Magi kan hända när man kapitulerar för en Facebook-annons!

Så ja! Nu ska jag inte hålla någon på sträckbänken längre och jag ber om ursäkt för den längsta cliffhangern i historieböckerna. Men NU ska jag förtälja det underbara men OBS! det galet mystiska jag var med om förra månaden. Och nepp, jag är inte gravid! Och ärkeängeln Gabriel har inte heller uppenbarat sig framför mej. Men det var fanken inte långt ifrån!

I mitt Facebook-flöde dyker det ofta upp mycket ointressant men också en hel del roliga grejer. Jag satt och slöscrollade då de ursexiga orden trauma & tension stress release fångade min uppmärksamhet. Men jag scrollade vidare. Lite senare ploppade det upp igen och så även följande dag. Så till slut kapitulerade jag och såg det som ett tecken.

Någon vecka senare stegade jag in på kasernområdet där intensivkursen i TRE-metoden (trauma releasing excersises) skulle hållas av experter från Helsingfors. Jag var helt novis och utan förväntningar. Tänka sig, jag hade inte ens googlat pikulite. Kursen började med att ledarna berättade vad metoden gick ut på (Jag ba what? Ska vi skaka? Och panikångesten kom smygandes och kittlade mej i bröstet). Sedan skulle alla deltagare presentera sig själva och berätta varför de var där (hata sånt, gäsp get on with it). När vi sedan satt igång med lite små stretchövningar av fotblad och annat mindre viktigt kände jag att en google-research skulle ha varit en smart idé.

TRE innefattar några simpla övningar. Den första är lutandes mot en vägg med benen lite böjda. Det var nu jag trodde att jag delade salen med galningar. En efter en började okontrollerat skaka och darra i hela kroppen. Jag fattade ingenting. Var det en sekt? (märker någon om jag pyser?).  Den ena ledaren lägger väl märke till min skepsis och ber om att få lägga sina händer på mina fötter (well ok, på egen risk. De har inte sett en pedikyr på ett väääldigt bra tag).

Det tog inte många sekunder före jag kände att mina ben började skaka, inga stora välvningar utan minidarrningar kan vi kalla dem. Sedan skulle vi ner på golvet i nästa pose. Och det var nu hela jag blev tagen av sekten. Utan förvarning kände jag hur hela min kropp skakade. Det här var inga ingen liten darra, de här var som om djävulen tog sig in i min kropp, men på ett bra sätt. Det var heeelt galet! Där låg jag som vulkanen Etnas utbrott eller som jordbävningen med 9,5 på Richerskalan och bara skakade och skakade. Med ett stort freaking leende som till slut brast ut i ett mega-asgarv. Det gick inte att hejda. Inga kravallpoliser i världen skulle ha kunna stoppat det skrattet som flög ut ur mitt hjärta. Jag skrattade och skrattade och skrattade (mitt välkända häxskratt, du som känner mej). Plötsligt blir mitt skratt utbytt mot gråt. Inte heller detta går att hejda! Jag gråter och gråter och gråter. Som en big baby. Och SÅ det var skönt! Ledaren satt sin hand på min rygg och undrade om det var något jag ville tala ut om. Hon förstod att jag bara ville gråta så hon satt brevid och andades genom gråten med mej.

Det var det här som kallas trauma release, och vilken RILIIIIIS det var sen! Jag var som pånyttfödd. Så lätt. Så lycklig. Och så jädrans chockad. Det jag till en början trodde var humbug, fake och att deltagarna egentligen var skådespelare eller förrymda dårhuspatienter, visade sig vara något galet härligt. Terapi med versaler. Billig terapi dessutom. Något jag helt uppenbart behövde.

Jag är fortfarande chockad. Kan inte vänta på nästa gång detta ordnas. Man kan göra detta hemma men det fungerar bättre i grupp. Se till att prova detta om du får möjlighet!

Och läs om metoden till exempel här eller här.

Sen kan man också börja microvila. Lyssna när Linn talar om hur man gör. Var? Jo, i vår senaste PODD så klart.

 

Annonser

Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Home again!

Jepp, vi har anlänt till den finska sommaren. Bruna och fräkniga. Och lite utvilade perhaps. Nej faktiskt, denna gång kände jag inte i behov av semester efter semester. Det blir liksom lättare när barnen blir större. It’s a fact! Men den sedvanliga postresedepressionen den kickade in naturligtvis.

Men jag vänjer mej. Idag är en fin sommardag! Fryser bara lite i min sommarklänning. Ett resereportage är mycket väl på kommande inom snar framtid. Det är bara så mycket att stå i och komma i kapp efter man varit bortrest i tolv dagar.

Förra onsdagen var det också en ljuvlig kväll. Då kickade sommarens höjdpunkt igång. (Ta det som ett tips från mej) Faros Live! Farosbåtens eget sommarband uppträder på terrassen. Vill du vara incognito, don’t bother go! Jag tycker det är härligt att veta att där kan jag träffa bekanta och vänner varje sommaronsdag. Tyvärr får jag inte alltid gå ensam till Faros. Genast jag nämner namnet har ungarna hoppat i skorna. De älskar det stället alltså!

Kom och hälsa om ni ser mej chilla där i en solstol!

SAMSUNG CSC

Happy people! #farosfiilis

En bubblare utmanar.

Ett litet livstecken! Inget viktigt att berätta. Inget som tynger detta lilla hjärta. Inga stora tankar som behöver få komma ut just i denna sekund. Det är fredag, kan jag åtminstone berätta! För den som inte märkt.

Städning på agendan och annat smått och gott. En cykeltur måste jag få inklämd också. Och så helggotta, för att inte glömma ferdagsblomstern. Förra fredagen skrev jag en krönika om potentiella helgproblem. Här, för den som inte ännu hunnit läsa!

Ni minns när jag listade Vasas bästa lunchrestauranger? Nu har jag en mycket trevlig bubblare att presentera. Dessutom har jag satt ihop deras hemsidor. Have look!

SAMSUNG CSC

Bästa restaurangerna i Vasa

När jag nu var inne på mat i gårdagens inlägg så kan jag även lista några av mina favoritrestauranger här i Vasa. Jag snackar alltså lunchrestauranger. Jag är för övrigt en rätt kräsen person då det kommer till föda. Mat ska helst se trevlig ut, gärna i en fin miljö och inredning och naturligtvis smaka mycket. Så ska man bli mätt också. Men alltid får man inte allt på en och samma plats.

Min number one restaurang just nu är Vegana. Helt växtbaserad med ekologiskt tänk. Du plockar själv på tallriken det du vill ha. Antagligen alldeles för mycket, för det finns så mycket smaskigt att välja på. Jag älskar de syrade grönsakerna och de är faktiskt en stor orsak varför jag äter där.

Om jag skulle ge dem ett litet tips så skulle det vara att öpnna en mindre lokal med snitsig inredning. Jag tänker långbord i återvunnet trä och stilrent serveringsporslin. En ”shop in restaurant” med ekologiska, kolhydrat- och sockerfria mellanmål och snacks (nötter, vetegrässhots, kakor etc.) i härligt miljövänligt emballage. Ta det som ett tips, Vegana! Från Vegana går jag alltid mätt, belåten och med en så nyttig känsla!

Nummer två på listan är Il Banco. Men den är på väg att klättra nedåt på grund av priset och för att maten tappat kvalitet. Men fortfarande får man utsökt fisk eller mustiga köttgrytor. Restauranger som menar att sallad är några tomatskivor plus isbergssallad går fett bort. På Il Banco finns det massvis av olika matiga sallader att välja på. Stora vitlöksoliver och frön och nötter av alla de sorter. Me like! Missa inte det goda efterrättstéet ”strawberry and cream”. Till Il Banco säger jag: Tumma inte på kvaliteten eller så tappar ni en kund (eller flera)!

På nummer tre sitter Pincho. Trots att restaurangen bytt inredning typ tre gånger på tre år (en konstigare än den andra), så håller maten fortfarande måttet. Salladsbuffet som heter duga. Igen överlastar man den allt för lilla tallriken. Brödet är ljuvligt och till dessert finns mina all time favorites, Dominokex. Där kan man sitta länge och spana på människor som åker upp och ner i rulltrappan utanför. Det skulle vara skönt om Pincho hittade sin inredningsstil och visuell nisch. Matcha inredningen med den goda maten! Jag kanske kan konsultera, Pincho?

Jag på den coola italienska restaurangen, Vezzo, i Umeå. Franchising! Ett tips för blivande företagare. Saknar en ordentlig pastarestaurang!

Guilty or not?

Lite seriesnack mellan varven. Vilka är de bästa serierna just nu? Jag sparade länge på de två sista avsnitten av The Affair, bara för att jag inte ville den någonsin skulle ta slut! Förutom att serien har en grym och spännande story, så är det något så äkta över hela skådespeleriet och dialogerna. Där var ”normala” serier eller filmers scener klipps av och byts, där fortsätter dialogen i The Affair. Den fortsätter precis som den gör i det vanliga livet. Och det är det som känns så verklighetstroget och igenkännbart.

Sedan googlade jag, och till min lycka kommer säsong tre detta år! Can’t wait. Kan heller inte vänta på uppföljaren på The Fall. Blev så kär i Gillian Anderson att jag kanske till och med måste börja följa nya X-files, haha! Bloggade tidigare om The Fall och de härliga feministiska kängorna just huvudpersonen (Gillian Anderson) ger till sin omgivning. Och det är inte vanligt att se på tv. Mera sånt!

Bloodline, Marco Polo och Homeland får också snart ta och sända nya avsnitt! Orange is the new black blev mycket sämre i säsong tre, trots den där womancrushen alla fick på en ny rollinnehavare. Jag har fortfarande kvar halva säsongen att se nångång när jag har tråkigt. Däremot väntar jag MYCKET på Peaky Blinders! Åh, den är bra. Ni måste se! Säsong tre visas nu i England så snart har vi den här på Netflix också.

Men vi måste också snacka om Netflix dokumentärserie Making a murderer! GALET så man tappar hakan! Nu har jag sett alla tio avsnitt och ack vilken besvikelse. Ett antiklimaxslut! Berätta, vad är era tankar kring hela grejen. Guilty or not guilty?

SAMSUNG CSC

Förresten, finns dessa blommor redan nu att få tag på? Känner för nåt vårigt!

 

Söka till Paradise Hotel?

Minns ni när man var yngre och läste Veckorevyn? Eller var det Frida Story? Då skulle man alltid fylla i alla olika tester. Om huruvida man var en cool typ, hade chans på Brad Pitt eller om man var en filmnörd. Typ. Har alltid älskat dylika tester. På Sevendays fanns en kul test för inte så länge sedan som handlade om vilken bloggtyp man är. Skrattade gott åt resultatsvaret. Svaren är inte alltid så komplexa och uttömmande men om de är skrivna på ett kul sätt är det alltid lika underhållande.

Idag gjorde jag en test om jag borde söka till Paradise Hotel 2016. Skrattar fortfarande åt svaret. Och åt bilden. Inte alls så överraskande så var jag inte en lämplig kandidat för PH. Är du? Testa här.

Mera tester åt folket! Och sedan ett filmtips. Är du trött på amerikanska megafilmer och föredrar feel good med det där lilla extra, då ska du se Joy. Går nu på bio och den klarar Bechdeltestet redan i första scenen.

joy