Författare: Nadia

Det var annat förr minsann, hör man ofta den äldre generationen säga. AAALLLT var SÅÅÅ mycket bättre förr. Kanske jag också blivit en stofil eller så kan jag äntligen värdesätta hur saker och ting var förr. Läste idag i tidningen om en undersökning som gjorts av en telefonoperatör.

Den berättar att majoriteten av finländare är mot mobiltelefoner under måltiderna men erkänner samtidigt att de själva pillar på mobilen. I studien framkommer det även att många småbarnsföräldrar godkänner smarttelefoner kring matbordet och använder dem själva. Jobbmeddelanden, sociala medier och betalningar av räkningar är liksom heeelt ok.

Heeelt ok? På riktigt?! Jag vet att jag är nazi då det kommer till användning av Ipads, telefoner, tv-spel osv. men jag kan inte få in i min skalle VARFÖR man bara MÅSTE betala en räkning när man sitter med familjen runt bordet. Why?

Bilden är iscensatt. Normalt är han förstås ute och leker med pinnar och stenar som vi minsann gjorde förr.

Att börja fredagen med ordentlig frukost tillsammans med en vän är inte helt fel. Efter några timmars hederligt tantgnäll känns det som att helgen kan börja. I positiv anda. Till på köpet började solen just lysa, de fredagsledigabarnen tupplurar, jag ska öppna postorderpaketen och klicka hem en ny matta.

Livets små glädjeämnen.

Förutom typiska post-graviditetsskavanker såsom bristningar, hängbuk, ihåliga skinnpåsar till bröst och annat smått och gott så stör jag mej mest på mitt hår just nu. Det förändrats så drastiskt efter graviditeterna. Från att ha haft lockar som flickorna i huset på prärien är nu hela frillan helt platt. Inte nog med det. Det är också spikrakt och tunt. En liten råttsvans dinglar i nacken. Och så har jag fullt med babyhår i pannan som pekar rakt upp om jag inte lägger minst ett kilogram hårspray.

Ok jag vet, förlåt men jag har alltid önskat mej rakt hår. Var försiktig med vad du önskar dej var det någon som sa! Aldrig är man nöjd.

Selfies hit och selfies dit. Bekräftelsebehovet verkar vara större än någonsin. Man undrar var detta kommer att sluta.

Ett ansikte kan ju vara vackert på bild, likaså ett par ben eller ett par läppar. Det som däremot aldrig någonsin, jag upprepar ALDRIG NÅGONSIN kommer att vara vackert oberoende mängden filter, är snoppar. Snoppar, JA i och för sig, som sådana men inte snoppar på bild. Ingen vill se en snoppselfie. Nej tack.

Så snoppselfie-fotografer; gör er icke besvär! Så nu har jag sagt det också.

P.S. Typerna på bilderna har inget med ämnet att göra

Jag glömde ju nästan berätta om att jag igår kväll ändå bestämde mej för att köpa en Puky balanscykel. Kunde inte bli vän med tanken att Dino enbart skulle vara tvungen (stackars barn) trampa runt på en cykel med vingliga stödhjul, så mailade Polkuped mitt i natten.

Fick genast svar och idag kom självaste Puky-mamman, Eva med leverans ända fram till dörren. Snacka om lyx! Har aldrig träffat henne förr, men där stod vi i hallen och hade värsta diskussionerna. Jätteglättig var hon och bräkte på på dialekt. Väldigt hemtrevligt. Om det inte vore för hennes akuta behov av att handla hönsfoder, skulle jag absolut ha bjudit in henne på en kopp kaffe. Eller hur är det? Gillar hon kanske inte kaffe..

Dino var också förstås helnöjd.

Eva i farstun

I full blom är vad man vill säga att rabatterna är, men sorgligt nog är det full vinter istället. Jag bedövar min depression med att klicka hem roliga saker från internätet. Vill ha nytt nytt nytt, allt nu och på momangen! Vill bland annat ha ett nytt hem, eller ny inredning iallafall. Hur ska man egentligen inreda så man inte blir led så fort? Nu fick det bli nya kuddar, filtar och andra småprylar. Beställde även en köksfläkt. På tiden så här efter att vi bott här i snart två år.

Ska också sätta igång med projeket ”nevereverending” att sälja bort kläder som inte används. Borde kanske boka loppisbord. Finns det något jobbigare?! Kanske att stiga upp klockan 5.45 som idag morse och cykla iväg med små ögon till jobbet. Även det väldigt slitsamt.

Efter jobbet skötte jag ett semisjukt barn

och frös till och med iklädd ylle framför brasan

sa jag att det kom snöflingor stora som frisbeen?