Carpe Diem, goddamit!

Det är mycket jag är. Jag är företagare, bloggare och krönikör, mamma, fru och kontrollfreak. Jag älskar sol och bad, är en livsnjutare och säger inte nej till en spontankväll med tjejerna. Jag är också en mångsysslare och är så där halvschysst på det mesta.

Ibland är jag en jobbig typ men för det mesta är jag positiv och öppen. På min meritlista kan tilläggas mina långa studier för att bli den bästa hemmadoktorn i regionen. Jag vet att vi är många kompetenta hemmadoktorer. Men är man kunskapstörstig så finns det diverse diagnoser, bara ett klick ifrån. På gott och på ont.

När ordet hjärntumör laddar upp på ens dataskärm, fryser blodet till is. Det är då man vill blunda och SÅ man ångrar att man någonsin googlade. Hjärntumör är något som andra får. Sådant man läser om i Hemmets Journal eller ser i Malous soffa. Hjärntumör är att vinna helveteslotteriet. En ångestsvulst som får en att tappa allt blod i kroppen och vilja kräkas ut alla inre organ. Helst vill man dö men det kan man inte. Måste vara stark, måste kämpa, måste vara där för ens barn. För barnet med hjärntumör.

Den hjärntumör min fyraåring blev diagnostiserad med drabbar cirka fem personer per år. Snacka om att dra en nitlott på helveteslotteriet! Ett lotteri vi inte ens ville delta i. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Euro Jackpot är för fasiken större.

Jag scrollar genom Facebook och Instagram. Det ser verkligen ut att ha varit en härlig julimånad. Varmt väder, plaskande barn och välkyld rosé. Jag är avis. Men jag är inte bitter. Jag njuter av att se att ni njuter! Det är det ni SKA göra. Jag vet att jag sagt det tidigare och jag säger det nu. Carpe Diem. Vill inte tjata, men glöm de små bekymren och lev nu!

Jag önskar jag kunde vakna och detta bara skulle vara en förfärlig mardröm. Jag saknar mina gamla problem. Vardagsgrälen och bestyren, tömma diskmaskinen, gubbens smutsiga strumpor och gnälliga barn. Skulle ta allt det där anyday! Bara jag fick slippa det här. Bara min bebis skulle få slippa.

Så till er alla: Carpe Diem nu, goddamit! Annars får ni med mej att göra!

06098303 (2).JPG

My baby<3

Sjuklingar

Usch, idag kom det ett telefonsamtal från dagis. Alla som har barn vet det där hugget i magen när man ser att det står ”dagis” på displayen. Tänk så glad en kan få av beskedet att ens barn har feber. Bara feber.

Nej, jag hatar verkligen när barnen är sjuka. Går omkring med en obekväm klump i mellangärdet. Det är inte bara eventuella vaknätter, gnäll och extra uppassning som stör. Jag tycker så synd om sjuklingen! Och trots att jag inte vill medge det så där jättegärna så är jag orolig. Kommer på mej att gång på gång fråga ”har du ont där, eller här, i huvudet, var har du ont”?

Egentligen är det mest när Dino är sjuk. Då smyger den där obehagliga oron på. Det kan ju bero på den hemska upplevelsen vi hade när han var sex månader. Den erfarenheten kommer jag nog aldrig att glömma hur mycket jag än vill. Att vara frisk är det enda som räknas. Varför kan vi inte bara förstå det?

För den som inte kände mej då och vill läsa vad som hände, så finns det här och lite mera finns här, men i bakvänd ordning.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

%d bloggare gillar detta: