Det händer!

Eftersom jag är dagens tråkiga statistiker, och en oerhört noggrann sådan, har det inte gått mej obemärkt alla lustiga sökord som leder till min blogg. Det kan vara allt från ärtor i näsan till inredning. Ibland undrar jag vad innehållet på bloggen egentligen är och VEM skribenten på riktigt är. Oftast är sökorden något skrattretande men inte idag.

Idag hoppade jag till och blev illa berörd. Sedan mindes jag precis det inlägget jag skrev i början av sommaren. Det var inget motbjudande inlägg. Tvärtom. Det kom med ett bra budskap och om att jag accepterar mej för den jag är. Numera. Jag vill verkligen ingen ska behöva googla ”skämmas för sitt ursprung”! För vem ska det?

Den som läste inlägget förstår när jag säger att detta nu ska bli verklighet. Kappsäcken ska inte packas. Ingen i världshistorien har någonsin rest med en sådan lätt väska. Det blir Guiness Record garanterat. Allt är klart och om en månad drar jag. Nadia goes Morocco. Stay tuned och invänta bildbomb extravaganza.

Marocko

Marocko

En stylish poser redan då. I baddräkt. I Marocko.

En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

Luciadagen. Fint med budskap att komma med ljus och frid. För det är det vi behöver! Men vem får vara Lucia? Och varför låter vi Lucia bli ett jippo av utfrysning och utanförskap redan i dagis? Att inte duga som man är, att inte vara fin nog, att inte vara den populära. Att vara den som inte kan sjunga tillräckligt fint, att ha fel färgs hår, att ha fel färgs hudfärg eller rätt och slätt vara av fel kön.

Vi kan försvara oss med att det beror anrika traditioner och fortsätta tunnelseendet på grund av dessa. Vi kan tro att vi är rättvisa genom att varje år välja olika dagisflickor till Lucia. Men 15 flickor hinner alla inte få turen under sin dagisperiod. Antagligen vill inte alla vara Lucia. Och det är ok. Men alla borde få vara Lucia om de VILL. Mörkhårig som ljushårig, pojke som flicka. Lucia kommer med ljus och med frid. Lucia är speciell. Lucia är vacker, Lucia är snäll och vi SER Lucia. Det är det alla barn vill. Att bli sedda. Att vara en Lucia personifierad.

Så hur kan vi, som borde ha alla rätta värderingar och verktyg för att barn ska må bra, fortsätta med traditionen Lucia. På det sättet som utesluter barn?  Lucia-budskapet som ska vara av kärlek och ljus. Vem är vi att orsaka spår av osäkerhet och dålig självkänsla hos de som aldrig får vara Lucia? Vi som borde ha hjärtat på rätt plats när det kommer till barns välmående. För jag vet av egna erfarenheter att det kan sätta spår. Inte så att jag gråter mej till sömns varje kväll, men så många ljusa och vackra minnen från tiden då jag inte fick vara Lucia, det har jag inte.

SAMSUNG CSC

 

Dino som vill vara lucia på dagis. Men det får han inte.

 

Ps. Och den som säger att Finlands Lucia INTE är en skönhetstävling har fel. Trots mycket ljuvliga saker Lucia sedan får bidra med (plus pengainsamlingar), så gick det inte att undgå det grovt photoshoppade fotona på Luciakandidaterna. Bedrövligt.

 

%d bloggare gillar detta: