Författare: Nadia

Det där med att jobba. Knega från morgon till kväll. Hela livet. Kanske rentav på samma arbetsplats. Gå och invänta pensionen så att en äntligen får kasta sig i solstolen på Mallis och då och då åka hem till Finland för att snusa på ens eventuella barnbarn.

Nu hör jag inte till den skaran som blev klara med studierna som 24-åring och som har jobbat ever since. Inom samma bransch. Nej, jag vet ju inte ens ännu vad jag vill bli när jag blir stor! Men jag avundas de som alltid haft ett kall, de som vetat sedan barnsben att det är jurist de vill bli och sedan också BLEV. Tänk vad livet vore lätt då, tänker jag. Eller?

En bekant  har jobbat på ABB sedan han var ung. Varje morgon (natt) har han stigit upp klockan fem, cyklat iväg till jobbet och knegat på med strömaggregat (eller nåt) för att sedan cykla hem igen klockan 15.30. Dag ut dag in, år ut och år in. I fyrtio år. I fyrrrrti!

Har han varit lycklig? Nej! Men han har utfört sin samhälleliga plikt, betalat skattepengar åt staten och varit tacksam över en fastanställning. Ska en finna sig i det? Jag vill inte det! Men är jag kanske bortskämd?

För tillfället har jag så många bra idéer. Har för många idéer och jag inte kan välja vad jag vill satsa på. Synd bara att jag är så sjuttsingens feg. Jag kommer hela tiden på allt flera businessidéer, men behöver inte flera nu, det är kurage jag behöver. Eller så en stor fet spark i bakändan. Någon?

solar genom fönstret och funderar vidare..

 

..och luktar på blommorna

Kalla mej barnslig, men jag vägrar gå ut idag. Totalvägrar. Tog mej dock en snabbvända till plantagen, men ut och leka i snön, det vill jag inte. Hittills har det dagen varit rätt lång. Det blir den när man sitter inne med rastlösa barn. Det blir mycket klängapor, mysstunder kramar men även massvis med och ”gå-upp-på-ditt-rum-”, ”SLUUUHUUUTAAAA-”, ”måååst-ni-alltså-på- riktigt-”, ”VAAAAD-har-ni-GJOOORT-”vrål. Och så lite spykalas på det som pricken på i:et.

Beundrar mina nyinköpta blomster, ångrar piku-lite att jag drack det där sista vinglaset i natt och räknar ner timmarna till läggdags. Easy like Sunday morning, yeah right.

 

 

Om det är någon som misströstar och inte har lust att gå ut och rasta barnen i den ovälkomna snön, kan man med gott samvete stanna inne och städa eller helt enkelt bara lägga sig tillbaka i sängen och lyssna på VÅRENS första avsnitt av Snakk. Själv städar jag eftersom jag redan lyssnat på avsnittet (eller pratat in då). Livet är orättvist.

 

https://soundcloud.com/snakkelisnakk/terapisession-6-vinsug

Jag erkänner. Jag är en Odd Mollyholic, ett Molly-freak Jag köper, byter, säljer, köper igen. En trevlig samling av Molly-plagg bor i min stökiga garderob. Älskar att blanda lite coolare stil med lite romantiskt och  siden med grövre material. Det bästa med Odd Molly plaggen är en dess underbara passform, de granna färgerna och känslan för detaljer.

På en läsares begäran, här är dagens Molly-outfit.

Tröja: Odd molly Triumph jacket

Linne: Odd Molly Sweetheart Mini Dress

Byxor: Please Jeans

Fredag är här och ingen snö i sikte. De varmaste solstrålarna hittills, love it!

Igår satt jag och en kär vän på Café Ernst och filosoferade. Kan man någonsin sluta förundras över att två människor kan göra ett liv, ett nytt litet liv med ögon, mun, näsa och små fingar? En personlighet, en minimänniska, en klon av en själv. Och så lätt. Kanske till och med i misstag. Nej, jag kan iallafall aldrig sluta förundras över det.

Nu kan man även som vanlig medborgare och världsmänniska själv ta tjuren vid hornen och söka efter det försvunna Maleysian airlines-planet. Helt enkelt direkt från tv-soffan. Det finns mycket att förundra sig över. Och att det redan är fredag, än en gång. Jag fattar inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vara tacksam och leva i nuet är någonting alla vet att man borde göra. Men hur svårt kan det egentligen vara? Räcker det att uppskatta små ögonblick eller måste man gå omkring och vara konstant övertacksam?

Vem hinner stanna upp i vardagen och ta vara på det man har och inte ta allt och alla förgivet.  Jag gör det allt för sällan. Jag vet att jag borde men..

Ibland blir man omruskad dock. Ibland är det nära ögat. Ibland kan man känna dödens andetag. Och ibland blir man alldeles alldeles ödmjuk till livet.

 

Alltså jag brukar vara riktigt bra på att styra upp en photoshoot. Jag vet kameravinklarna, poserna, ljussättningen som gör modellen till sin föredel. Men att stå modell själv, gah så svårt! Jag var som bambi på hal is, ute på djupa vatten, lost in the djungle liksom.

Men vi hade roligt iallafall. Det var mycket hårspray och vi hade vind i håret. Rättare sagt 10m/s från alla riktningar. ”Carola-fläkten” goes turbopower. Sparade heller inte på grannt läppstift. Helt trött i huvud av alla granna färger, måste lugna hjärnan med lite svartvitt i väntan på att fotografen ska skicka över lite pics. Kanske det sedan finns en bild som kan photoshoppas till något. Let’s hope.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JA och så fyllde jag grisen och sydde ihop den. Rätt duktig, gubben min!

Ibland känns vissa dagar så stressiga! Det behöver inte bero på hektiskt jobb eller mycket program. Idag var det en sådan dag och det enda jag har gjort är varit till tandläkaren och ett ex tempore besök hos frissan. Det kanske just är typiskt att man vill hinna med så mycket som möjligt på sin lediga dag. Effektiviteten sitter i ryggmärgen sedan jag fick barn. Eller kanske det är ett kvinnligt drag?

Här sitter jag nu och kan knappt andas av att jag är så sjukt upp i varv. Tänker yogaandning men det funkar inte. Tänker pilatesandning, men det hjälper inte heller.

Och jag som skulle fota min nya hårfärg, men det händer inte mera ikväll. Imorgon kommer jag och Linn att bli fotade av en proffsig kille. Det ska bli snygga pressbilder för Snakk (hoppas jag)! Snakk kan man höra redan denna vecka. Oj oj oj, blir så taggad! Djupandning känns väldigt långt borta nu. Satt rosén på kylning..just in case.

Nattiläsning

Ser inte alls uppjagad ut, nähä! På speed.

Snart ska nappen bort. Till bebisfiskarna.

Men den är ju så mysig

Hej hej från högsängen! Kolla mina skrubbsår.

Nu i ro, slumra in..Finns det andra melodier på dessa nattmjukisar?

Cykeldilemmat: 

Den Pukyn Dino nu cruisar omkring med är egentligen Mileas. Vi har bytt. Milea har Dinos minsta modell och Dino har Mileas XL. Det börjar bli dags att byta tillbaka (eller hur Linn?). En stor tjej måste få sin XL-racerped och det är Romeos tur att sparka den lilla. Då bli alltså Dino utan. Han ÄLSKAR denna cykel och fast han har en ”vanlig” med stödhjul så är balanscykeln favoriten.

Här kommer beslutsångest nummer ett; köpa eller inte köpa?

Numer två; vilken färg isåfall? Guld, grön eller svart (tror det är de färgerna som finns just nu)?

Dessa beslut, ughh!

 

Lill-cruisaren Dino, sommar 2011

Måndag igen då. Började trots allt riktigt bra med ett meddelande att mina första arbetstimmar var inhiberade. KÄNSLAN av att inte behöva stiga upp ur den varma sängen, aaah! Virade in mej i mitt fluffiga duntäcke och njöt av att bara få ligga där. Tänk att jag någongång har varit en morgonmänniska och tyckte det var ok.

När vi var på stan i lördags gick vi via H&M. Jag var så inställd på att köpa något fräscht och vårigt. Kanske en tröja i pastell. Men på H&M hade de inte alls fattat att vi andra har bubblande vårkänslor. Inte ett fräscht äppelgrönt plagg så långt ögat nådde. Och inte hade stan ännu vaknat ur vinteride. Hade hoppats på öppnade uteserveringar med varma fleecefiltar och minttukakao, ungdomar i fjällrävens anoracker och Converse och torgstånd säljandes tusen och en modeller av solbrillor. But No.

Man tager vad han haver så grävde just fram det grannaste jag har, en påskkycklingsklänning kan man säga (sa jag förresten att jag redan köpt påskpynt?). Skulle ha tagit fram vårskorna också om jag inte skulle vara så sjukt frusen av mej. Sedan gick jag ut som den äkta tant jag är och fotade vårfynd.