Sommarlov och resor

Sommarlovet är här! För barnen i alla fall. Som egen företagare blir det ingen full semester. Inte detta år heller. Tur nog kan jag jobba kvällar och så känner jag att barnen har blivit så pass stora nu att det är helt ok att jobba medan de får leka ute.

Om jag inte har glömt att ge sommargåvor till dagis (ja, det har hänt), så ger jag vanligtvis presenter från Unicefs. Allt från täcken, rent vatten till träd. Från barn till barn. Till de som behöver. I år blev det istället rabarber från egen gård. Lite mindre konsumering och helt ekologiskt. Dessutom lätt som en plätt!

06018027 (2).JPG

Tror att jag har packat en hel vecka för att (nästan) få med allt en fem personers familj behöver på en resa. Nu är vi på väg mot sydligare breddgrader med några pitstops på vägen. Jag vet inte hur Wifi kommer att funka, men följ mej på Instagram där jag säkert kommer att ladda upp bilder: nadia_insta

Det blir berg och hav och antagligen rätt mycket pasta. Bildbomber utlovas senare. Nedan en bild från vårt första boende och det vackra havet.

15_g

Total demens

Jag tänkte blogga igår men efter bomben med det fasansfulla beskedet från regeringen så kunde jga inte förmå mej att göra annat än inget alls.

Just hemkommen från dagis obligatoriska gårdsfest. Alltid lika hungrig då jag änu inte lärt mej äta grillkorv. Är väl den enda finnen som inte klarar av korv. Och frusen är jag. Det är inte precis varmt i denna isande vind. I fjol på gårdsfesten hade jag klänning och bara ben. Just saying.

Annars är allt väl ok. Har fått den största finnen på hakan. Jag brukar ju väldigt sällan ha finnar men när de väl kommer, sisådär två gånger i året, då kommer de med besked. Att täcka dem är ingen idé. Det är bara att hålla fingrarna i styr och absolut INTE klämma. Nej, inte ens lite. Trial and error. Ibland lär man sig.

Totalt hjärnsläpp eller snarare en grav form av demens drabbade mej idag. Jag cyklade till banken. Hade bokat tid till kl 11.30. Parkerade precis utanför och en halvtimme senare hittar jag mej själv strosande på Kicks. Något är allvarligt vrickat då, att kunna glömma bort varför man kom in till stan. Hur kunde jag glömma bort banken, det enda ärende jag hade?!

Inte helt på topp nu känns det som. Har mensvärk också. Det får bli te och mackor och imorgon ska jag börja tagga för helg redan från morgonen.

Srömsö

Strömsö

Strömsö

Strömsö

En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

Luciadagen. Fint med budskap att komma med ljus och frid. För det är det vi behöver! Men vem får vara Lucia? Och varför låter vi Lucia bli ett jippo av utfrysning och utanförskap redan i dagis? Att inte duga som man är, att inte vara fin nog, att inte vara den populära. Att vara den som inte kan sjunga tillräckligt fint, att ha fel färgs hår, att ha fel färgs hudfärg eller rätt och slätt vara av fel kön.

Vi kan försvara oss med att det beror anrika traditioner och fortsätta tunnelseendet på grund av dessa. Vi kan tro att vi är rättvisa genom att varje år välja olika dagisflickor till Lucia. Men 15 flickor hinner alla inte få turen under sin dagisperiod. Antagligen vill inte alla vara Lucia. Och det är ok. Men alla borde få vara Lucia om de VILL. Mörkhårig som ljushårig, pojke som flicka. Lucia kommer med ljus och med frid. Lucia är speciell. Lucia är vacker, Lucia är snäll och vi SER Lucia. Det är det alla barn vill. Att bli sedda. Att vara en Lucia personifierad.

Så hur kan vi, som borde ha alla rätta värderingar och verktyg för att barn ska må bra, fortsätta med traditionen Lucia. På det sättet som utesluter barn?  Lucia-budskapet som ska vara av kärlek och ljus. Vem är vi att orsaka spår av osäkerhet och dålig självkänsla hos de som aldrig får vara Lucia? Vi som borde ha hjärtat på rätt plats när det kommer till barns välmående. För jag vet av egna erfarenheter att det kan sätta spår. Inte så att jag gråter mej till sömns varje kväll, men så många ljusa och vackra minnen från tiden då jag inte fick vara Lucia, det har jag inte.

SAMSUNG CSC

 

Dino som vill vara lucia på dagis. Men det får han inte.

 

Ps. Och den som säger att Finlands Lucia INTE är en skönhetstävling har fel. Trots mycket ljuvliga saker Lucia sedan får bidra med (plus pengainsamlingar), så gick det inte att undgå det grovt photoshoppade fotona på Luciakandidaterna. Bedrövligt.

 

The kids are all right!

Det är hög tid att plocka fram alla triljoner lådor med julpynt. Skulle nästan vilja stänga lådorna och föra dem tillbaka till förrådet. Så långt har mitt öga skådat femton röda tomteluvor, varav några från 50-talet, ett gäng ihoptryckta julgransbollar, glitter i en halvcentimeters trasiga bitar och diverse ljusslingor som alla behöver nya batterier. Och så var det ju barnens hemlagade julpynt. Eller de som de gjort på dagis. Varje december har de knåpat med söta små knubbiga fingrar i dagis tomteverkstad. Vissa finare än andra. Men ack så stolta de är över sina skapelser.

I vår inredningshysteriska värld där det perfekta hemmet är den största bedriften, kan barnen bli åsidosatta, Det anser i alla fall en del människor. När har barnens jul blivit de vuxnas? Räcker det inte med att den prydliga soffan med nio uppfluffade kuddar är förbjuden för barnrumpor, att retroleksakerna på Stringhyllan är till endast för syns skull och hela barnrummet är inrett enligt de vuxnas smak? Och nu tar ni över julen också!

Men om man faktiskt älskar inredning (eeh, nästan mer än barnen) och njuter av att ha det fint, jag själv undertecknad.Hur gör man då när barnen ivrigt börjar plocka fram allt heimlaga? Jag föreslår att man själv bestämmer över hurudana jultraditioner man vill ha inklusive julpyntandet. Vill man att barnen ska vara delaktiga, bygga upp förväntningar? Pynta med grönt, rött, silver, glitter, jesusbarnet och hans moster? More is more liksom. Vill man pynta i sin ensamhet med svart, vitt med eventuellt en hint av silver? Kanske när man är home alone med en mugg glögg och Peter Jöbacks julmusik i bakgrunden?  Eller väljer man ut de saker som barnen får pynta med eller kanske de rent av själva får välja och pynta sina egna rum?

Man gör som man vill. Helt enkelt. I slutändan så är det faktiskt inte synd om barnen. Tvärtom, så har barn det riktigt bra nu förtiden. Lite för bra ibland.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Ingen pysseltyp men plockade några fula kottar, målade dem guld. Sprinklade lite guldglitter på och hängde på ett snöre. Barnens iver höll i sig och vi klippte ut några stjärnor i paff, lite guld på det. Lite spetsad glögg på det och feelingen är klar inför lilla jul.

 

Sjuklingar

Usch, idag kom det ett telefonsamtal från dagis. Alla som har barn vet det där hugget i magen när man ser att det står ”dagis” på displayen. Tänk så glad en kan få av beskedet att ens barn har feber. Bara feber.

Nej, jag hatar verkligen när barnen är sjuka. Går omkring med en obekväm klump i mellangärdet. Det är inte bara eventuella vaknätter, gnäll och extra uppassning som stör. Jag tycker så synd om sjuklingen! Och trots att jag inte vill medge det så där jättegärna så är jag orolig. Kommer på mej att gång på gång fråga ”har du ont där, eller här, i huvudet, var har du ont”?

Egentligen är det mest när Dino är sjuk. Då smyger den där obehagliga oron på. Det kan ju bero på den hemska upplevelsen vi hade när han var sex månader. Den erfarenheten kommer jag nog aldrig att glömma hur mycket jag än vill. Att vara frisk är det enda som räknas. Varför kan vi inte bara förstå det?

För den som inte kände mej då och vill läsa vad som hände, så finns det här och lite mera finns här, men i bakvänd ordning.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Är jag svensk eller finne?

Den tycks komma med åldern den här glömskan. Känner hur den senila tanten är på väg att flytta in. Jag går från ett rum till ett annat för att hämta något, men redan i dörröppningen har jag total blackout, vafan skulle jag hämta nu igen?! Minneslistor skrivs, men glömmer att läsa dem. Att minnas datum är helt hopplöst. Är det måndag eller tisdag liksom.

Om man knappt vet vad man gjorde igår så HUR i hela fridens namn ska  man komma ihåg matsäcken till mulleskogen?Eller att fylla i alla sjuttons lappar som kommer från dagis och skola. Hålla reda på jumppor, slalomträningar, musikskolor, pianolektioner och föräldramöten, utvecklingssamtal, insamlingar till diverse skolresor och fotomappar.

Ibland vill jag bara slita mitt hår och låta någon vuxen ta hand om det här. Idag gick barnen motvilligt till dagis och kom hem 15 minuter senare och väldigt glada i hågen. NÅGON hade glömt bort att det inte var dagisdag, varken idag eller imorgon. Just denna någon som hade två väldigt bråda dagar framför sig. Någon fick börja våldsringa barnvakter från när och fjärran.

Någon är nu slut i huvudetoch funderar allvarligt på hur hon kan få tillbaka sitt bortblåsta superminne. Eller är det kört?

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Killen med elefantminnet

Pizza, afrodans och Mehmet

En snabbis, hej hej! Ett annorlunda veckoslut bakom mej. På lördag hade vi talko på gården. Det rensades ogräs, träd huggdes ner och det målades fönster. Nästan som en ny går. Kroppsarbetet avslutades med långbord med diverse maträtter, drycker och godsaker. Trevliga grannar och mycket barnliv. Dino fick upp ögonen för en nyinflyttad granntjej.

Söndagen var superduperlazy. Pizza, tupplur och annat i lathetens tecken. Sedan fick vi plötsligt eld i baken och bokade en resa till Turkiet. Får dock vänta sju månader på den resan. Men drömmer redan om poolen, strandpromenaderna, de ottomanska byggnaderna och shoppingen. Jag är för övrigt en mästare på att pruta så Mehmet, show me what you’ve got!

Nu blir det afrikanskt för hela slanten. Afrodans! För en grupp kvinnor från ett lokalt företag. Har övat mina moves hela eftermiddagen. Synd bara att jag inte kunde motstå den där halva pizzan som blev kvar från igår. Kan bli obekvämt i magen det här.

Kom ihåg utlottningen doftljuset från Tine K! Jäkligt stor chans att vinna som det ser ut nu! Heja!

 

SAMSUNG CSC

 

Efter afron ska bland annat denna filur hämtas från dagis. Hjärta.