Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Jamaicanen med de vita tänderna.

Du är din egen lyckas smed, säger ett gammalt uttryck. Och gamla uttryck är oftast sanna. Man kan inte sätta lyckan i någon annans händer. Nej för det kan man ju inte. Men det är lätt att skylla på den och det, han och hon för sina egna misslyckanden. Ibland är det omständigheterna som står i vägen och ibland är man helt enkelt blind eller förlamad för att handla rationellt. Ibland kanske man helt enkelt inte vet hur man ska göra sig själv lycklig. Och ibland har man en mental tränare som hjälper en på traven.

Som jag har. Så himla bra! Nu är det inte tränaren i sig som gör mej lycklig men hennes verktyg kan jag använda för att komma dit jag vill med mitt liv. Jag förväntar mej inte att någon annan ska göra mej till en happy chick. Det är bara jag själv som kan det. Jag kommer inte någonsin kunna fly från mej själv. Inte ens i solen på Hawai. Med alla pengar i världen. Med det bästa jobbet och det finaste huset. Och om jag mot all förmodan skulle vinna på lotto, så vill jag vara en lycklig människa som vinner på lotto.

Inte för att jag är olycklig. Långt ifrån. Men vissa bitar i livet vill jag ha mer eller mindre av. Söker balans, harmoni samtidigt som jag vill ha det mesta utav glädjen, överaskningar och självförverkligandet.

Ett superverktyg jag har lärt mej använda är självhypnos, och det är så coolt! I min självhypnos kommer jag alltid till samma plats. Mitt eget rum som jag själv har skapat. Där blir jag mött av en Jamaican med de vitaste tänderna på den vitaste stranden. Han ger mej olika mantran som jag sedan upprepar och får kraft från.

Flum? Ja, det låter det säkert som. Men om jag igår rekommenderade en potatisbakelse så rekommenderar jag idag en mental tränare for everybody! Dagens slogan lyder, ”bli det lyckligaste du kan bli! Idag. Helst igår”

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

En dag nämare morsvila DELUXE

Jag har satt igång countdown. Det närmar sig vår årliga superhelg, Helgen då jag med fyra stycken andra likasinnade tjejer drar iväg till skärgården. En helg med skratt, gråt, god mat, fisar, för många vinflaskor, bastubad, mediterande och ren LYCKA! Lycka att ha fina vänner, lycka att få umgås, lycka att vila lite från resten av familjen och hushållsarbeten. En helg vi kan leva länge på. Den härligaste ljusglimten i höstmörkret. Ni får säkert se lite bilder men inte mycket mer. What happens in skären stays in skären!

Bli fredag nu redan!

Vi hade i alla fall tur med vädret. Bild från förra gången.

Nyårskaramellen

På tal om bröllop och äktenskap, så fick jag för en tid sedan en fråga här på bloggen om just mitt eget bröllop. Så nu kommer en liten kort story om det.

Att vara kontrollfreak gör bröllopsplaneringen smått olidlig, inte bara för en själv men högst sannolikt även för den närmaste omgivningen. Att vara kontrollfreak plus ha tillgång till Pinterest skulle ha förvandlat mej till ett nervvrak utan dess like. Men år 2010 var Pinterest bara ett spädbarn och jag var bara en normal bridezilla.

Jag visste tidigt att mitt bröllop skulle gå i ”tusen och en natt”-anda. Det skulle bli ett nyårsbröllop. Mörkret skulle bidra til stämningen och minst 150 kilo stearin skulle brännas i lyktor och kandelabrar. Mysfaktorn skulle förhöjas med en kuddhörna, med låga bord, flygande mattor och sittpuffar. Där skulle gubbarna enligt normen sitta och röka vattenpipa. I taket skulle det hänga mjuka sammetstyger och färgskalan i skulle vara lila, aubergine och fuchsia med en hint av guld.

Vigseln skulle ske på plats med en vigselförrättare som talade fina ord. Det skulle vara rosblad på golvet och Coldplay spelas av musikgenier till släktingar. Piano, gitarr och violin. Rio, 7 år, skulle sjunga en solovers och inte ett öga skulle förbli torrt.

Stämningen skulle vara på topp, magdansöserna förtrolla. Maten skulle smälta i munnen, drickan skulle göra alla glada. Sedan skulle brudparet köra en brudvals i ”Dirty Dancing”tappning och dansgolvet skulle fyllas med rytm och rörelse. Femtiosju gäster skulle shaka loss och få taket att lyfta (eller golvet att rasa).

Klockan tre på natten skulle brudparet motvilligt lämna dansgolvet. På topp. Höga på kärlek och lycka. Höga på tacksamhet.

Och så blev det den 31.12.2010. En nyårskaramell sent att förglömma.

IMG_4451 (2)

IMG_4535-2 (2)

IMG_4434-2 (2)

Veckans poddelipodd

Herregud, vi släppte ju ett poddisavsnitt i söndags men har helt glömt att länka till den. Vi talar om jobb och lycka. Finns det ett samband? Hur viktigt är jobbet för ens lycka? Sedan diskuterar vi det ständigt heta ämnet, förhållande och kommunikation. Behöver man tala med sin partner på kvällarna eller räcker det med ett facebookmeddelande på dagen?

 

För den som inte lyssnat, kan man lyssna här: