Det var äntligen lite varmare väder för att tillbringa en hel dag i skidbacken. Så med skidboxen på biltaket körde vi iväg mot Österbottens främsta skidcentrum, det allsmäktige Simpsiö. En liten fartguppa i jämförelse med annat. Men allt är relativt och man tager hvad man hafver. Dessutom är barnbacken helt okej.
Det var faktiskt en ypperligt vacker dag för att utöva vintersport. Till och med jag njöt och för ovanlighetens skull frös jag inte.
Lilleman föll naturligtvis genast vid första åket och grät i typ en timme. Har tyvärr ärvt mina höga prestationskrav. Sorry dude!
6-åringen var nervös så läpparna darrade, men övervann rädslan och kunskapen satt kvar i muskelminnet. Hann ville aldrig sluta åka.
Han pausade bara när man lockade honom med mat. Det säger han aldrig nej till. Också en trevlig egenskapen direkt nedärvd av mor.
Tydligen hjälpte maten att få lilleman på bättre humör
Och sedan bar det ner för backen med smilgropar i kinderna
Nå, så klart började jag frysa in något skede. Och så blev jag hungrig. Och sur. Efter många om och men fick jag resten av familjen övertalad att köra hem. Då var det redan mörkt och det värmande vinet ropade på mej hemma från soffbordet.
Älska Inredning 