Kulturkrockar och barn del 1

Vi här i norden är ju kända för att vara väldigt slappa och laid-back då det kommer till barnuppfostran. Sanningen är kanske främst den att vi är så rädda för att vårt barn ska skada sig så vi lindar in hen i bomull. Men för folk utifrån, från andra länder, är vårt sätt främmande. Vi har liksom inte ”pli” på våra barn. Föräldrar säger inte till och respekten från barnet uteblir. Lite på samma sätt som det blivit i skolorna. Läraren har inte längre någon auktoritet och respekten till hen är puts väck.

Jämför då vissa delstater i Indien, där läraren har rätt att slå eleverna. Att aga barnen hemma är inte något någon lyfter på ögonbrynen för. Och vi behöver inte gå längre än Frankrike och England där aga i barnuppfostran (mej veterligen) är en familjesak som inte rör någon utomstående. En dask på rumpan eller en luggning är inget konstigt såvida det inte blir märken.

Jag förespråkar absolut INTE barnaga! Och en konflikt bör inte lösas med frustrationer som ter sig i våldsamma uttryck. Jag hatar konflikter, har alltid gjort. Men jag väljer att ha konflikter med mina barn därför att jag tror (hoppas) att de kommer att tacka mej senare. Tack vare konflikter kommer de att bli förberedda inför livets ups and downs. Speciellt alla hinder och problem på vägen.

Absolut enklast skulle det vara att låta dem göra vad som helst, äta vad som helst och när som helst. Jösses, vad mycket tid jag skulle ha att göra mina grejer och slippa lägga mej i hela tiden. Att vara en ja-sägare skulle göra mit liv simpelt och vilken energi jag skulle spara! Bortskämda barn vill jag däremot INTE ha, så jag forsätter säga nej, nej, NEEEEEJ.

Är du en ja- eller nej-sägare?

barnfotografering

Annonser

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.

Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Tågbloggen

Sitter i lekvagnen och lider. Brukar in i det sista hålla mej långt borta från den kupén, men idag kände jag mej extrasnäll. Big mistake! Ungar springer runt och härjar. Någon slår sig och gråter hejdlöst. Bebisar snörvlar och våldsnyser åt höger och vänster. Känner bacillerna krypa upp för ansiktet. Egna barn leker moppar på det smutsiga golvet. Från toalettkran kommer inget vatten.

Ute snöar det. Stora våta slaskiga flingor som kommer vågrätt ner från den gråaste himmel. Jag är hungrig. I påsen finns skruvmakaroner och jag funderar skippa lågkolhydratsdieten idag och ladda in pastan i magen.

Tanken på hotellfrukosten ger mej hopp. Det finns badkar och ungarna har packar ner sina simglasögon. Jag tänker dunbolster, vita krispiga lakan och room service.

Ser på klockan väldigt ofta nu. Vi är försenade. Vårt tåg stod stilla mitt i skogen därav fördröjningen. Nu är barnen hungriga. De måste väl få sina skruvmakaroner. De får äta med vantarna på. Jag sparar mej till hotellmaten.

 

En vinterlördag

Det var äntligen lite varmare väder för att tillbringa en hel dag i skidbacken. Så med skidboxen på biltaket körde vi iväg mot Österbottens främsta skidcentrum, det allsmäktige Simpsiö. En liten fartguppa i jämförelse med annat. Men allt är relativt och man tager hvad man hafver. Dessutom är barnbacken helt okej.

Det var faktiskt en ypperligt vacker dag för att utöva vintersport. Till och med jag njöt och för ovanlighetens skull frös jag inte.

SAMSUNG CSC

Lilleman föll naturligtvis genast vid första åket och grät i typ en timme. Har tyvärr ärvt mina höga prestationskrav. Sorry dude!

SAMSUNG CSC

6-åringen var nervös så läpparna darrade, men övervann rädslan och kunskapen satt kvar i muskelminnet. Hann ville aldrig sluta åka.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Han pausade bara när man lockade honom med mat. Det säger han aldrig nej till. Också en trevlig egenskapen direkt nedärvd av mor.

SAMSUNG CSC

Tydligen hjälpte maten att få lilleman på bättre humör

SAMSUNG CSC

Och sedan bar det ner för backen med smilgropar i kinderna

SAMSUNG CSC

Nå, så klart började jag frysa in något skede. Och så blev jag hungrig. Och sur. Efter många om och men fick jag resten av familjen övertalad att köra hem. Då var det redan mörkt och det värmande vinet ropade på mej hemma från soffbordet.

SAMSUNG CSC

Ödmjuka önskningar

Tack för alla synpunkter på vardagsrummet i olika beklädnad! Roligt att ni engagerar er. Kanske inredning är något ni vill läsa mera om, va vet ja? Min blogg är alltså så schizofren. Den slutsatsen har jag kommit fram till för inte så länge sedan. Men det är skönt, för då har jag inte så mycket begränsningar i vad jag bloggar om. Om det är något som saknas eller ska vara mer/mindre av, tipsa mej gärna!

Igår fyllde min apunge sex hela år. Jag räddar min nya matta genom att hålla kalaset i en annan lokal. Smart va? Försöker ännu hårt på att övertala honom om hur BRA det var med förra årets glassbuffet, men han är envis och vill ha tårta. Han ska få sin tårta! Kraven på födelsedagspresenter var däremot väldigt ödmjuka i år. ” Jag önskar mej en sån där huvudskrapa, så jag kan klia dej i huvudet mamma” Bra typ den där ungen min!

SAMSUNG CSC

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.