En crash course i stil för politiker och annat löst folk.

För tillfället pudrar jag politikernäsor från morgon till kväll. När man talar om politiker gör man oftast det med en lite nedvärderande ton på rösten. Men de är väl människor som oss alla andra. De facto är att de ca 50 stycken jag hittills har vippat med sminkpenseln på utgör en ganska prima kontrollgrupp. Denna grupp speglar de olika människorna i samhället med olika bakgrund, värderingar och livssyn. Från den ena ytterligheten till den andra. Den ena (mycket) trevligare än den andra.

När det kommer till själva till själva paketeringen, hur dessa politiker klär sig kan man dock bli något förvånad. Milt sagt. Det kan tyckas ytligt det där med stil och kläder, men det är det inte. Det går djupare än så. Det är sant som det är sagt; ”du får aldrig en andra chans att göra ett gott första intryck”.

När en av politikergubbarna kommer in med ett par urtvättade svarta collegebyxor för att göra en intervju i tv, då vet jag inte längre var jag befinner mej. Har jag på någon vänster råkat i soffan hos en främmande arbetslös karl? Drömmer jag? Eller är det så att han har gått fel? Han skulle nog till Brando pub men gick vilse.

Alltså nu talar vi om ett par hemmabrallor (!) mjukisbyxor(!) schläckers(!). På en politiker. Inför riksdagsvalet. Jag som trodde den där diskussionen om kläder handlade om politikerna ska ha slips eller inte. Men det kanske var i Sverige. För här i Finland, i vinddräkternas Mecka, kör vi tydligen en mer folklig avslappnad stil. En stil som inte sticker ut ur mängden, en stil som finländarna kan sympatisera med, en stil som hålls inom ramarna för Jantelagen.

Han må ha mycket gott att säga denna mysgubbe. Fina värderingar som matchar mina och han må stå upp för feminismen och ett jämställt samhälle. Men han kan omöjligen få min röst. Med de skitiga byxorna kan han inte övertyga mej. Detta med första intrycket gäller inte bara för arbetsintervjuer och annat formellt, det kan och bör appliceras även i vardagen. Men vem orkar se bra ut hela tiden? Så tänkte jag, min idiot, förra veckan och gick ut sjaskigare än en toalett på Shell. BIG mistake! För man vill se fräsch och piffig ut när man stöter på ett gammalt ex! En toalett är långt ifrån sexy.

Indiska klänning mode

Annonser

Summa summarum

Jag försvann ofrivilligt från radarn. Dagarna bara rann iväg och choklad och familjeliv tog över. Lika fort som julen kom ska den även ut. Jag har inte klarat av att läsa ett endaste blogginlägg om julmat, juldukning, paket eller liknande. Idag när vi kom hem från Åboland rök alla julpynt. Jag fick i samma veva en väldans iver att vårstäda. Alla kuddar och sofföverdrag fick sig en tvätt, gamla handdukar slängdes och nya fick ta plats på hyllan. Nu är här ett rejält kaos som nyårsgästerna får ta del av.

Ja, och så var det ju min nakna julkalender som togs emot med öppna armar. Inget diss, kan ni tänka er! Bara lovord, fina tankar och kommentarer. Som jag har sagt så gjorde jag det för min egen skull med tanken att förbättra min självkänsla. För att öppna mina egna ögon och se och acceptera den jag är. Jag bakade in citat som skulle fungera som extra pepp.  Jag blottade och pinade mej själv men OM jag visade omvärlden så kanske jag skulle känna mej bekvämare sen. Och eftersom jag är en sucker för estetik, försökte jag göra fotona lite artsy men med största betoning på bildens innehåll och budskap.

Aldrig någonsin har min blogg varit så välbesökt som i december månad. Och aldrig någonsin har mina bilder klickats på, säkerligen förstorats och synats i kanterna. Det är ok, Jag vet att ni bara ville få det försäkrat att jag HAR celluliter. Jag skulle säkerligen ha gjort samma sak.

Jag ville ju helst tro att rumban på bloggen berodde på mina flitigt postade inlägg, men c’moooon vi vet alla att naket säljer. Mina rubriker må ha varit klickfiskeri, men i min nakna kalender fanns ingen bluff, i den fanns bara sanningen. Den nakna sanningen. En vanlig tjej, med en vanlig kropp på bilder som inte gått igenom photoshop.

Då undrar ni nu, har jag fått bättre självkänsla? Tja, det kanske jag inte kan påstå här och nu. Men själva ”resan” har gett mej en tankeväckare. När jag ser på bilderna känner jag faktiskt mej nöjd. Nöjd över hur jag ser ut och nöjd över den jag ÄR. Det är the big picture jag måste fokusera på och inte de där små detaljerna. Och det tror jag att jag kan efter detta. Jäkligt bra att påminna sig med jämna mellanrum.

Utöver det är jag så himla glad att NI tyckt om kalendern och kanske någon faktiskt fått behållning av den! Om inte klädföretag kan förstå att förmedla sunda värderingar, så får vi andra ropa högre och kanske instagramma bilder oss själva.  Greta, 62 och Anja, 28 får också vara med! Det är de vanliga kropparna vi ser i simhallen som borde vara normen.

Tack för att ni varit med!

Lucka 24

24collage

 

En fin tradition eller ett jippo som bidrar till utanförskap?

Luciadagen. Fint med budskap att komma med ljus och frid. För det är det vi behöver! Men vem får vara Lucia? Och varför låter vi Lucia bli ett jippo av utfrysning och utanförskap redan i dagis? Att inte duga som man är, att inte vara fin nog, att inte vara den populära. Att vara den som inte kan sjunga tillräckligt fint, att ha fel färgs hår, att ha fel färgs hudfärg eller rätt och slätt vara av fel kön.

Vi kan försvara oss med att det beror anrika traditioner och fortsätta tunnelseendet på grund av dessa. Vi kan tro att vi är rättvisa genom att varje år välja olika dagisflickor till Lucia. Men 15 flickor hinner alla inte få turen under sin dagisperiod. Antagligen vill inte alla vara Lucia. Och det är ok. Men alla borde få vara Lucia om de VILL. Mörkhårig som ljushårig, pojke som flicka. Lucia kommer med ljus och med frid. Lucia är speciell. Lucia är vacker, Lucia är snäll och vi SER Lucia. Det är det alla barn vill. Att bli sedda. Att vara en Lucia personifierad.

Så hur kan vi, som borde ha alla rätta värderingar och verktyg för att barn ska må bra, fortsätta med traditionen Lucia. På det sättet som utesluter barn?  Lucia-budskapet som ska vara av kärlek och ljus. Vem är vi att orsaka spår av osäkerhet och dålig självkänsla hos de som aldrig får vara Lucia? Vi som borde ha hjärtat på rätt plats när det kommer till barns välmående. För jag vet av egna erfarenheter att det kan sätta spår. Inte så att jag gråter mej till sömns varje kväll, men så många ljusa och vackra minnen från tiden då jag inte fick vara Lucia, det har jag inte.

SAMSUNG CSC

 

Dino som vill vara lucia på dagis. Men det får han inte.

 

Ps. Och den som säger att Finlands Lucia INTE är en skönhetstävling har fel. Trots mycket ljuvliga saker Lucia sedan får bidra med (plus pengainsamlingar), så gick det inte att undgå det grovt photoshoppade fotona på Luciakandidaterna. Bedrövligt.