så unika som vi. Ekvatorborna fick svettas året om medan vi i norden fick uppleva de magiska förändringarna i naturen och känslorna de medförde.

De senaste åren har jag känt mej mer lockad att flytta utomlands. Nånstans där det är 20 grader året om och inte 10. Tidigare kunde jag absolut inte tänka mej att resa bort från den finska sommaren, men det har vi gjort två somrar nu och det har varit great.

Jag är helt enkelt en enormt väderpåverkad människa. Känns inte som att jag är gjord för detta klimat. Jag behöver värme och sol. Så mycket sol att jag kan njuta av värmen i skuggan. Just nu lusläser jag resebloggar och är så avis på de som tagit steget att lämna allt för att flytta utomlands. Jag är till exempel sjukt sugen på Mallis!

Men tills vidare, när nu hösten har gjort entré, så måste man göra det bästa av situationen. Jag kommer på några mysiga saker med hösten men hjälp mej fylla i listan så kanske det blir en riktig fiilishöst trots allt.

Shoppa lite nya höstkläder. Varma tröjor är en klassiker.

Inred hemmet. Det blir många mörka kvällar inomhus så se till att du trivs.

Träffa vänner. Bjud hem folk och ordna temafester. Vem blir inte glad av Hawaii-tema, aloha!

Skit i den giftiga röken från levande ljus. Tänd så många du kan och elda i spisen för extramysfaktor.

Mera…….

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

 

Vad är en inspiratör, hörrni?

Trots att det med jämna mellanrum kliar något fruktansvärt i bakdelen och resväskan skriker efter att bli packad, måste jag erkänna att det är rätt skönt att bo i Vasa. En lagom stor och lagom trist stad. Men visst skulle det vara härligt att flytta bort, bara för ett tag. Tänker några 1000-tals kilometer närmare ekvatorn, yes please. Miljöombyte skulle verkligen göra gott och trotsa att jag redan hunnit bo på diverse ställen i världen så finns det allt för mycket härliga platser att upptäcka och så många intressanta människor att lära känna och lära av. Ok, men då då flyttar jag då.

Men så var jag snabb att ändra mej. Igår när jag körde längs de österbottniska slätterna från Laihia till Vasa, kände jag ett rofyllt lugn i mitt bröst. ja, skratta ni bara åt världens smörigaste uttryck, men det var faktiskt precis så som det kändes. Aaaaaah, lät det från hjärtat. En suck av njutning och hemmakänsla. Så som det känns efter en lååång dag, när man äntligen får kasta sig i vågrätt på sofflocket. Ni vet den känslan!

Så när jag svävade över de platta kännspaka vidderna började jag tänka på mailet jag fått på morgonen. Om att jag nu står som nominerad i kategorin ”årets inspiratör” i the one and only Galan2015. Det var sannerligen ett mail med goda nyheter. Men vad är en inspiratör då? Vad har jag gjort detta år som inspirerat tillräckligt många att rösta på mej?

Kan det vara alla mina bomber av bildspam på bloggen eller det att jag ofta SKRIVER MED VERSALER? Är det för att jag skrivit om snipphår och flyktingkris i en och samma mening? Typ. Kan det vara för att jag lider av sjuklig PMS och är ett maniskt kontrollfreak som egentligen borde spärras in på mentalsjukhus med orientalisk inredning?

Om sanningen ska fram (nynnar melodin), så har jag faktiskt ingen aning. Missförstå mej inte med flit nu. Jag älskar att själv bli inspirerad och jag har alltid strävat efter att lyssna på andra, peppa och inspirera folk runt omkring mej. Att bli de bästa de kan bli. Min dröm ÄR ju att vara en sann inspiratör. Självutnämnd eller utnämnd. Det får vi då se..

Så hjälp mej nu, du som känner att det är jag som ÄR årets inspiratör. Lyssna på ditt hjärta (och om du lider av pms), rösta här och jag lovar att nämna dej i mitt tacktal, bjuda på en shot och måhända skriva min autograf på valfri kroppsdel.

Hälsningar,

Tacksam

Här kan man läsa vad jag berättade för Radio X3m i en intervju idag.

österbottenösterbotten

De österbottniska vyerna någonstans mellan Laihia och vasa. Löv!

Grönare gräs

Jipppiiiiii, ropar kidsen. Det är exakt tre månader till julafton! Igår ropade de också av glädje när jag kom hem efter tre dagars Hesa-keikka. Tre små hundvalpar som rusar mot min famn. Känslan av att vara behövd är rätt nice ibland.

Helsingfors brukar alltid kännas så hemvant och inbjudande, så varmt och lockande. Men denna gång kände jag en ångest som bultade, ett stryptag och en beklämmande dysterhet. Kanske var det hösten, regnet, mörkret. Staden Helsingfors. Eller så var det jag. Det var absolut inget fel på de människor jag träffade! Fick bland annat träffa Pia, en gammal bloggkompis, in real life. Äntligen. Hon var lika rolig och trevlig som jag hade föreställt mej.

Men så ensam jag kände mej där. Ensammast i världen. Jag brukar njuta av att strosa och andas in storstadsliv. De facto är att efter förra gången tänkte jag allvarligt på att flytta dit. Kanske det var meningen. Kanske det just var meningen att jag skulle känna så där. En plötslig ångest, en käftsmäll. Men det var kanske meningen. Att kunna släppa tanken på en flytt. Att inte ha ena benet någon annanstans. Att fortsätta njuta av Vasa och allt det jag har här. Att gräset inte är grönare. Inte denna gång heller.

SAMSUNG CSC

Tänk att Pia har designat nya Oivariini-paketet! Och jag fick fota hennes design.

SAMSUNG CSC

Och så fotade jag små fötter och händer..

SAMSUNG CSC

…och en annat mysigt