En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

Luciadagen. Fint med budskap att komma med ljus och frid. För det är det vi behöver! Men vem får vara Lucia? Och varför låter vi Lucia bli ett jippo av utfrysning och utanförskap redan i dagis? Att inte duga som man är, att inte vara fin nog, att inte vara den populära. Att vara den som inte kan sjunga tillräckligt fint, att ha fel färgs hår, att ha fel färgs hudfärg eller rätt och slätt vara av fel kön.

Vi kan försvara oss med att det beror anrika traditioner och fortsätta tunnelseendet på grund av dessa. Vi kan tro att vi är rättvisa genom att varje år välja olika dagisflickor till Lucia. Men 15 flickor hinner alla inte få turen under sin dagisperiod. Antagligen vill inte alla vara Lucia. Och det är ok. Men alla borde få vara Lucia om de VILL. Mörkhårig som ljushårig, pojke som flicka. Lucia kommer med ljus och med frid. Lucia är speciell. Lucia är vacker, Lucia är snäll och vi SER Lucia. Det är det alla barn vill. Att bli sedda. Att vara en Lucia personifierad.

Så hur kan vi, som borde ha alla rätta värderingar och verktyg för att barn ska må bra, fortsätta med traditionen Lucia. På det sättet som utesluter barn?  Lucia-budskapet som ska vara av kärlek och ljus. Vem är vi att orsaka spår av osäkerhet och dålig självkänsla hos de som aldrig får vara Lucia? Vi som borde ha hjärtat på rätt plats när det kommer till barns välmående. För jag vet av egna erfarenheter att det kan sätta spår. Inte så att jag gråter mej till sömns varje kväll, men så många ljusa och vackra minnen från tiden då jag inte fick vara Lucia, det har jag inte.

SAMSUNG CSC

 

Dino som vill vara lucia på dagis. Men det får han inte.

 

Ps. Och den som säger att Finlands Lucia INTE är en skönhetstävling har fel. Trots mycket ljuvliga saker Lucia sedan får bidra med (plus pengainsamlingar), så gick det inte att undgå det grovt photoshoppade fotona på Luciakandidaterna. Bedrövligt.