En dag nämare morsvila DELUXE

Jag har satt igång countdown. Det närmar sig vår årliga superhelg, Helgen då jag med fyra stycken andra likasinnade tjejer drar iväg till skärgården. En helg med skratt, gråt, god mat, fisar, för många vinflaskor, bastubad, mediterande och ren LYCKA! Lycka att ha fina vänner, lycka att få umgås, lycka att vila lite från resten av familjen och hushållsarbeten. En helg vi kan leva länge på. Den härligaste ljusglimten i höstmörkret. Ni får säkert se lite bilder men inte mycket mer. What happens in skären stays in skären!

Bli fredag nu redan!

Vi hade i alla fall tur med vädret. Bild från förra gången.

Annonser

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

Elfte inspirationsluckan

SAMSUNG CSC

En riktig tomtekänsla har denna ljusstake som finns bakom lucka nummer 11 i inspirationskalendern. Jag tänker mej strömavbrott och alla i familjen tassar runt omkring med varsin i handen, hihi.

Vissa har köpt första julklappen redan i november. Här i veckan köpte jag min första. Det är tidigt för mej som ibland brukar shoppa på självaste julafton. Skönt att ha en undan. Har ni börjat julklappsuppköpen?

 

-I samarbete med Indiska

Äntligen måndag!

Puh, nästan skönt med måndag igen. Helgen gick i trötthetens tecken. Så himla seg i kroppen och mitt huvud spelade spratt med mej. Inte nu riktigt så att jag hade synvillor eller tics, men nästan. Sedan kom jag på att det var det sedvanliga pms-monstret som jävlades med mej. Än en gång blev ag lurad. Än en gång fick jag en aha-upplevelse, ”aaaa just det..pms..jag är inte galen ändå”.

Så nu är det skönt med måndag. Pms:en visar sig från sin absolut sämsta sida när man är i närheten av familjen. Tyvärr, men så är det. Ska snart iväg på en tidig lunch med Linn och ånga på lite av min angst. Stackars henne, hon skulle bara veta.

Och för att fira att det äntligen är måndag tycker jag vi kör en hederlig frågestund. Ni frågar, jag svarar.

SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC

Helgens enda ansträngning