På resan hade jag sån innerlig lust att fotografera lokalbefolkningen. Mina småstjärnor väldigt söta de med, men ibland vill man ha lite andra motiv. Beundrar de som ogenerat knäpper bilder på andra människor. Det blir ofta jättebra bilder, men jag är aningen för finländskt blyg för sånt. Så jag smygfotade lite typer istället. Hur mysko verkar man inte vara då? Vackra människor och byggnader är ibland lite tråkiga. Hur mycket jag än älskar estetiskt fina saker så är det ändå lite mer speciellt med lite edge. Hur fin gubbe är inte detta! LOVE LOVE LOVE! Så söt. Så snälla ögon. Har han haft ett bra liv? Är han lycklig? Tror han på öde? Ville stoppa ner honom i fickan. Min favoritbild på hela resan. 
Och så flera bilder av Turkiet: 
Ok, den sista av min egen sötnos gillar jag också riktigt mycket.
En nagelbitare
Det blev att hålla sig vaken i natt. Mina naglar som jag inte brukar bita på är sönderbitna. Tror jag slocknade några gånger före meddelandet från brorsan pep till i telefon. En liten Göteborgskille hade blivit född! Så nu får jag titulera mej faster för tredje gången. Till två flickor i Vasa och nu en lillkille i Götet. Hurra!
Mycket bebisar som föds till vänster och höger. Riktig boom. En prinsessa för någon dag sedan. Många bloggare som ploppat och andra som bara väntar. Det är alltid lika kul med bebisnyheter. Roligast är ju förstås förlossningsberättelserna. Ju saftigare desto bättre
Intresserade kan läsa min senaste story här. Inte så saftig, men så blir det med sista barnet. Halvmesyr, ärvda kläder och några enstaka ord i babyalbumet.
Det som också är intressant är NÄR bebisen kommer. Min brors bebis kom på beräknad dag. Likaså mitt mellersta. Inte så vanligt. Med ettan gick jag en vecka över och med trean i lååånga tio dagar. Ni med barn, i vilken vecka födde ni?
Ett av mina älskade barn. Han som pöste sig stor i tio extra dagar.
Tusen bilder
Nu är jag på banan (baanan alltså och inte banaan) igen. Eller så där halvhjärtat i alla fall. Lider av en sjuk reseblues, någon post-traumatisk depression sedan vi landade i Vasa. Jag kan se hur våren har tagit plats bara på en veckas tid. Blommor, grönt, knoppar och blad. Tolv grader och sol skulle annars värma mitt hjärta och jag skulle i vanliga fall ha vrålat som Ronja och skuttat glädjeskutt à la Skalle-Per. Men med denna low, lyckas jag inte se det fina.
Men det går väl över. Njöt faktiskt aningen av kvällsolen i lekparken idag. Får bara skärpa till mej. Resan var så klart jätteskön, och den som läst krönikan, bara hen vet sanningen. Turkiet var ju ett spännande land. Såg kanske inte så mycket utanför hotellets väggar, men mitt första intryck var att det var jätterent och snyggt. Och mycket krääsä. Butikerna svämmade över av piratkopior på diverse märkeskläder och skor. Många trevliga butiksförsäljare och många mindre trevliga. Kulturkrockar och solnedgångar.
Stranden var otroligt vacker och där trivdes vi bäst om kvällarna. Barnen samlade snäckor eller spelade fotboll. Vuxna byggde sandslott och fotograferade. Och så ojades det och vojades det om hur himla vackert det var.Tävlingen ”fånga fisk med en hink” var det ingen som vann. Mission impossible.
Vi åt också. Väldigt mycket. Glass och efterrättsbuffet varje dag. Smått illamående status och värmekoma varje kväll. Bad i pool och hav. Saltiga kroppar och solnippor. Och så den vidriga turkbobban vi fick med oss hem. Ja, det är smällar man får ta. Nu får tusen (av tiotusen) bilder tala för sig.
Bildbomb slut. Fortsättning imorgon.
En bra grej
-I samarbete med Meracus Beauty-
Hur ofta är det inte en är med om telepatins krafter! Eller det där att du råkar tänka på någon och så dyker denna någon upp. För några veckor sedan satt jag och njöt av ett glas vin med tjejerna. Vi skrattade, tjattrade och skvallrade om allt mellan himmel och jord. Detta tjejgäng är mästerliga på att rekommendera olika produkter, recept, tips åt varandra. Allt jag har lärt mej, har jag lärt mej av dessa kvinns. Nära på i alla fall.
Ett av samtalsämnen var hur hög strålning som har uppmätts i en lågstadieskola i Vasa. Tio gånger högre än den tillåtna! Helt GALET! Hur undviker vi strålningen som omger oss varje dag? Och hur i helsike, kan vi skydda våra barn?
Jag hade nyss hört om en lite grej som kan göra eget hem lite säkrare. Ett klistermärke som sätts på mobilen, datorn eller padden. Detta delade jag förstås med mej till tjejerna. Och någon dag senare, telepati! Marica, som säljer dessa, hörde av sig om ett bloggsamarbete. Var naturligtvis MYCKET INTRESSERAD!
Så hur funkar denna lilla grej, Aires Shield Extreme?
Aires Shield förvandlar strålningen som kommer från till exempel mobiltelefonen till en mera samarbetande form som inte är skadlig eller strider emot med kroppens egna strålning. Den tar inte bort strålningen från själva telefonen, eftersom det skulle göra att telefonen skulle sluta fungera.
Effektiviteten på Aires Shield Extreme mäts istället på kroppen med EKG och EEG. Mätningarna har påvisat att strålningen har ändrats och inte längre påverkar kroppen negativt.
Detta kort innehåller ett klistermärke med superkrafter.
Köpte ett nytt fräscht fodral, och limmade sedan på märket.
Jag gillar ju att tala i telefon. Gärna maratonsamtal. Ibland kollar barnen på you-tube clips på Iphonen. Så jag beslöt mej för att limma fast den lilla grejen på den. Vill ha en tilll datorn och paddan också. Jag vet att jag inte kan undvika strålningen helt och hållet, den finns överallt men nu har jag gjort något akitivt för att minska en del. För mej och för barnen. Känns bra! 52 pix kostar de. Ett rimligt pris för att skydda knopp och kropp.
Blev du intresserad, kan du få mera information av marika.johansson@anvianet.fi eller här!
Skönhetsmyter
Just nu ett gigantiskt kaos. Kom inte och hälsa på! Det är lådor och kläder utspridda över golv i hall och kök. Tröstlöst stirrar jag på vinterkläderna för att sedan vända blicken mot vårgrejorna. Fram och tillbaka. Hade redan städat under de flesta av vinterstassen, men de fick lov att snällt återvända till användning. Visserligen kunde skalkläder på barnen funka redan nu, men min lättja är fett stor och jag orkar inte med lager på lager. Var är ylleröjan, fleecen, långkalsongerna? Nej, det blir vinterkläder tills svetten rinner.
En rolig grej som jag konstaterade igår, är att om en månad lajar jag i en uppvärmd pool med en paraplydrink i handen. Det ni! Jag tänker tjuvstarta baddräktssäsongen på en charterresa till Turkiet. Jag vet inte när jag skulle ha varit till södern och allra minst på charter. Alla aaaaandra bara faaaar. Typ så har avundsjukan bubblat i mej.
När jag tänker på södernresor så kommer jag osökt att tänka på (eftersom min aphjärna inte är helt frisk) celluliter. Inte för att jag tror att mina celluliter kommer att vantrivas på beachen, men på något sätt kopplas de två ihop. Jag minns hur Veckorevyn en gång i tiden var min skönhetsbibel. Där lärde jag mej allt jag kan idag.
Veckorevyn lärde mej knepet att motverka celluliter genom att duscha ömsomt varmt, ömsomt kallt.
Veckorevyn lärde mej också att duscha håret i kallt (köldskadevarning)
Att duscha var aldrig min favoritsyssla efter det. Men numera duschar jag lääänge och varmt, gärna hett. Men ibland tänker jag på celluliterna som möjligen sprids som ogräs, men så tar njutningen av det varma vattnet överhand.
Någon annan som blivit itutad skönhetsmyter eller andra myter? Typ att man får öroninflammation utan mössa eller att man kan reparera kluvna toppar med hårinpackning.
Semesterbarn
Njutning deluxe
Arma öde, vilken solskenshistoria i helgen. Bildligt talat. Inte nog med att vi invigde terrassäsongen så blev vi friskluftsförgiftade. Den lokala bergstoppen, Öjberget levererade sol, skidåkning och tomma backar som ingen annan skidort i landet. Precis som på skidresor, föredrog jag solen och after(ski). Medan barnen var i backen jobbade jag på mina fräknar. Njutning deluxe på alla plan.
Fortsätter det så här slipper jag en landsflykt och depressionsmedicin.
Symaskinsolja är gott
Ibland får man de mest underliga och otippade förfrågningar. Som här om dagen när jag blev ombedd att knäppa några bilder för tidningen The Guardian. Det blev en riktig bra och intressant artikel. Ämnet var palmolja och reportern hade intervjuat människor från olika delar av världen.
Coola Cissi Wallin har sammanfattat bra info om palmoljan och vad den gör åt miljön och hälsan. Alltid bra att bli upplyst once in a while. Vem vill äta symaskinsolja liksom?
På bilden syns lilla Ester. Hennes mamma är kung på vad som är hälsosamt och hållbart. Hennes blogg finns här.
En rosa bakelse WTF?
Plötsligt blev Vasa full av liv! Trottoarerna fylldes med solglasprydda nordic walkers. Grannarna som jag inte sett på många månader kravlade sig ur sina bekväma hem för att umgås och städa gårdarna. Jag hade en fotokeikka och ett kalas att ordna, men hann intensivsola i två minuter. Och den njutningen! Huisigt nära nu den här riktiga våren.
Innan jag kastar fötterna upp på sofflocket vill jag påminna om utlottningen (här nedan) av ett sällsynt lyxigt makeup kit från Inika! Och den som inte hunnit läsa min nya KRÖNIKA om ett alltid lika högaktuellt ämne, så gör det! Lika viktigt som kvinnodagens budskap. En rosa bakelse eller en blombukett är inte riktigt det som var tanken. Hej på er och hello sofflock.
Grönska och kärlek is all you need
Ett födelsedagsbarn
-I samarbete med Home of Kikas och Inika-
I brådskan har jag helt missat att ME, MYSELFIES & I HAR FYLLT ETT HELT ÅR!!!! För en vecka sedan. Jag är så glad att ni kikar in här! För mej har bloggen betytt otroligt mycket och trots att tiden ofta är knapp så kan jag inte förneka hur mycket skoj bloggen har fört med sig. Då och då är jag och bloggen ovänner, men jag försöker komma ihåg att alla kan inte vara perfekta. Efter varje konflikt blir vi sams igen. Kiss and make out. Och jag är säker på att vårt kommande år tillsammans kommer att blir hur bra som helst.
Just nu har jag iiingen aning om vem som läser här, men ni ska veta att jag gillar er. Jag scrollade bakåt till ett av mina första inlägg. Och för er som inte har hängt med från första början ni får läsa storyn nu. Och kommer ni ända till slut så lovar jag en överaskning!
Ett av de första blogginläggen skrivet i febuari 2014:
Vem är jag då egentligen? Kanske skyldig en presentation av mej själv?
För att inte dra till med några klyschor som att jag är en glad person som tycker om att ha många bollar i luften, så tar jag det allt från början. En längre och djupare version. Here it goes:
Jag föddes i Helsingfors det år som Microsoft registrerades som varumärke, Vietnamkriget upphörde och VHS-kassetten uppfanns. Det var jag, min far och mor på 20m2 i Södra Haga. Det var en ypperlig tid att växa upp i. Mamma och pappa studerade/jobbade så jag fick tillbringa mycket tid hos mormor. Under mina första år skapade jag en nära kontakt just med min mommo. Den kontakten har format mej och minnena har jag haft med med mej genom livet.
När jag var nästan fyra år fick jag en lillebror, en rival och någon att bossa med. Perfekt för en besserwisser som jag. Han var vildingen och jag den förståndiga storasystern. I samma veva for vi medett flyttlass till Sundsvall i Sverige. Mommo vinkade av oss med rödgråtna ögon på Viking terminalen.
Oj vad allt var bra i Sverige! Där pantade vi flaskor, köpte bröstsocker och åt pizza. Ja, för hämtpizza hade ni minsann inte i Finland då. Jag dansade jazzbalett och hade två kaniner som hette Grå-Pelle och Sötnos men Sötnos åt upp deras ungar (det var alltå inte två pojkar som lovats i djurbutiken) och jag fick obehag och skaffade mej en parkkråka istället att kraxa med. I Sverige lämnade jag fem år senare en bästis, Jessica, som vinkade av oss med stora rullande salta barntårar. Med Jessica var allt bara bäst. Vi samlade på fina kulor, jagade maskrostussar i vinden och fnissade ihjäl oss på bensinmacken där vi bläddrade i porrtidningar. Nu skulle vi skiljas åt för alltid. Och för första gången i mitt 10-åriga liv var jag riktigt arg på min mamma. Flyförbannad rentav! Nästan lika arg som när jag fick en lillebror till. En lille-BROR, igen?! Skulle ju vara en SYYYYSTEEEER!
Till Vasa for färjan. Vad skulle vi göra i Vasa? Vi kunde väl för sjuttsingen ändå ha flyttat tillbaka till Hufvudstaden. Nåväl, jag började trots allt trivas bra rätt fort. Bara rikssvenskan försvann så kände jag mej mer hemma. Jag blev en bokmal, satt inne på mitt rum och plöjde igenom bok efter bok. Jag var anmäld till skolans alla klubbar, körer, danskurser, keramikkurser, stafettkarnevaler. Ja, rubbet. Testade allt tills jag fick stressmage.
Fröken duktig blev allt annat än fröken DUKTIG när hon började högstadiet. Ingen superrebell typ punkare, knarklangare eller fängelsekund, men jag bröt loss. Loss från mina föräldrar som, thank you very much, skilde sig när jag var 13. Loss från systemet och dess normer. Jag gick min väg, min egen eller ingen. Från att ha varit blyg, alltså jätteblyg med axlar till öronen, knutna händer och flackande blick, blev jag nu extrovert utan dess like. Älskade att pajasa, göra bort mej och brydde mej noll i vad folk tänkte och tyckte.
Gymnasiet fortsatte lite i samma stil. Jag sökte bekräftelse samtidigt som jag låtsades vara tuff. Jag hittades oftare på Amarillo än i skolbyggnaden. Som 16-åring flyttade jag hemifrån. Vilken lättnad. Ingen som kunde bestämma över mej längre. När gymnasiet äntligen tog slut och jag hade ropat mej hes av alla ”abi abi abi hej hej hej-rop”, ville jag bort från Vasa. Fort skulle det gå, helvete-hej härifrån. Destinationen blev Genéve, Schweiz. Ockupationen blev au-pair. Men vem fasiken hade vågat anställa mej?
Forts. följer…efter cupcakesen
Jag fortsätter på den olidligt spännande storyn:
Alla borde fara utomlands ett år, minst! Året i Genève var det bästa jag gjort som ung och dum. I Genève levde jag livet i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med andra au-pairer och lokala killar. Jag besparar er detaljerna och vill poängtera att jag skötte ju faktiskt barn där.
Jag kom konstigt nog helskinnad tillbaka till Finland. Det blev sedan Borgå-Helsingfors-London-Köpenhamn-Helsingfors. Inte på en och samma resa utan på en tidsperiod på nästan 10 år. London är en farlig stad. Där finns allt! Du har alla möjligheter till vad som helst. Allt finns runt dej, det är bara att ta tag ifall du vill. Galen vänstertrafik, blinkande butiksskyltar, stora musikaler, shower, historia, monument, slott, parker, nattklubbar, salsabarer, tusen olika nationaliteter, inga sittplatser på metron, snobbig överklass, störande Cockney-killar, galna Soho..listan blir för lång. Jag skulle bo där ett år, men stannade i tre. Älskade allt förutom den ruttna ån som inte riktigt dög som hav när man är uppvuxen vid havet.
Att flytta tillbaka till Helsingfors med en detour via Köpis, var inte lätt. Urk, så tråååkigt det var i Helsingfors. Och äckligt! Fyllon överallt och bristen på människor från andra länder. Det var inte lätt att vänja sig. Inte var det heller lätt när jag strax där efter måste kila till apoteket och köpa ett preggotest. Och vem skriker SAAATAAAAAAAN när ett plus uppenbarar sig på stickan?
En Rio föds en vecka efter beräknat datum och ja, kanske fick jag ett lugn i min rastlösa nomadsjäl. Älskade ihjäl den ungen. Hade inget behov av något annat. Han var dessutom ett praktexempel på ett snällt, lydigt och framförallt ett tyst barn. Om jag skulle ha varit Paris Hilton skulle han ha varit Tinkerbell. Rio kunde jag ha med överallt utan att någon blev irriterad. Varken jag eller någon annan. Inte heller kunde jag för något i världen känna igen mej hos andra mammor och deras snack om hur SVÅRT och TUNGT det var att ha barn. ”Va säger ni liksom, fattar nada!”
Tanken på att stanna i Finland kändes betryggande. Varför inte lika bra flytta till Vasa då? Där fanns ju familjen aka barnvakterna. En ledsen mommo lämnade vi dock kvar. Trots att jag i regel inte vill ångra saker här i livet, är detta just kanske en sak som jag ångrar. Ångrar att jag inte stannade för mommos skull. ÅNGRAR!
Allt borde ju vara toppen nu. Lilla familjen återförenad med den stora. Hus och barn, happy happy. Eller? Jag började studera igen. Träffade nya härliga vänner. Dessa visserligen tio år yngre än jag själv, men bekom mej inte det minsta. Det blev en hel del utgång, resor, skolarbete och mitt i allt dog mommo. Det var hårt, gosh så hårt det var! När jag säger dricka, så menar jag inte liksom alkis dricka men jag bedövade sorgen med fester och bosatte mej på Strampen den sommaren. Jag försummade min familj men med sorgens rätt. ”Alltså jag klarar inte av att bara vara hemma nu, fattar du inte att jag just förlorat någon?!”
Summa summarum: Jag förlorade inte bara mommo. Jag förlorade även min lilla mysiga familj. Vi flyttade isär. Det var mest mitt val. Rio fortsatte bo med sin pappa för att kunna känna sig trygg i sitt hem. Han hälsade på mej varje vecka i min sunkiga lägenhet. Där hade han en korg med leksaker och vi sov tillsammans på en madrass på golvet. Men sorgen, förlusten, känslorna, de uppenbarade sig först år efteråt.
När Rio var sex år fick han en efterlängtad lillebror, Dino. Ja, jag hade alltså träffat en man och vi hade flyttat ihop efter längre tids distansförhållande. Det blev till och med bröllop! Och bröllisresan resulterade i en till lillkille, Romeo, nio månader senare. Och dum som man är började vi renovera en gammal trähuslägenhet. Ett halvårsprojekt som till slut blev två och ett halvt år av byggdamm, blod, svett och tårar. Att vi ännu är gifta är i sig ett mirakel!
Det är väl nu som jag borde känna mej lycklig och tacksam. Jag har ett fint hem, en fin familj och en karriär som är på gång efter fyra års jobbledighet. Varje dag försöker jag påminna mej själv om hur bra jag har det. Jag har rest världen, jag har haft härliga människomöten, jag har älskat och blivit älskad. Visst, jag ÄR lycklig. Men det är svårt för en nomadsjäl. En gång en rastlös själ alltid en rastlös själ, eller? Dunno. Men vad är en människa om hon bara slutar vilja saker? Ok, känner att jag börjar flumma ut i någon slags existentialistiskt dimma, så sätter nog punkt här.
SÅ GOTT FOLK! Stående ovationer för den som inte somnade.
För att fira bloggens födelsedag lottar jag ut, i samarbete med Home of Kikas, ett lyxigt makeup kit. Helt ekologiskt! Vinnaren kommer att få en kabuki borste, ett mineralpuder foundation och en mineral bronzer. Allt i en söt necessär. Snacka om ett megalyxigt paket!
Alla som bor i Finland kan vara med och för att vinna får man:
1. Gilla Home of Kiikas på Instagram (@homeofkikas)
2. Dela min story på Facebook
3. Sedan skriver ni en kommentar till mej
Se, lätt som en plätt! Dessa produkter använder jag själv varje dag och är så nöjd. De är inte bara super utan de känns så himla rena. Helt okej att inte tvätta bort innan läggdags.
Utlottningen tar slut TISDAG 10.3.2015 före midnatt och jag kontaktar vinnaren personligt. LYCKA TILL!
Where art thou?
För att lätta på samvetet åkte vi till Simpsiöbacken för lite slalom. Det var grått och något slags slask blandat regn föll ner från den ännu gråare himlen. Men nu hade barnen något att berätta på dagis i alla fall, heh. Sedan tog vi fram cyklarna och kidsen njöt där de cyklade i den förbenade motvinden. Dessutom ville minstingen ge sina älskade tuttar åt bebisfiskarna, så ner i plurret for de. Han var stolt och jag grät en skvätt.
Nu har måndagen börjat och långa to do listan var makalöst lång, men efter åtta timmar av konstant avbetning, är allt nästan färdigt. Kvällsjobbet blir att göra en ny to do lista för i morgon. Känslan att få saker och ting uträttade är så underskattat. Bästa feelingen någonsin. Hmm,det eller fredagsvinet. Tufft val. Tur kan man få både och.
Så happy över att få cykla igen
Full fart mot..
..ankorna
Sedan ska napparna i sjön. Who’s the lucky fish baby?
Tuttar som blåser i land och ett mammahjärta som gråter
En granne har fattat att sopa bort tusen kubikkilometer grus. Torr och bar trottoar. Känslan! Våren, where art thou?
Älska Inredning 