Måste vara den mest nostalgiska människan. Jag tänker ofta tillbaka på tiden som varit, med glädje men med en genomsyrande sentimentalitet. Klockan 23.57 på torsdagkvällen smög jag in till Romeo där han låg och snusade. Precis som vanligt. Lika ljuv som alla sovande barn. Jag satt och såg på honom och hjärtat värkte av den där kärleken som inte finns före barn. Och av den där sentimentala känslan som ibland sköljer över mej som en tsunamivåg. Killen fyller tre om några minuter. Ville stanna tiden. Åtminstone vrida klockan till vintertid. Att ännu få stanna i nuet, andas in och njuta av hans varande. Den lilla kroppen, de små snarkningarna, den varma andedräkten och de mjuka kinderna.
Klockan slog tolv och jag fick lov att acceptera livets gång. På morgonen blev han väckt med en liten tårta och paket. Det blev sjörövarjakt och dagens lek var i full gång.
På lördag hade vi kalas. Huset fylldes av arton festglada släktingar. Vid detta lag var jag redan urlakad av stress som man bara kan bli av kalasförberedelser. Lite skumpa och sockerfylla hjälpte orken på traven. Barnen proppade i sig sötsaker och hoppade i bollhav. De vuxna åt ost och kacklade på. Tror att födelsedagsbarnet var nöjd fast han inte fick en rosa trumpet som han önskat. Åtminstone var han tröttast när gästerna gick hem.
Älska Inredning 