Kaos och ofärdiga projekt

Vart försvann energin? Skulle ju fungera på endast solenergin jag laddade kroppen med igår. Kanske det inte var en så bra idé att vaka igår natt. Och inte heller så schysst av barnen att vakna redan vid soluppgången.

Hemmet är kaos. Jag började dagen med att riva bort hela soffklädseln och tvätta den plus alla kuddöverdrag och filtar. Sedan tog det tvärt stopp. Hatar mina explosiva spontanryck, eller nja, hatar mera att jag sällan fullföljer dem till slut. Därför får jag dras med ett ständigt kaos. Just nu ser jag en hög med tavlor , tavellister och ramar som borde placeras någonstans. En megahög med loppiskläder jag tänkte beta av och sälja över nätet. En lampfot och skärm jag skulle börja pimpa och en stor påse med vadd, som mjukisdjuret gubben har sytt till Romeo, väntar på att fyllas med. Ja, han är likadan gubben. Startar projekt och sedan tar ivern slut.

Och så hade vi tänkt ta en sväng till Simpsiö och åka skidor, men det kändes väldigt avlägset. Så här såg det ut förra helgen när småkillarna testade slalom. First time. Det var spagettiben, asgarv, fnitter, nervositet, sura miner, fel på hjälmen, munkar med hallonsylt och ingen av dem ville sluta och fara hem. Dino sov hela natten i understället som han vägrade ta av sig. Det var en svettig men lycklig kille som vaknade nästa morgon.

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

Qvinnor och solsken

Trodde inte mina ögon när jag vaknade av att solens strålar  lyste rakt på mej där jag låg och snusade i sängen. Och jag som hade sovmorgon, den sket jag i och hoppade upp och gav stränga order till la famiglia att snabbt göra sina morgonbestyr. Har man inte sett solen på ett halvår så ska man banne sig ut och med en fart av ljusets hastighet.

Och att den solen var ljuvlig! Den värmde våra kinder som en kolen i en brasa. Tror nästan jag fick några extra fräknar. Att det blåste med nästan stormstyrka brydde vi oss inte om. Vi bara promenerade, njöt och tryckte oss upp mot alla tänkbara husväggar för att njuta ännu lite extra av värmen.

Sedan lämnade jag resten av schacket hemma och firade kvinnodagen med två sköna qvinnor på ett café i stan. När har det hänt senast? Att fika på stan med vänner utan barn och på en lördag!

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

Fredagskonceptet

Regn och rusk, höststormar på kommande. Är det vinter, vår eller höst? Jag vet inte, men det jag däremot vet är att det är FREDAG. Igen! Trots jobbigt tidiga morgnar hela veckan så har denna vecka rusat förbi! Aldrig har en vecka gått så här fort. Fredag betyder fredagsmys för de flesta. Lite chips, godis och Let’s Dance. För andra är fredag lika med PART-AY, cider, smink, högklackat och utgång. För några (läs jag) är fredag Sexy Friday. Sexy Friday är ett konceptet som består av komponenterna fredagsmys plus part-ay. Sedan lägger man till lite romans på det och voilà du får SEXY FRIDAY.

Mera om konceptet finns att lyssna på här.

 

snakk

HUR ivrig är inte jag inför nästa vecka när vi börjar sända nya avsnitt av Snakk-poddisen

The artist formerly known as

En total blogg-rookie är jag inte. Jag har svurit, spytt galla, sprutat eld, förfasat mej, varit hätsk, bitter, upprörd, ja you name it. Och allt detta superbekvämt i en anonym blogg för länge sedan. För länge sedan var jag Tutt-Lisa. Det var på den tiden då bysten fanns där den borde. Vad hände riktigt? Om det intresserar så kika in hos Tutt-Lisa och läs om vad jag sysslade med förr i världen.

 

rio

För länge länge sedan fanns även denna tjockis-Rio

 

Pärlor och guldkorn

Jisses vilka trevliga människor det finns! Har träffat riktiga pärlor idag, några speciella guldkorn. Det är det bästa med mitt jobb, människomötena, att träffa helt okända människor med olika bakgrunder. Ibland blir det bara lite krafs på ytan, lite snicksnack om det gråa vädret och om vintern som aldrig kom, om fnöskig glåmig hy och om hur concealern trollar bort de mörka ringarna runt ögonen. Men sedan ibland blir det djupare dyk, om barnlöshet, om ätstörningar, om äktenskap, om barnuppfostran, om döden, diskussioner som aldrig vill ta slut. Man känner att den här personen skulle jag kunna vara min vän, höras ibland, kanske på facebook. 

 

SAMSUNG CSC

Nöjd böna

SAMSUNG CSC

Till på köpet fanns nyaste Elle Decoration i postlådan när jag kom hem. Pretty nice.

I am pink

Är barnsligt förtjust i alla nyanser av rosa. Undrar lite när jag ska komma ur den fasen. Skyller på trauman från barndomen då alla mina kläder var bruna eller orangea.Kastade äntligen ut den döda cypressen och begav mej till Plantagen med sjukt barn under armen. Skulle ha en rosa pärlhyacint, men fanns bara ljusblå. Gick förstås inte för sig så det blev kvistar med rosa och vita blommor. Fråga inte mej vad de heter. Kan det vara körsbär? Rosa iallfall!

 

SAMSUNG CSC

 

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Det gick som i Strömsö

Alltså det där att börja jobba klockan åtta är inte min grej.  Det där Snoozandet, roffandet av kläder ur en hög, troligtvis smutshögen, kletandet av ett lager mascara i mörkret (alldeles för ljust med lampor), tittandet in i kylen och undrar om magen alls vet om att den ska med på jobb, febrila sökandet efter bilnycklar, telefon, plånbok och TUGGUMMI!

En minut före åtta stämplar jag in vid Rundradion. Med ett pulserande hjärta som behöver en dos blodtrycksmedicin och en mage som meddelar att den nu har vaknat och vill ha en  toa illa kvickt. Dessutom var tröjan avig.

Vid lunch styrde jag kosan mot nästa arbetsplats, och där gick allt som i Strömsö. Naturligtvis.

 

SAMSUNG CSC

Strömsö-huset

 

SAMSUNG CSC

Växthus med grillplats?

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Det blev vinter igår

I huvudet på Nadia, del 2.

Jag fortsätter på den olidligt spännande storyn:

Alla borde fara utomlands ett år, minst! Året i Genève var det bästa jag gjort som ung och dum. I Genève levde jag livet i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med andra au-pairer och lokala killar. Jag besparar er detaljerna och vill poängtera att jag skötte ju faktiskt barn där.

Jag kom konstigt nog helskinnad tillbaka till Finland. Det blev sedan Borgå-Helsingfors-London-Köpenhamn-Helsingfors. Inte på en och samma resa utan på en tidsperiod på nästan 10 år. London är en farlig stad. Där finns allt! Du har alla möjligheter till vad som helst. Allt finns runt dej, det är bara att ta tag ifall du vill. Galen vänstertrafik, blinkande butiksskyltar, stora musikaler, shower, historia, monument, slott, parker, nattklubbar, salsabarer, tusen olika nationaliteter, inga sittplatser på metron, snobbig överklass, störande Cockney-killar, galna Soho..listan blir för lång. Jag skulle bo där ett år, men stannade i tre. Älskade allt förutom den ruttna ån som inte riktigt dög som hav när man är uppvuxen vid havet.

Att flytta tillbaka till Helsingfors med en detour via Köpis, var inte lätt. Urk, så tråååkigt det var i Helsingfors. Och äckligt! Fyllon överallt och bristen på människor från andra länder. Det var inte lätt att vänja sig. Inte var det heller lätt när jag strax där efter måste kila till apoteket och köpa ett preggotest. Och vem skriker SAAATAAAAAAAN när ett plus uppenbarar sig på stickan?

En Rio föds en vecka efter beräknat datum och ja, kanske fick jag ett lugn i min rastlösa nomadsjäl. Älskade ihjäl den ungen. Hade inget behov av något annat. Han var dessutom ett praktexempel på ett snällt, lydigt och framförallt ett tyst barn. Om jag skulle ha varit Paris Hilton skulle han ha varit Tinkerbell. Rio kunde jag ha med överallt utan att någon blev irriterad. Varken jag eller någon annan. Inte heller kunde jag för något i världen känna igen mej hos andra mammor och deras snack om hur SVÅRT och TUNGT det var att ha barn. ”Va säger ni liksom, fattar nada!”

Tanken på att stanna i Finland kändes betryggande. Varför inte lika bra flytta till Vasa då? Där fanns ju familjen aka barnvakterna. En ledsen mommo lämnade vi dock kvar. Trots att jag i regel inte vill ångra saker här i livet, är detta just kanske en sak som jag ångrar. Ångrar att jag inte stannade för mommos skull. ÅNGRAR!

Allt borde ju vara toppen nu. Lilla familjen återförenad med den stora. Hus och barn, happy happy. Eller? Jag började studera igen. Träffade nya härliga vänner. Dessa visserligen tio år yngre än jag själv, men bekom mej inte det minsta. Det blev en hel del utgång, resor, skolarbete och mitt i allt dog mommo. Det var hårt, gosh så hårt det var! När jag säger dricka, så menar jag inte liksom alkis dricka men jag bedövade sorgen med fester och bosatte mej på Strampen den sommaren. Jag försummade min familj men med sorgens rätt. ”Alltså jag klarar inte av att bara vara hemma nu, fattar du inte att jag just förlorat någon?!”

Summa summarum: Jag förlorade inte bara mommo. Jag förlorade även min lilla mysiga familj. Vi flyttade isär. Det var mest mitt val. Rio fortsatte bo med sin pappa för att kunna känna sig trygg i sitt hem. Han hälsade på mej varje vecka i min sunkiga lägenhet. Där hade han en korg med leksaker och vi sov tillsammans på en madrass på golvet. Men sorgen, förlusten, känslorna, de uppenbarade sig först år efteråt.

När Rio var sex år fick han en efterlängtad lillbror, Dino. Ja, jag hade alltså träffat en man och vi hade flyttat ihop efter längre tids distansförhållande. Det blev till och med bröllop! Och bröllisresan resulterade i en till lillkille, Romeo, nio månader senare. Och dum som man är började vi renovera en gammal trähuslägenhet. Ett halvårsprojekt som till slut blev två och ett halvt år av byggdamm, blod, svett och tårar. Att vi ännu är gifta är i sig ett mirakel!

Det är väl nu som jag borde känna mej lycklig och tacksam. Jag har ett fint hem, en fin familj och en karriär som är på gång efter fyra års jobbledighet. Varje dag försöker jag påminna mej själv om hur bra jag har det. Jag har rest världen, jag har haft härliga människomöten, jag har älskat och blivit älskad. Visst, jag ÄR lycklig. Men det är svårt för en nomadsjäl. En gång en rastlös själ alltid en rastlös själ, eller? Dunno. Men vad är en människa om hon bara slutar vilja saker? Ok, känner att jag börjar flumma ut i någon slags existentialistisk dimma, så sätter nog punkt här.

IMG_4334-bw

The bridezilla of 2010 och mannen som inte gärna vill vara så delaktig i bloggen. Han är heller inte den mest fotogeniska, hehe.

I huvudet på Nadia del 1

Vem är jag då egentligen? Kanske skyldig en presentation av mej själv?

För att inte dra till med några klyschor som att jag är en glad person som tycker om att ha många bollar i luften, så tar jag det allt från början. En längre och djupare version. Here it goes:

Jag föddes i Helsingfors det år som Microsoft registrerades som varumärke, Vietnamkriget upphörde och VHS-kassetten uppfanns. Det var jag, min far och mor på 20m2 i Södra Haga. Det var en ypperlig tid att växa upp i. Mamma och pappa studerade/jobbade så jag fick tillbringa mycket tid hos mormor. Under mina första år skapade jag en nära kontakt just med min mommo. Den kontakten har format mej och minnena har jag haft med med mej genom livet.

När jag var nästan fyra år fick jag en lillebror, en rival och någon att bossa med. Perfekt för en besserwisser som jag. Han var vildingen och jag den förståndiga storasystern. I samma veva for vi medett flyttlass till Sundsvall i Sverige. Mommo vinkade av oss med rödgråtna ögon på Viking terminalen.

Oj vad allt var bra i Sverige! Där pantade vi flaskor, köpte bröstsocker och åt pizza. Ja, för hämtpizza hade ni minsann inte i Finland då. Jag dansade jazzbalett och hade två kaniner som hette Grå-Pelle och Sötnos men Sötnos åt upp deras ungar (det var alltå inte två pojkar som lovats i djurbutiken) och jag fick obehag och skaffade mej en parkkråka istället att kraxa med. I Sverige lämnade jag fem år senare en bästis, Jessica, som vinkade av oss med stora rullande salta barntårar. Med Jessica var allt bara bäst. Vi samlade på fina kulor, jagade maskrostussar i vinden och fnissade ihjäl oss på bensinmacken där vi bläddrade i porrtidningar. Nu skulle vi skiljas åt för alltid. Och för första gången i mitt 10-åriga liv var jag riktigt arg på min mamma. Flyförbannad rentav! Nästan lika arg som när jag fick en lillebror till. En lille-BROR, igen?! Skulle ju vara en SYYYYSTEEEER!

Till Vasa for färjan. Vad skulle vi göra i Vasa? Vi kunde väl för sjuttsingen ändå ha flyttat tillbaka till Hufvudstaden. Nåväl, jag började trots allt trivas bra rätt fort. Bara rikssvenskan försvann så kände jag mej mer hemma. Jag blev en bokmal, satt inne på mitt rum och plöjde igenom bok efter bok. Jag var anmäld till skolans alla klubbar, körer, danskurser, keramikkurser, stafettkarnevaler. Ja, rubbet. Testade allt tills jag fick stressmage.

Fröken duktig blev allt annat än fröken DUKTIG när hon började högstadiet. Ingen superrebell typ punkare, knarklangare eller fängelsekund, men jag bröt loss. Loss från mina föräldrar som, thank you very much, skilde sig när jag var 13. Loss från systemet och dess normer. Jag gick min väg, min egen eller ingen. Från att ha varit blyg, alltså jätteblyg med axlar till öronen, knutna händer och flackande blick, blev jag nu extrovert utan dess like. Älskade att pajasa, göra bort mej och brydde mej noll i vad folk tänkte och tyckte.

Gymnasiet fortsatte lite i samma stil. Jag sökte bekräftelse samtidigt som jag låtsades vara tuff. Jag hittades oftare på Amarillo än i skolbyggnaden. Som 16-åring flyttade jag hemifrån. Vilken lättnad. Ingen som kunde bestämma över mej längre. När gymnasiet äntligen tog slut och jag hade ropat mej hes av alla ”abi abi abi hej hej hej-rop”, ville jag bort från Vasa. Fort skulle det gå, helvete-hej härifrån. Destinationen blev Genéve, Schweiz. Ockupationen blev au-pair. Men vem fasiken hade vågat anställa mej?

Forts. följer…cupcakesimundigande på agendan.

 

SAMSUNG CSC