Jag berättade ju för några veckor sedan om min akuta längtan efter att bo i stadskärnan av Helsingfors. När jag senast var där var det soligt, terrasserna sjudade av liv och det var ljud och rörelse överallt. Tänk att bara gå ut på ett glas vin eller en munsbit när lusten faller på! Eller handla säsongens bär och frukter och ligga i Koffparken hela dagen och mumsa för att sedan gå in till Delikatessen och shoppa middagsingredienser, kanske via klädavdelningen efter ett nytt linne.
Men så slog det mej att 1. jag har barn och 2. det blir även vinter i Helsingors. När hinner jag lata mej i parken och vill jag faktiskt ha med barnen till delikatessen (NO WAY!) en busy fredagkväll. Och VAR skulle vi bo? Fem personer på 50m2 eller skulle vi ens ha råd till den 2:an?
För nu bor vi på 115m2. Och oj oj oj vad folk ojar sig över att vi nog har det ALLDELES för litet. Själv trivs jag ypperligt och mera förvaring saknar man alltid oberoende husstorlek. Dessutom har vi 40m2 till att inreda om orken och lottovinsten slår till.
”Nej, men nog borde ni flytta utanför stan till ett större egnahemshus så att alla barn har egna rum”, säger en bestämt övertygande tantröst.
Ja ja, kanske någongång inom närmaste framtid eller om 25 år. Det beslutar vi. För i vilken bibel står det att alla barn ska ha rätten till var sitt rum? Någon lagstadga på det? Vet inte hur det är med andras barn, men våra ungar vill vara där vi vuxna är. Gärna så nära som möjligt och helst under mitt skinn. Argh! Att gå på sitt rum är ju det värsta tänkbara straffet.
Med detta sagt, så erkänner jag att jag ändå brukar kolla husmarknaden, drömma mej bort, fantisera, möblera och inreda. Ja, till och med bygga nytt..i huvudet. Material, planlösningar, tomter, garage, bubbelbad och egen brygga. För man får drömma, men vete fåglarna om vi nånsin slår slag i saken. Just nu känns det perfekt, men en rastlös själ kan ha ändrat sig imorgon.
Älska Inredning 