Krisen knackar på igen

Ibland måste man bara acceptera sitt öde och gå vidare. Kanske det är sant som dom säger, att åldern är bara en siffra. Eller så inte. För en specifik ålder betyder ändå en hel del.

Gusse skriker och kastar sig på butiksgolvet. Ja ja, men det där är bara tvåårstrots, det går om. När du är 17 tittar du avundsjukt på när kompisarna går in på krogen. Ni går på samma klass men DU får vänta ända till november före du kommer in här. När du är 65 kanske du får gå i pension och när du är 80 kanske du börjar planera inför egen begravning.

Ok, stopp och belägg. Nu går jag ändå händelserna lite i förväg! Men ni fattar. Eller så inte för jag vet att många som läser detta nu har inte en aaaaning om hur det är att ha en sjuklig åldersnoja.

Men det har blivit bättre. Jag ser små, små framsteg i mikroskopet. Från att ha varit världens åldersangstare så är jag nu liiiite mera zen. Att jag idag blev ytterligare ett år äldre kändes inte så hemskt som jag trodde. Försökte hårt påminna mej om att jag ska vara tacksam för att jag levt tills idag, att jag faktiskt fick ett år till av liv sedan min senaste födelsedag.

Halleluja. Det är ändå nånting det! Det är väl (ganska) ok att jag inte längre behöver visa ID på Alko och med åldern kommer vishet(!) Jag kanske inte blir snyggare men om jag blir fiffigare så kan jag kanske bli ett med åldern. Med den där förbannade siffran. Kanske. Den som lever får se.

Och så en oldie-kolumn som passar just idag, hipp hipp hurra.

Och så en dagsfärsk selfie på en ”jubilar”

Edit. Jubilaren fick kramp efter den krampaktiga posen. Hashtag tant. Hashtag fail.

Annonser

Ödmjuka önskningar

Tack för alla synpunkter på vardagsrummet i olika beklädnad! Roligt att ni engagerar er. Kanske inredning är något ni vill läsa mera om, va vet ja? Min blogg är alltså så schizofren. Den slutsatsen har jag kommit fram till för inte så länge sedan. Men det är skönt, för då har jag inte så mycket begränsningar i vad jag bloggar om. Om det är något som saknas eller ska vara mer/mindre av, tipsa mej gärna!

Igår fyllde min apunge sex hela år. Jag räddar min nya matta genom att hålla kalaset i en annan lokal. Smart va? Försöker ännu hårt på att övertala honom om hur BRA det var med förra årets glassbuffet, men han är envis och vill ha tårta. Han ska få sin tårta! Kraven på födelsedagspresenter var däremot väldigt ödmjuka i år. ” Jag önskar mej en sån där huvudskrapa, så jag kan klia dej i huvudet mamma” Bra typ den där ungen min!

SAMSUNG CSC

Dagböcker

Live. Love. Learn. Life is a beautiful journey. Take notes.

Så står det på en fin anteckningsbok jag fick till födelsedagen. Fick enorm skrivlust. Kanske jag ska förutöver bloggen börja skriva dagbok igen. De senaste tio åren har jag inte haft en dagbok. Ibland har jag skrivit ner tankar på lösa papper och i telefon. Varför kan man ju undra för det är ju så befriande och dessutom så bra attkunna gå tillbaka i tiden och läsa sina memoarer. Om kärlek, om livet och dittan och datt.

När jag började skriva dagbok i förskolan var det mest i stil med ”hej dagbok. Vi har pysslat julkort. Nu är jag hungrig och pappa har lagat spaghetti. Hejdå kära dagbok, vi ses snart igen”. Med åldern blev jag också mer poetisk och det blev en hel del dikter som blandades med tonårsangstiga skrönor. Alltid emellanåt dök det upp konstiga uttryck som ” bättre en back i hallen än ett hack i ballen” eller ”att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp”.

Det finns vissa saker man kanske hellre glömmer men största delen vill man komma ihåg. Minnen och historier. Skratt och vardagstjafs. Vad är inte bättre än att skriva ner sina tankar så här på ålderns höst. När minnet inte kan bli kortare och när demensen börjar ta över.

På min anteckningsbok står det också så fint av Joseph Joubert; ”Writing is closer to thinking than speaking”. Så sant. Så sant. Mina anteckningar börjar nu, som resedagbok!

Skriver ni dagbok eller nån slags journaler?

Baksmällor man haft.

Jaha, vad gjorde jag i helgen då? Hmm, låt mej spola tillbaka. Det blev inte så mycket helg faktiskt. Inte i den bemärkelsen att ta det lugnt, strosa på stan, söndagsbruncha och kanske festa loss lite grann. Så dum jag är! Jag har ju tre barn. Hur kunde jag glömma?

Innan jag fick barn var varje helg så underbar. På fredag var det kanske filmkväll med kompisar eller ut på en eller två. På lördag sov man skönt (och ostört) till tio och sedan skulle man ut på stan för att köpa den där partytoppen inför kvällens bravader. Det blev mycket stros i diverse butiker och såklart en fika på det. Snabbt via vinaffären och sedan hem. Om man hade tur, hann man ta en tupplur innan spacklet skulle på. Men för tidsoptimister blev det alltid lika brådis.

Klockan sex dök förfestgänget upp. Man provade hundra utstyrslar och fick smakråd. Sedan ville någon ha hjälp med sminket eller håret. Klockan tolv blev det plötsligt panik. Nu blev det bråttom till krogen. Alla roliga och djupa diskussioner förbyttes mot discodunk i stroboljus, klibbiga golv kladdande killar. Plötsligt var bästisen borta och huvudvärken på väg. Det är konstigt hur lätt man glömmer baksmällan om söndagarna och den så  påtagande söndagsångesten. URK.

Och så får man barn. Punkt. Det positiva är ju att baksmällan numera är av sällsynt sort. Däremot har min helg varit livad. Två kalas för Romeo och besök på byggmässan. MED barn. Det var rätt usel mässa om man frågar mej. Höjdpunkten var bloggarnas montrar där jag själv skulle ha stått (men tackade nej) och så Vasabladet med bekanta, glada ansikten.

Kom hem med en kasse full av broschyrer om jordvärmepumpar och huspaket. Och så läppomada, godis, pennor, måttband och andra mycket nödvändiga prylar. Mässor i ett nötskal med andra ord.

Nu börjar Solsidan, vi återkommer!

Nedan lite bilder som vi knäppte på den soliga lördagen. Lite höstbilder på fyraåringen. TÄNK! Nu har jag en fyraåring, en femåring och en pre-teen på kryckor. Love!

barnfotograferingbarnfotografering

barnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotografering

Ett födelsedagsbarn

-I samarbete med Home of Kikas och Inika-

I brådskan har jag helt missat att ME, MYSELFIES & I HAR FYLLT ETT HELT ÅR!!!! För en vecka sedan. Jag är så glad att ni kikar in här! För mej har bloggen betytt otroligt mycket och trots att tiden ofta är knapp så kan jag inte förneka hur mycket skoj bloggen har fört med sig. Då och då är jag och bloggen ovänner, men jag försöker komma ihåg att alla kan inte vara perfekta. Efter varje konflikt blir vi sams igen. Kiss and make out. Och jag är säker på att vårt kommande år tillsammans kommer att blir hur bra som helst.

Just nu har jag iiingen aning om vem som läser här, men ni ska veta att jag gillar er. Jag scrollade bakåt till ett av mina första inlägg. Och för er som inte har hängt med från första början ni får läsa storyn nu. Och kommer ni ända till slut så lovar jag en överaskning!

Ett av de första blogginläggen skrivet i febuari 2014:

Vem är jag då egentligen? Kanske skyldig en presentation av mej själv?

För att inte dra till med några klyschor som att jag är en glad person som tycker om att ha många bollar i luften, så tar jag det allt från början. En längre och djupare version. Here it goes:

Jag föddes i Helsingfors det år som Microsoft registrerades som varumärke, Vietnamkriget upphörde och VHS-kassetten uppfanns. Det var jag, min far och mor på 20m2 i Södra Haga. Det var en ypperlig tid att växa upp i. Mamma och pappa studerade/jobbade så jag fick tillbringa mycket tid hos mormor. Under mina första år skapade jag en nära kontakt just med min mommo. Den kontakten har format mej och minnena har jag haft med med mej genom livet.

När jag var nästan fyra år fick jag en lillebror, en rival och någon att bossa med. Perfekt för en besserwisser som jag. Han var vildingen och jag den förståndiga storasystern. I samma veva for vi medett flyttlass till Sundsvall i Sverige. Mommo vinkade av oss med rödgråtna ögon på Viking terminalen.

Oj vad allt var bra i Sverige! Där pantade vi flaskor, köpte bröstsocker och åt pizza. Ja, för hämtpizza hade ni minsann inte i Finland då. Jag dansade jazzbalett och hade två kaniner som hette Grå-Pelle och Sötnos men Sötnos åt upp deras ungar (det var alltå inte två pojkar som lovats i djurbutiken) och jag fick obehag och skaffade mej en parkkråka istället att kraxa med. I Sverige lämnade jag fem år senare en bästis, Jessica, som vinkade av oss med stora rullande salta barntårar. Med Jessica var allt bara bäst. Vi samlade på fina kulor, jagade maskrostussar i vinden och fnissade ihjäl oss på bensinmacken där vi bläddrade i porrtidningar. Nu skulle vi skiljas åt för alltid. Och för första gången i mitt 10-åriga liv var jag riktigt arg på min mamma. Flyförbannad rentav! Nästan lika arg som när jag fick en lillebror till. En lille-BROR, igen?! Skulle ju vara en SYYYYSTEEEER!

Till Vasa for färjan. Vad skulle vi göra i Vasa? Vi kunde väl för sjuttsingen ändå ha flyttat tillbaka till Hufvudstaden. Nåväl, jag började trots allt trivas bra rätt fort. Bara rikssvenskan försvann så kände jag mej mer hemma. Jag blev en bokmal, satt inne på mitt rum och plöjde igenom bok efter bok. Jag var anmäld till skolans alla klubbar, körer, danskurser, keramikkurser, stafettkarnevaler. Ja, rubbet. Testade allt tills jag fick stressmage.

Fröken duktig blev allt annat än fröken DUKTIG när hon började högstadiet. Ingen superrebell typ punkare, knarklangare eller fängelsekund, men jag bröt loss. Loss från mina föräldrar som, thank you very much, skilde sig när jag var 13. Loss från systemet och dess normer. Jag gick min väg, min egen eller ingen. Från att ha varit blyg, alltså jätteblyg med axlar till öronen, knutna händer och flackande blick, blev jag nu extrovert utan dess like. Älskade att pajasa, göra bort mej och brydde mej noll i vad folk tänkte och tyckte.

Gymnasiet fortsatte lite i samma stil. Jag sökte bekräftelse samtidigt som jag låtsades vara tuff. Jag hittades oftare på Amarillo än i skolbyggnaden. Som 16-åring flyttade jag hemifrån. Vilken lättnad. Ingen som kunde bestämma över mej längre. När gymnasiet äntligen tog slut och jag hade ropat mej hes av alla ”abi abi abi hej hej hej-rop”, ville jag bort från Vasa. Fort skulle det gå, helvete-hej härifrån. Destinationen blev Genéve, Schweiz. Ockupationen blev au-pair. Men vem fasiken hade vågat anställa mej?

Forts. följer…efter cupcakesen

cupcakes frosting baka recept

Jag fortsätter på den olidligt spännande storyn:

Alla borde fara utomlands ett år, minst! Året i Genève var det bästa jag gjort som ung och dum. I Genève levde jag livet i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med andra au-pairer och lokala killar. Jag besparar er detaljerna och vill poängtera att jag skötte ju faktiskt barn där.

Jag kom konstigt nog helskinnad tillbaka till Finland. Det blev sedan Borgå-Helsingfors-London-Köpenhamn-Helsingfors. Inte på en och samma resa utan på en tidsperiod på nästan 10 år. London är en farlig stad. Där finns allt! Du har alla möjligheter till vad som helst. Allt finns runt dej, det är bara att ta tag ifall du vill. Galen vänstertrafik, blinkande butiksskyltar, stora musikaler, shower, historia, monument, slott, parker, nattklubbar, salsabarer, tusen olika nationaliteter, inga sittplatser på metron, snobbig överklass, störande Cockney-killar, galna Soho..listan blir för lång. Jag skulle bo där ett år, men stannade i tre. Älskade allt förutom den ruttna ån som inte riktigt dög som hav när man är uppvuxen vid havet.

Att flytta tillbaka till Helsingfors med en detour via Köpis, var inte lätt. Urk, så tråååkigt det var i Helsingfors. Och äckligt! Fyllon överallt och bristen på människor från andra länder. Det var inte lätt att vänja sig. Inte var det heller lätt när jag strax där efter måste kila till apoteket och köpa ett preggotest. Och vem skriker SAAATAAAAAAAN när ett plus uppenbarar sig på stickan?

En Rio föds en vecka efter beräknat datum och ja, kanske fick jag ett lugn i min rastlösa nomadsjäl. Älskade ihjäl den ungen. Hade inget behov av något annat. Han var dessutom ett praktexempel på ett snällt, lydigt och framförallt ett tyst barn. Om jag skulle ha varit Paris Hilton skulle han ha varit Tinkerbell. Rio kunde jag ha med överallt utan att någon blev irriterad. Varken jag eller någon annan. Inte heller kunde jag för något i världen känna igen mej hos andra mammor och deras snack om hur SVÅRT och TUNGT det var att ha barn. ”Va säger ni liksom, fattar nada!”

Tanken på att stanna i Finland kändes betryggande. Varför inte lika bra flytta till Vasa då? Där fanns ju familjen aka barnvakterna. En ledsen mommo lämnade vi dock kvar. Trots att jag i regel inte vill ångra saker här i livet, är detta just kanske en sak som jag ångrar. Ångrar att jag inte stannade för mommos skull. ÅNGRAR!

Allt borde ju vara toppen nu. Lilla familjen återförenad med den stora. Hus och barn, happy happy. Eller? Jag började studera igen. Träffade nya härliga vänner. Dessa visserligen tio år yngre än jag själv, men bekom mej inte det minsta. Det blev en hel del utgång, resor, skolarbete och mitt i allt dog mommo. Det var hårt, gosh så hårt det var! När jag säger dricka, så menar jag inte liksom alkis dricka men jag bedövade sorgen med fester och bosatte mej på Strampen den sommaren. Jag försummade min familj men med sorgens rätt. ”Alltså jag klarar inte av att bara vara hemma nu, fattar du inte att jag just förlorat någon?!”

Summa summarum: Jag förlorade inte bara mommo. Jag förlorade även min lilla mysiga familj. Vi flyttade isär. Det var mest mitt val. Rio fortsatte bo med sin pappa för att kunna känna sig trygg i sitt hem. Han hälsade på mej varje vecka i min sunkiga lägenhet. Där hade han en korg med leksaker och vi sov tillsammans på en madrass på golvet. Men sorgen, förlusten, känslorna, de uppenbarade sig först år efteråt.

När Rio var sex år fick han en efterlängtad lillebror, Dino. Ja, jag hade alltså träffat en man och vi hade flyttat ihop efter längre tids distansförhållande. Det blev till och med bröllop! Och bröllisresan resulterade i en till lillkille, Romeo, nio månader senare. Och dum som man är började vi renovera en gammal trähuslägenhet. Ett halvårsprojekt som till slut blev två och ett halvt år av byggdamm, blod, svett och tårar. Att vi ännu är gifta är i sig ett mirakel!

Det är väl nu som jag borde känna mej lycklig och tacksam. Jag har ett fint hem, en fin familj och en karriär som är på gång efter fyra års jobbledighet. Varje dag försöker jag påminna mej själv om hur bra jag har det. Jag har rest världen, jag har haft härliga människomöten, jag har älskat och blivit älskad. Visst, jag ÄR lycklig. Men det är svårt för en nomadsjäl. En gång en rastlös själ alltid en rastlös själ, eller? Dunno. Men vad är en människa om hon bara slutar vilja saker? Ok, känner att jag börjar flumma ut i någon slags existentialistiskt dimma, så sätter nog punkt här.

blogi

SÅ GOTT FOLK! Stående ovationer för den som inte somnade.

För att fira bloggens födelsedag lottar jag ut, i samarbete med Home of Kikas, ett lyxigt makeup kit. Helt ekologiskt! Vinnaren kommer att få en kabuki borste, ett mineralpuder foundation och en mineral bronzer. Allt i en söt necessär. Snacka om ett megalyxigt paket!

Alla som bor i Finland kan vara med och för att vinna får man:

1. Gilla Home of Kiikas på Instagram (@homeofkikas)

2. Dela min story på Facebook

3. Sedan skriver ni en kommentar till mej

Se, lätt som en plätt! Dessa produkter använder jag själv varje dag och är så nöjd. De är inte bara super utan de känns så himla rena. Helt okej att inte tvätta bort innan läggdags.

Utlottningen tar slut TISDAG 10.3.2015 före midnatt och jag kontaktar vinnaren personligt. LYCKA TILL!

inika_prod02zoominik

Med ett fult småleende på läpparna.

Nyduschad och fräsch. Sitter med ett fånigt lyckoleende på läpparna och stirrar på lågorna i brasan. Ja, och skriver detta inlägg på samma gång. Känner mej oerhört taggad och happy idag. Så mycket kuligt på gång! Projekt, träffar och samarbeten. Hoppeligen leder det till någonting ännu bättre. Show me the money liksom. Eeeh. Mitt inlägg jag skrev igår verkar ha träffat rätt hos många läsare och har spridits i cyberrymden och resulterat till ofantligt många visningar.

Sitter du där nu och fuuuuundeeeerar på om DU ska starta eget eller inte och kanske behöver en liten push, då ska du fortsätta läsa denna blogg för jag insåg idag att vår ”tummen ur”-grupp kommer att bli stor. En härlig grupp av kvinnonätverk. Alla kreativa och passionerade. Jag kan höra sorlet. Nej, kacklet av idéer som kläcks och samarbeten som skapas. Och så ska vi ju självfallet ordna julfest för just sådana som vi, som inte blir bjudna på firmajulfester. Ser jag riktigt noga i glaskulan, kan jag även ana flera andra fester och happenings.

Som sagt får man kontakta mej per email, men jag lovar meddela när vår första officiella träff blir. Stay tuned folks.

Något helt annat är att min mellankille blir fem år imorgon. För fem år sedan var det en solig dag med en temperatur ca -10 grader. Efter en dragkamp med Vasa Central sjukhus favoritverktyg, sugklockan, så föddes en skrikande babygosse på 3380g. Född exakt på beräknad dag på fyra timmar. Han var fin men huvudet var av alienmodell och han slutade inte skrika. Nu sover han tyst i sin säng och väntar ivrigt på prinsessbakelsen och presenterna imorgon bitti.

SAMSUNG CSC

Nostalgi

Måste vara den mest nostalgiska människan. Jag tänker ofta tillbaka på tiden som varit, med glädje men med en genomsyrande sentimentalitet. Klockan 23.57 på torsdagkvällen smög jag in till Romeo där han låg och snusade. Precis som vanligt. Lika ljuv som alla sovande barn. Jag satt och såg på honom och hjärtat värkte av den där kärleken som inte finns före barn. Och av den där sentimentala känslan som ibland sköljer över mej som en tsunamivåg.  Killen fyller tre om några minuter. Ville stanna tiden. Åtminstone vrida klockan till vintertid. Att ännu få stanna i nuet, andas in och njuta av hans varande. Den lilla kroppen, de små snarkningarna, den varma andedräkten och de mjuka kinderna.

SAMSUNG CSC

 

Klockan slog tolv och jag fick lov att acceptera livets gång. På morgonen blev han väckt med en liten tårta och paket. Det blev sjörövarjakt och dagens lek var i full gång.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

På lördag hade vi kalas. Huset fylldes av arton festglada släktingar. Vid detta lag var jag redan urlakad av stress som man bara kan bli av kalasförberedelser. Lite skumpa och sockerfylla hjälpte orken på traven. Barnen proppade i sig sötsaker och hoppade i bollhav. De vuxna åt ost och kacklade på. Tror att födelsedagsbarnet var nöjd fast han inte fick en rosa trumpet som han önskat. Åtminstone var han tröttast när gästerna gick hem.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC