Lättnad

Oj oj oj! Rista in korset. Jag har varit och tränat. Första gången på evigheter som jag kom mej ut ur huset för en timmes ledd träning. Bästa zumban dessutom! Kroppen blev glad, men nu är den trött. Om vi säger så, så är den inte lika smidig som förut.

De senaste veckorna har jag suttit med ett större projekt och pynjat. I natt blev det äntligen färdigt! Lättnaden. Nu kan jag koncentrera mej på annat. Men det är skoj att fixa hemsidor. Allt från början till slut. Att först läsa in kunden och hens behov till att designa, utforma, bråka med teknik och sedan se slutresultatet. Extrakul är det förstås att networka med trevliga och nöjda kunder med coola företag.

Den nyfikna kan checka in websajten jag lanserade idag. Här. Snart ska jag påbörja mina egna sidor. Fick så många bra förslag på firman och kan nu berätta att den har ett namn: STUDIO CASABLANCA. Känns rätt.

Odd molly

Annonser

Symaskinsolja är gott

Ibland får man de mest underliga och otippade förfrågningar. Som här om dagen när jag blev ombedd att knäppa några bilder för tidningen The Guardian. Det blev en riktig bra och intressant artikel. Ämnet var palmolja och reportern hade intervjuat människor från olika delar av världen.

Coola Cissi Wallin har sammanfattat bra info om palmoljan och vad den gör åt miljön och hälsan. Alltid bra att bli upplyst once in a while. Vem vill äta symaskinsolja liksom?

På bilden syns lilla Ester. Hennes mamma är kung på vad som är hälsosamt och hållbart. Hennes blogg finns här.

Palmolja i mat

Tappat fokus

Idag har jag lyckats klä på mej och kleta lite smink i facet. Kändes redan så mycket bättre. Efter att ha lodat omkring i en outfit som luktar av sjukdom, mjukisbrallorna kunde nästan stå av sig själv, med hår fett som ett smörpaket och med hud fnasigare än en Birka-semla från Othello så är det det ganska uppfriskande med kläder och smink. Men nej, jag är inte frisk och denna trötta nuna går inte att trolla bort med rouge och concealer.

Min röst blir sämre för varje dag. Just nu: hes, mörk whiskeyröst. Igår: pipig och telefonförsäljaren bad mej att ge luren till en förälder. Blev knappast bättre av ett maratonsamtal i tre timmar med en god vän i Stockholm, som också var sjuk. Befriande även det. Mindre sjuk i själen men mer sjuk i halsen.

Nu släpar allt efter. Work work work. Jag har texter att skriva, papper att gå igenom, businessplaner att smida. Men det måste vänta. Dessutom rullar det bara bilder på Runebergstårtor och fettisbullor i mitt Insta-flöde. Undrar på riktigt om ni vill avliva mej genom tortyr? Semlorna bryr jag mej inte mycket om, men RUNEBÄRJSTÅÅÅRTA. Saakeli!

I ett svagt ögonblick har mitt fokus har förflyttat sig från måsten till drömmar. Inredningsdrömmar. Om jag ska kunna jobba på riktigt så måste jag ju ha ett hemmakontor. Såklart. Och internätet är otroligt hjälpsamt då man är sängliggande i inredningstagen. Som en stor, fet hjälpande hand. En vän då det kniper.

Under dessa dagar har jag sålt och köpt och sålt och köpt med resultatet att snart kan mitt hemmakontor faktiskt bli sanning. Mäster-inredaren (som jag haft mailkorrespondans med, i ärendet av en pläd) tyckte min beskrivning på den kommande arbetshörna som ”mörk och tråkig att kreativiteten kan flöda”, var aningen lustig. Kan tyckas men därifrån kommer idéer att födas, innovationer att lanseras och Skalman och oppfinnar-Jocke kan stiga åt sidan. Jajja!

SAMSUNG CSC

Jag har ett face på två vingliga ben

SAMSUNG CSC

Jag har mätt och planerat

SAMSUNG CSC

Legat och planerat i hörnan..

SAMSUNG CSC

..som nu är allt annat än mörk

Nördens år

Det tar ett tag att komma in i gängorna efter denna långledighet. Men så blir det plötsligt helg imorgon igen. Onsdagen känns ganska välkommen, smått efterlängtad för att vara helt ärlig. Familjeliv i all sin prakt, men allt med måtta. Behöver lite tid för mej själv och mina tankar. Alla lösa skruvar på plats och skarpa om jag ska sätta fart på min karriär, med start på onsdag! Har ingen större plan men kommer fortsätta att vara en rotlös mångsysslare ändå. Eventuellt en nördigare sådan när jag numera även börjat göra websidor. Det kan möjligen bli nördens år. Men man måste ju få prova på allt.

Bilderna har inget med nördar att göra, men mera med lite nya fotograferingsutensilier som tomten hämtade.

PicMonkey Collage

Too good to be true

Äktenskapet, en saga för bra för att vara sann? Det kan  man mycket väl påstå om man checkar vad statistiken berättar. Hälften av alla äktenskap slutar i tårar, bitterhet och gräl. De bästa av vänner, själsfränder, blir blodtörstiga fiender som bråkar om skulder, bostaden och använder barnen som maktmedel. Sandlådsfasoner av högsta rang.

Varför fortsätter viljan att gifta sig? Är den där längtan efter ”happily ever after” så enorm att vi blundar för statistiken? Egentligen är det ju idioti och inget annat. Skulle man hoppa ner för ett stup om du visste att chansen är att 50-50 att du lyckas? 50 procents chans att du klarar det och det kan bli alldeles amazing men med lika stor risk att du blir skadad. Vilken normalfuntad människa skulle hoppa? Inte jag. Men jag är kanske en fegis. Och det där var ett halvbra exempel.

Däremot har jag vågat ta steget att gifta mej. Närmare sagt för snart fyra år sedan. Bröllop och giftermål har aldrig legat högt uppe på listan. Jag har aldrig varit den där typiska lilla tjejen som drömmer om tyllklänning med meterslångt släp och prinsen på vit häst. De facto kan jag inte komma ihåg att jag någonsin funderat på bröllop före jag var i övre tonåren och då var mottot ALDRIG. Jag skulle aldrig gifta mej. Äktenskap var för mesar och för suktande romantiker. Bröllopssagan var en illusion och äktenskapet något som samhället instiftat. En religiös ritual. Helt enkelt inget för den rebell som jag då var.

Men jag blev en mes ändå. Och sitter nu här och skriver ett mesigt inlägg. Happily ever after… dunno. Men i ett äktenskap med ups and downs, precis som alla andra. En saga för bra för att vara sann. Absolut! Det finns inget sagolikt med ett äktenskap. Det är inget rosa fluffigt moln. Det är ett jobb, mycket jobb och ännu mera jobb. Men så är det ju så att hårt arbete belönas. Belönas med små sagolika ögonblick här och där. Ett barn, ett minne, en hjälpande hand, en blick, ett tack.

Är äktenskapet ”happily EVER after” eller ”happily NEVER after”?

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Måndagsallvar

Det är ju old news att Finland fortfarande ligger i någon slags recession, deflation. Depression. Verkligt deprimerande, orkar nästan inte läsa inrikesnyheterna (och efter Sveriges valresultat igår, inte längre utrikesnyheterna). Efter Nokia, Wärtsilä och andra storföretag, hugger nu samarbetsförhandlingarnas sina vassa tänder i  YLE. Där jobbar många av mina grannar, vänner och bekanta. Där jobbar jag ibland. Där finns min dröm. Flera barndomsminnen. Nu i en frånstötande dimma.

Att jag har svårt i min bransch är inget jag sticker under stol med. Att jag inte valde att studera media i höst känns tyvärr motsägelsefullt. En dröm eller ett jobb. Måste man välja? Känns som fail. Oberoende.

Jag fortsätter kolla på Idol, kanske bläddra lite i Se & Hör. Blunda för världens galenskaper och orättvisor. Känns skönare så. Men så hände även ett mirakel idag när en vän fick sitt drömjobb trots den usla arbetssituationen. Hopp finns!

 

Ps. Här kan man läsa när Eva ångar på om samma grej.

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

En gravöl

Life moves in mysterious ways. Minsann. Denna höst har knappt börjat men har redan innehållit motgångar och drama. Idag släppte vi dessutom bomben om att SNAKK går i graven. Trots allt. En ny era, nya möjligheter och nya jaktmarker.

Jag har älskat att podda! Och kanske det inte är slutpoddat, who knows. Jag har lärt mej massor och en hel del om mej själv. Linn och jag har alltid gått in för att samtalsämnen och diskussionerna ska vara så personliga så att det nästan bränns. Att man både vill och samtidigt inte vill nudda vid sitt innersta. Men så har vi fnissat också, skrattat ihjäl oss. Vi har varit vi. Take it or leave it liksom.

Är så lycklig över att ha vågat testa göra detta, lycklig över alla kontakter det skapat och lycklig över att mitt liv berikats med en sådan fin podkaveri, kollega och VÄN, som Linn. Tack. Tack för att ni lyssnat!

En gravöl på det.

 

AM_031214_3

Och lyssna förstås på det sista avsnittet (och de gamla också om det finns olyssnade)! Här.