En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

Luciadagen. Fint med budskap att komma med ljus och frid. För det är det vi behöver! Men vem får vara Lucia? Och varför låter vi Lucia bli ett jippo av utfrysning och utanförskap redan i dagis? Att inte duga som man är, att inte vara fin nog, att inte vara den populära. Att vara den som inte kan sjunga tillräckligt fint, att ha fel färgs hår, att ha fel färgs hudfärg eller rätt och slätt vara av fel kön.

Vi kan försvara oss med att det beror anrika traditioner och fortsätta tunnelseendet på grund av dessa. Vi kan tro att vi är rättvisa genom att varje år välja olika dagisflickor till Lucia. Men 15 flickor hinner alla inte få turen under sin dagisperiod. Antagligen vill inte alla vara Lucia. Och det är ok. Men alla borde få vara Lucia om de VILL. Mörkhårig som ljushårig, pojke som flicka. Lucia kommer med ljus och med frid. Lucia är speciell. Lucia är vacker, Lucia är snäll och vi SER Lucia. Det är det alla barn vill. Att bli sedda. Att vara en Lucia personifierad.

Så hur kan vi, som borde ha alla rätta värderingar och verktyg för att barn ska må bra, fortsätta med traditionen Lucia. På det sättet som utesluter barn?  Lucia-budskapet som ska vara av kärlek och ljus. Vem är vi att orsaka spår av osäkerhet och dålig självkänsla hos de som aldrig får vara Lucia? Vi som borde ha hjärtat på rätt plats när det kommer till barns välmående. För jag vet av egna erfarenheter att det kan sätta spår. Inte så att jag gråter mej till sömns varje kväll, men så många ljusa och vackra minnen från tiden då jag inte fick vara Lucia, det har jag inte.

SAMSUNG CSC

 

Dino som vill vara lucia på dagis. Men det får han inte.

 

Ps. Och den som säger att Finlands Lucia INTE är en skönhetstävling har fel. Trots mycket ljuvliga saker Lucia sedan får bidra med (plus pengainsamlingar), så gick det inte att undgå det grovt photoshoppade fotona på Luciakandidaterna. Bedrövligt.

 

Annonser

12 thoughts on “En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

  1. Nej men va tråkigt. 😦 På ”vårt’ dagis får alla välja vad de vill vara (lucia, stjärngosse/tös, mus, tomte, bagare, pepparkaka , ja visst de hör till de med !) I år hade dagiset 6lucior nalani valde att vara mus… även pojkar får vara lucior eller tärnor omcde önskar. Minns jag inte fel så var en pojke tärna iår . 🙂 lucia är en fin tradition men kan nog lätt orsaka mycket lidande också…

    Gilla

  2. Jag har också förespråkat pojklucior på dagis, och vi har tre Lucior i år, (det är femåringarna som har det valet, förra året var de fler!) Den vuxna Lucian har jag inte brytt mig om på evigheter, vet aldrig vem som valts, det är ett lite för stort jippo för min smak..
    Men du har rätt, detta är nåt som behöver övervakas och varsamt skötas om så ingen känner sig åsidosatt!

    Gilla

    • Precis. Det finns också så många blyga som inte riktigt vill vara ensam Lucia, men nog vara Lucia. Har man den personligheten så känner man sig åsidosatt i ganska många tillfällen. Så låt alla välja. Min åsikt 🙂

      Gilla

  3. Oj så du slår huvudet på spiken! Jag håller helt och hållet med dig!
    Det är tungt att bära med sig och veta att veta att man aldrig fick chansen att synas, att aldrig vara tillräckligt duktig, tillräckligt fin, eller tillräckligt populär.
    Jag fick inte vara lucia i lågstadiet, inte i högstadiet, inte i gymnasiet, och inte heller för staden. Och allt jag ville var att få sjunga med ljus i håret, något jag aldrig fick göra.

    Gilla

  4. Jag fick heller aldrig vara Lucia, kanske jag inte heller ville, men det stod aldrig mitt namn på lapparna man fick skriva i skolan, som läraren sen läste upp…
    Du har så rätt i dina tankar kring de stereotypa könsrollerna. Så fort våra barn började på dagis (flickan var 4, pojken 2,5), så började dottern prata om pojk och flickfärger och berättade om jobb som bara pojkar kan ha (ex. skogshuggare, ja vi bor på landet ;-)) Grr, vad sånt gör mig upprörd!
    Det borde ju vara världens enklaste sak, att låta barn vara barn! Eller så är det vårt svåraste uppdrag här i livet?

    Gilla

    • Detär lite som att bli sist vald till ett lag i jumppan, men till Lucia kanske man aldrig väljs.
      Jo, fruktansvärt hur stor skillnad det ska vara på vem som får göra vad! Vem ska få ha vilke färg osv. Vem tutar i barnen sånt? Morr!

      Gilla

  5. På vårt dagis får alla vara lucia om dom vill. De som inte vill vara lucia får själva välja vad dom vill vara. Oftast är de tomtar. Även lågstadiet hade flera lucior i år. Jag har inte själv några traumatiska minnen från luciaval, men tror inte heller att jag var en sån som drömde om att vara lucia. Nog är det ju tyvärr stor vikt som sätts till utseendet i luciavalen 😦 oxå…

    Gilla

  6. På mitt förra dagis fick man välja mellan lucia, tärna, stjärngosse eller tomte. En flicka valde att vara stjärngosse. Ingen av oss på dagis, varken barn eller vuxna, hade något problem med det. Men föräldrar. Och mor/farföräldrar. ”Men det kan man väl inte vara!” Det kunde man. Och det var man. Så – ibland är det inte vi på dagis som orsakar problemen 😉

    Gilla

    • Nej precis, det bottnar ju naturligtvis inte enbart på dagis och just det dagisets tradition. Jag antyder även på alla vuxna. På VI. Tycker det är bra att få veta att det finns dagis, som till exempel ditt förra 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s