Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

40 svar till “Carpe Diem, goddamit!”

  1. Nu saknar jag ord kära du. Det där är ju som du säger, sånt som inte händer. Eller jo händer, men bara åt andra… Försöker undvika klyschor men önskar er all styrka i världen för det som ligger framför!!! May the force be with you.
    Kram.

    Gilla

  2. Åh vännen. Mitt hjärta skrynklas ihop av att läsa detta. Du är fanimej stark som kan skriva om det på ett så fint och ärligt sätt. Styrka, omtanke & kärlek i massor. Så orättvist. Kramar runt er alla

    Gilla

  3. Nej,nej,nej! Sådant vill inte man höra om, läsa om och åtminstone inte se ens barn lida av! Kära du, ja NI, jag har inga ord men är med er i tankarna och ska tänka lite extra på det där med att ta vara på det goda! Kram!

    Gilla

  4. Nej nej nej. Stor kram. Jag lovar carpa diem allt jag kan. Just kände jag mej lite stressad och sur på landepackning och barn som inte ville somna. Men nu känner jag bara tacksam. Och så ledsen för er skull. Hoppas innerligt att allt blir bra, snart. KRAM!

    Gilla

  5. Nej, så fruktansvärt! Stor kram, du, ni, barnet finns i mina tankar. All styrka till er! Och tack för ditt perspektiv: dagens otaliga syskongräl antog genast sina riktiga proportioner. Jag hittar inget ord som skulle sammanfatta allt det jag vill få fram- en önskan om mod och kraft, kärlek och god tur, om att allt ska gå bra – en blandning mellan en you can do it-näve i luften, och en paj på kinden.

    Gilla

  6. Precis så tänkte jag åxå, det där är sådant man läser om i tidningen och ser på tv. Det skulle aldrig hända nån nära… Ända tills dagen kom då min bästa kompis ringde och sa att hennes 2 åringa pojke har en hjärntumör. Det är så overkligt och orättvist!!! Svårt att förstå och acceptera. Önskar er all styrka och kraft att klara er igenom detta! 💙

    Gilla

  7. Jag tittade in och läste. Fick kalla kårar och hjärtsnörp. Finns inga ord som hjälper här. Men styrka till er, det önskar jag från hjärtegropen.

    Gilla

  8. Nej! Så ofattbart orättvist att din lilla ska behöva gå genom nåt sådant!! Om det är någon tröst är dom sjukt duktiga i Tammerfors! Styrka och kramar! H. En som också har hjärntumörer i familjen

    Gilla

  9. Oj kära nån!!! 😦 Man blir lika upprörd varje gång det kommer nya fall emot 😦 Många krafter dit ❤ Jag vet precis hur det är med ett allvarligt sjukt barn. Vi har en tvååring med leukemi och vintern har sådär vackert sagt varit helvetisk. För tillfället har vi det dock helt bra och lite ljus i tunneln har börjat synas. Jag hoppas innerligt att ni också får möjligheten att snart se att det ljusnar. I början är det alltid värst. Styrkekramar! ❤

    Gilla

  10. Först blev jag glad att äntligen ett inlägg från min favoritbloggerska och sedan frös blodet till is typ.. Så orättvist detta liv är.. All styrka åt Er familj ❤️ Ska njuta extra mycket av min nu och sluta bry mig om små saker, tack för påminnelsen! Håller tummar o tår allt går bra!

    Gilla

  11. Önskar jag kunde skriva nåt vettigt, men det finns inget vettigt att säga… Kraft, kraft till er alla, och jag kommer envist att tro att ni tar er igenom det här!

    Gilla

  12. Saknar ord men vill ändå så gärna säga något. Jag känner inte dig eller din familj, men ändå berör detta. Jag önskar er all styrka och kärlek i världen!

    Gilla

  13. Helveteslotteriet kunde dra dit vart pepparn växer! Ingen som inte gått igenom det ni nu gör kan förstå er kamp. När man måste är man som starkast, men ibland måste man komma ihåg att man får vara liten också, den som blir tröstad för att sen igen ställa sig upp som en lejonmamma/pappa igen och slåss. Önskar från djupet av mitt hjärta att ni alla klarar av denna tuffa tid och behandlingarna så skonsamt och lätt som möjligt. Och leva i stunden och ta tillvara på varje ögonblick behöver alla. All sstyrka och kärlek till er.

    Gilla

  14. Saknar ord…Har läst detta inlägg flera gånger, om och om igen och tankarna flyger genom huvudet.
    Vad händer nu? Hoppas, hoppas er fina lilla pojke får den bästa vård som finns och att ni får stöd och hjälp av både era närmaste och vårdpersonalen.

    Gilla

Lämna ett svar till Susann Nabb-Vornanen Avbryt svar