It’s that time of the month, wohoo! Jag har mega-pms och är superstressad så där allmänt. Deadlines som flåsar i mej nackhåren och jobb i mängder. Lite höstnedstämdhet till på köpet och för att inte förglömma postresedepression deluxe.
Jag är känslig, gråter, allt värker, plötsliga hjärtklappningar och boobisarna ryms ej i bh:n. En elaking till finne har byggt bo djupt i min haka och jag känner mej allmänt ful.
Det går bra nu. Men trots det bara MÅSTE jag städa hela huset fast jag nästan var svimfärdig av utmattning. Men nu är det rent och fredag ligger bakom knuten. Jag måste tipsa om ett superhemskt program jag såg på igår. Tror det var en repris men kanske det finns nån som inte har sett det. Då måste ni se! Jag hade samma mood på igår och var väl överkänslig, men jag blev totalt i chock över hurudana människor det finns. Vilka öden och hur kan man förlåta något så fruktansvärt? Jag vill inte avslöja för mycket mer så kolla själv HÄR. Gina är för övrigt en ytterst cool tjej och förebild.
Berätta gärna åsikter om programmet! Hur hittar man den där förlåtelsen inom sig? Skulle du kunna?
När vi nu talar om människoöden (inte min pms då), så vill jag berätta något så otäckt att det inte går att fatta. Ni minns familjen som jag förde en barnvagn till. De mår bra nu. De har fått vila ut och har till och med fått en egen bostad där de kan känna sig trygga och komma igång med sina liv. Men de är otåliga. De vill så mycket mer än systemet. De vill lära sig språket NU. Och jobba och komma in i det finländska samhället. Genast. Helst igår. Härligt entusiasm de har! Det som däremot är mindre roligt och som förföljer mej i mina tankar är deras resa mot Finland.
Deras resa bestod av olika färdmedel men jag kan inte ens börja förstå lastbilsfärden de utsattes för. Tillsammans med många andra familjer gömdes de bak i en stor lastbil. Sedan fylldes resten av bilen med fraktgods så att den bildade en vägg mot människorna som var intryckta längst in mot förarkabinen. Människosmugglarna tjänade naturligtvis en ordentlig hacka och de lovade att slänga ut dem om de hörde ens ett litet pip. Av sjuk rädsla att bli utslängd såg Zeina och hennes man ingen annan utväg än att droga sin ettåriga son. Under den flera dagars långa färden sov lillkillen i ett rus. Han vaknade upp ibland för att sedan somna om eller bli ytterligare drogad. Jag gissar att mer eller mindre alla barn var drogade i den lastbilen.
Jag får så ont i bröstet! Det känns totalt otänkbart att droga sitt barn. Det gör man inte om man verkligen inte måste. Och fastän jag förstår att det hängde på liv eller död så klarar jag ändå inte av tanken. Den förföljer mej ofta. En stark berättelse av en så fin familj.
Älska Inredning 