Hoppsan! Två månader har gått sedan det senaste blogginlägget. Två månader som gått både fort och långsamt. Kanske för att jag tappat tidsbegreppet. Onsdag eller söndag, det har varit detsamma. Innanför sjukhusets sterila väggar blir man lätt en zombie. En zombie i en surrealistisk bubbla.
Varje dag ser likadan ut. Man lever sekund för sekund och vågar inte blicka framåt. Allt man gör går per automatik utan desto större känslor. Samtidigt har man upplevt alla känslor i hela känsloregistret. Från sorg till urvrål men också lyckotårar.
Det här är rent ut sagt det jävligaste jag varit med om. Vem är det som vill straffa mej?Testa mej? En livsprövning av den största kalibern. På ett barns bekostnad! Men vi fortsätter kämpa, tro och hoppas. Att någon dag kunna se tillbaka, förstå och acceptera varför livet var så orättvist mot oss.
Men egentligen ville bara checka in här och tacka för alla fina kommentarer och stöd jag fått! TACK! Och så förstås måste jag kolla att ni säkert har carpat varje dag?!
Älska Inredning 
Känner så bra igen det du beskriver. På sjukhus känner man sig så världsfrånkopplad, precis som om man levde på en annan planet och allt vardagligt som alla andra gör och man själv förut gjorde känns så obetydligt och overkligt. Varma tankar till dig och din familj!
GillaGilla
Tänker på er ❤
Kram Jessica
GillaGilla
Oj fina du så jag tänker på er! Jag kan önskar så innerligt att de tar väl hand om din kära skatt och du får stöd, och så hoppas jag av hela mitt hjärta att ni tillsammans sen får blicka tillbaka och den lilla hjälten bara blir starkare av allt! Hur ser det ut nu?! Har det skett förändringar? Sköt om er! ❤
GillaGilla
Fortsätter komma ihåg dig och din familj ❤
GillaGilla
Kan inte ens tänka mig allt som ni får utstå. Massor med krafter till hela gänget. This too shall pass och ni kommer ut som vinnare ur detta. Kram.
GillaGilla
Carpar för fullt! Massor med kramar dit och vi tror o hoppas ❤ ❤
GillaGilla
Inga ord känns rätt att skriva..ändå vill jag skriva..Jag sänder dig och din familj oändligt mycket kramar, styrka och krafter. Ni finns i mina tankar. ❤
GillaGilla
Oj, det finns verkligen inga ord. Men jag tror att det är många, många som tänker på er. Ta en dag i taget och så får vi alla carpa allt vad vi kan, för den lilla kämpens skull.
GillaGilla
Varje gång jag drar igenom de bloggar jag läser (typ varje dag) och ser din där i listan, så sänder jag nånslags bön till ?? Gud? För din son, dig, er… Känner dig inte alls, men hela alltihopa berör så mycket att jag på nåt sätt måste göra vad jag kan, och det är att slänga nån slag positiv energi upp i rymden och in i minsta cell av allt som är….för er. Jag tror på helande, Vägrar något annat.
GillaGilla