Kategori: Barn

Publicerat den

Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

Publicerat den

Home again!

Jepp, vi har anlänt till den finska sommaren. Bruna och fräkniga. Och lite utvilade perhaps. Nej faktiskt, denna gång kände jag inte i behov av semester efter semester. Det blir liksom lättare när barnen blir större. It’s a fact! Men den sedvanliga postresedepressionen den kickade in naturligtvis.

Men jag vänjer mej. Idag är en fin sommardag! Fryser bara lite i min sommarklänning. Ett resereportage är mycket väl på kommande inom snar framtid. Det är bara så mycket att stå i och komma i kapp efter man varit bortrest i tolv dagar.

Förra onsdagen var det också en ljuvlig kväll. Då kickade sommarens höjdpunkt igång. (Ta det som ett tips från mej) Faros Live! Farosbåtens eget sommarband uppträder på terrassen. Vill du vara incognito, don’t bother go! Jag tycker det är härligt att veta att där kan jag träffa bekanta och vänner varje sommaronsdag. Tyvärr får jag inte alltid gå ensam till Faros. Genast jag nämner namnet har ungarna hoppat i skorna. De älskar det stället alltså!

Kom och hälsa om ni ser mej chilla där i en solstol!

SAMSUNG CSC

Happy people! #farosfiilis

Publicerat den

Vårkläder

Finns det någon härligare färg än gult! Hur pigg och glad blir man inte av den färgen. Kappahl har härliga gula vårjackor för barn, lite Mini Rodini-kopior om ni frågar mej. Dessa tog slut på direkten i de mindre storlekarna och folk (läs mammor) väntar nu med iver på påfyllning. Jag köpte två storlekar åt Dino, varav den större passade bättre. Därför säljer jag nu den mindre i stl 122. Jackan är vindtät och vattenavstötande. Normal i storlek och jäkligt snygg! 40€ är priset. Först till kvarn och gärna snabba affärer. Maila på nboussir@gmail.com

SÅLD!

Publicerat den

Kulturkrockar och barn del 1

Vi här i norden är ju kända för att vara väldigt slappa och laid-back då det kommer till barnuppfostran. Sanningen är kanske främst den att vi är så rädda för att vårt barn ska skada sig så vi lindar in hen i bomull. Men för folk utifrån, från andra länder, är vårt sätt främmande. Vi har liksom inte ”pli” på våra barn. Föräldrar säger inte till och respekten från barnet uteblir. Lite på samma sätt som det blivit i skolorna. Läraren har inte längre någon auktoritet och respekten till hen är puts väck.

Jämför då vissa delstater i Indien, där läraren har rätt att slå eleverna. Att aga barnen hemma är inte något någon lyfter på ögonbrynen för. Och vi behöver inte gå längre än Frankrike och England där aga i barnuppfostran (mej veterligen) är en familjesak som inte rör någon utomstående. En dask på rumpan eller en luggning är inget konstigt såvida det inte blir märken.

Jag förespråkar absolut INTE barnaga! Och en konflikt bör inte lösas med frustrationer som ter sig i våldsamma uttryck. Jag hatar konflikter, har alltid gjort. Men jag väljer att ha konflikter med mina barn därför att jag tror (hoppas) att de kommer att tacka mej senare. Tack vare konflikter kommer de att bli förberedda inför livets ups and downs. Speciellt alla hinder och problem på vägen.

Absolut enklast skulle det vara att låta dem göra vad som helst, äta vad som helst och när som helst. Jösses, vad mycket tid jag skulle ha att göra mina grejer och slippa lägga mej i hela tiden. Att vara en ja-sägare skulle göra mit liv simpelt och vilken energi jag skulle spara! Bortskämda barn vill jag däremot INTE ha, så jag forsätter säga nej, nej, NEEEEEJ.

Är du en ja- eller nej-sägare?

barnfotografering

Publicerat den

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.

 

Publicerat den

Barnsnack

Jag är definitivt ingen barnpsykolog och just nu har vi en mycket snäsig och arg dramaqueen i huset. Han är fem år och tycker det är jätteorättvist att han inte får bestämma. NÅNTING. Han hittar på osanningar mest hela tiden, gör små hyss och är allmänt otrevlig. Skulle jag inte veta att han är fem skulle jag tro han var 14. Den lilla puberteten kallas väl just åldern kring fem och sex.

Beskriver de största probsen:

Inga kläder vill han ha. Helst skulle han gå ut i födelsedräkten. De jag sätter fram, tar han absolut inte på sig. Jag trodde jag kunde lösa detta genom att ge honom ett par alternativ, men neheps, det funkar inte. Han SKA välja. Ja, men vad är det för skillnad annat än att jag är en kontrollfreak och svettas blod? Jo, nämligen så går han gärna i samma kalsonger i en vecka. Fläckar hit eller dit, he couldn’t care less. Och om det är trasigt, hurra, desto bättre. (Min puls rasar).

Han säger NEJ till allt. Gärna med en otrevlig ton. Antingen argt eller gnälligt. Han säger nej bara för att säga nej. På frågan om hans favoritmat är god så svarar han nej. NÄÄÄÄÄ NÄÄÄÄ NÄÄÄÄÄ! (Mitt tålamod tryter. Vem är den här lilla brätten?Tycker jag om den här killen längre?)

Och så dessa ”vita” lögner. Han påstår att han gjort saker som han inte har gjort. Och så tvärtom förstås. ”Näääää, det var inte jag” (Snart riggar jag upp filmkameran och bustar den jäkeln)

BRÅK. SYSKONBRÅK. Retstickor.Just nu är de inne i en period där de tjafsar om allt. Och då menar jag ALLT! För en månad sen var det bråk om vem som skulle få spola. Nu har det utvecklats till bråket om vem som måst spola. (Aj, mitt psyke. Orkar snart inte mer).

Nu är jag ju ingen barnpsykolog, men till och med jag kan läsa mellan raderna. Den lilla låtsaspubertala marodören behöver uppmärksamhet. I know. Men hur? Behöver en plan, jag behöver hjälp. Goda råd är dyra innan jag tjatar ihjäl honom och spärras in på Roparnäs slutna avdelning.

Gitarr

Gitarr-barn

barnfotografering-vasa

Tweenie-lugnet före stormen?

%d bloggare gillar detta: