Nyårskaramellen

På tal om bröllop och äktenskap, så fick jag för en tid sedan en fråga här på bloggen om just mitt eget bröllop. Så nu kommer en liten kort story om det.

Att vara kontrollfreak gör bröllopsplaneringen smått olidlig, inte bara för en själv men högst sannolikt även för den närmaste omgivningen. Att vara kontrollfreak plus ha tillgång till Pinterest skulle ha förvandlat mej till ett nervvrak utan dess like. Men år 2010 var Pinterest bara ett spädbarn och jag var bara en normal bridezilla.

Jag visste tidigt att mitt bröllop skulle gå i ”tusen och en natt”-anda. Det skulle bli ett nyårsbröllop. Mörkret skulle bidra til stämningen och minst 150 kilo stearin skulle brännas i lyktor och kandelabrar. Mysfaktorn skulle förhöjas med en kuddhörna, med låga bord, flygande mattor och sittpuffar. Där skulle gubbarna enligt normen sitta och röka vattenpipa. I taket skulle det hänga mjuka sammetstyger och färgskalan i skulle vara lila, aubergine och fuchsia med en hint av guld.

Vigseln skulle ske på plats med en vigselförrättare som talade fina ord. Det skulle vara rosblad på golvet och Coldplay spelas av musikgenier till släktingar. Piano, gitarr och violin. Rio, 7 år, skulle sjunga en solovers och inte ett öga skulle förbli torrt.

Stämningen skulle vara på topp, magdansöserna förtrolla. Maten skulle smälta i munnen, drickan skulle göra alla glada. Sedan skulle brudparet köra en brudvals i ”Dirty Dancing”tappning och dansgolvet skulle fyllas med rytm och rörelse. Femtiosju gäster skulle shaka loss och få taket att lyfta (eller golvet att rasa).

Klockan tre på natten skulle brudparet motvilligt lämna dansgolvet. På topp. Höga på kärlek och lycka. Höga på tacksamhet.

Och så blev det den 31.12.2010. En nyårskaramell sent att förglömma.

IMG_4451 (2)

IMG_4535-2 (2)

IMG_4434-2 (2)

Annonser

Too good to be true

Äktenskapet, en saga för bra för att vara sann? Det kan  man mycket väl påstå om man checkar vad statistiken berättar. Hälften av alla äktenskap slutar i tårar, bitterhet och gräl. De bästa av vänner, själsfränder, blir blodtörstiga fiender som bråkar om skulder, bostaden och använder barnen som maktmedel. Sandlådsfasoner av högsta rang.

Varför fortsätter viljan att gifta sig? Är den där längtan efter ”happily ever after” så enorm att vi blundar för statistiken? Egentligen är det ju idioti och inget annat. Skulle man hoppa ner för ett stup om du visste att chansen är att 50-50 att du lyckas? 50 procents chans att du klarar det och det kan bli alldeles amazing men med lika stor risk att du blir skadad. Vilken normalfuntad människa skulle hoppa? Inte jag. Men jag är kanske en fegis. Och det där var ett halvbra exempel.

Däremot har jag vågat ta steget att gifta mej. Närmare sagt för snart fyra år sedan. Bröllop och giftermål har aldrig legat högt uppe på listan. Jag har aldrig varit den där typiska lilla tjejen som drömmer om tyllklänning med meterslångt släp och prinsen på vit häst. De facto kan jag inte komma ihåg att jag någonsin funderat på bröllop före jag var i övre tonåren och då var mottot ALDRIG. Jag skulle aldrig gifta mej. Äktenskap var för mesar och för suktande romantiker. Bröllopssagan var en illusion och äktenskapet något som samhället instiftat. En religiös ritual. Helt enkelt inget för den rebell som jag då var.

Men jag blev en mes ändå. Och sitter nu här och skriver ett mesigt inlägg. Happily ever after… dunno. Men i ett äktenskap med ups and downs, precis som alla andra. En saga för bra för att vara sann. Absolut! Det finns inget sagolikt med ett äktenskap. Det är inget rosa fluffigt moln. Det är ett jobb, mycket jobb och ännu mera jobb. Men så är det ju så att hårt arbete belönas. Belönas med små sagolika ögonblick här och där. Ett barn, ett minne, en hjälpande hand, en blick, ett tack.

Är äktenskapet ”happily EVER after” eller ”happily NEVER after”?

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC