Barnsnack

Jag är definitivt ingen barnpsykolog och just nu har vi en mycket snäsig och arg dramaqueen i huset. Han är fem år och tycker det är jätteorättvist att han inte får bestämma. NÅNTING. Han hittar på osanningar mest hela tiden, gör små hyss och är allmänt otrevlig. Skulle jag inte veta att han är fem skulle jag tro han var 14. Den lilla puberteten kallas väl just åldern kring fem och sex.

Beskriver de största probsen:

Inga kläder vill han ha. Helst skulle han gå ut i födelsedräkten. De jag sätter fram, tar han absolut inte på sig. Jag trodde jag kunde lösa detta genom att ge honom ett par alternativ, men neheps, det funkar inte. Han SKA välja. Ja, men vad är det för skillnad annat än att jag är en kontrollfreak och svettas blod? Jo, nämligen så går han gärna i samma kalsonger i en vecka. Fläckar hit eller dit, he couldn’t care less. Och om det är trasigt, hurra, desto bättre. (Min puls rasar).

Han säger NEJ till allt. Gärna med en otrevlig ton. Antingen argt eller gnälligt. Han säger nej bara för att säga nej. På frågan om hans favoritmat är god så svarar han nej. NÄÄÄÄÄ NÄÄÄÄ NÄÄÄÄÄ! (Mitt tålamod tryter. Vem är den här lilla brätten?Tycker jag om den här killen längre?)

Och så dessa ”vita” lögner. Han påstår att han gjort saker som han inte har gjort. Och så tvärtom förstås. ”Näääää, det var inte jag” (Snart riggar jag upp filmkameran och bustar den jäkeln)

BRÅK. SYSKONBRÅK. Retstickor.Just nu är de inne i en period där de tjafsar om allt. Och då menar jag ALLT! För en månad sen var det bråk om vem som skulle få spola. Nu har det utvecklats till bråket om vem som måst spola. (Aj, mitt psyke. Orkar snart inte mer).

Nu är jag ju ingen barnpsykolog, men till och med jag kan läsa mellan raderna. Den lilla låtsaspubertala marodören behöver uppmärksamhet. I know. Men hur? Behöver en plan, jag behöver hjälp. Goda råd är dyra innan jag tjatar ihjäl honom och spärras in på Roparnäs slutna avdelning.

Tweenie-lugnet före stormen?