Ljuset letar sig in genom persiennernas springor och jag blir irriterad. Måste skaffa mörkläggningsgardiner! Men så minns jag natten, en natt av insomnia utan dess like. Jag borde sannerligen vara glad över att jag blir väckt av solen varje morgon. Över att jag lever. Varje morgon. Hur trött och trumpen jag än må vara, så LEVER jag.
I natt var jag så trött, urlakad av all input från flyktingkrisen men jag kunde inte somna. Ett tryck över bröstet och tårar som aldrig ville ta slut. Just som man tror att nu, NU kan det omöjligt komma mera tårar, så bränner det till igen bakom ögonlocken.
Men det som bränner, alltså det som på riktigt har bränt sig in på näthinnorna hos de flesta, är bilden på Aylan Kurdi. Den lilla uppspolade pojken. Tre år och var rädd för vatten.
Romeo är tre år. Han är rädd för vatten. Jag tittar på honom där han ligger och sover i sin säng. Han skulle kunna vara död, han ser ut så. Men han andas. Det har jag dubbelkollat. Sen ler han i sömnen och jag undrar när Aylan log senast.
Jag kryper ner i den lilla sängen och kramar min son så hårt att han nästan vaknar. Jag gråter hejdlöst. Mina tårar kommer att sluta rulla, det vet jag. Aylans pappa kommer aldrig sluta gråta. Hans hjärta är oreparerbart. Trasigt. Kaputt. Mina tårar hjälper inte att fixa hans hjärta. De hjälper inte att rädda människor från överlastade båtar och inte heller kan de stoppa krig. Det är inte mej det är synd om. Verkligen inte.
Vi lekte nyligen på en strand i Turkiet. Åt glass och byggde sandslott. Vi tyckte havet var vackert, vi njöt av att simma i de salta vågorna. Nu ser det annorlunda ut. Det vackra havet har blivit en begravningsplats. Där dumpas inte längre enbart plast, olja och skräp. Där dumpas barn, kvinnor och män. Människor.
Jag känner mej smutsig! Jag vill ut ur min egen kropp. Som om känslan av maktlöshet dödar mej långsamt. Nu känns allt överflödigt. Onödigt. Fredagshandla? Nej, känner mej äcklad. Äcklad av allt annat som inte handlar om flyktingkrisen.
En Facebookvän skriver att hon inte vill se döda Aylans kropp i sitt nyhetsflöde. Hon får ångest och hjärtklappningar. Jag förstår henne. Jag önskar inte heller se döda barn, eller något lik över huvudtaget, inte någonstans. Jag får också ångest. Men det är denna ångest som ska ge upphov till att vi gemensamt GÖR något. Det är den fruktansvärda bilden av Aylans livlösa kropp som kommer att stoppa krisen, kriget och medmänsklighetens frånvaro.
EDIT. Idag ville jag inte att min krönika om lyxproblem skulle publiceras. Den kändes oväsentlig, ja till och med osmaklig, en dag som denna. Jag vet, vi måste fortsätta med våra liv och vi kommer att göra det. Inom snar framtid. Kanske redan på måndag. Men vi får aldrig glömma. Glömma Aylan. Tre år och rädd för vatten.
Förlåt Aylan
Här är bilden som finns på era näthinnor
Älska Inredning 
Samma känslor här…så starka känslor :`( ❤
GillaGilla
Exakt såhär som du skriver känner jag mig…så himla hjälplös..
GillaGilla
Jag hör till dem som tycker att det är ok att dela dessa bilder. Precis som du sade, om det är det enda som får oss att agera. Pga dessa bilder tänker jag dag och natt på dessa miljoner familjer som lever katastrofen. Ber för dem . Omvärderar grejer i mitt liv. Gör allt för att älska och fostra mina egna barn att bli kämpen för det goda när de bli r stora. Andra kan göra mer, stordåd, just pga dessa bilder. Endel berörs mer av utelämnande och nakna texter som inte undanhåller verkligheten. Om dylika bilder ej får delas borde ju ingen heller få skriva om barnen som flyter i land. Bara låtsas att det ej händer.
GillaGilla
Oj, PRECIS såhär känner jag. Du lyckades verkligen greppa de känslor som föds av denhär krisen. Jag tycker också att det finns mer positivt än negativt med att dela en sån här bild. Som bilder och berättelser om krigens offer också tidigare blivit ikoner som påminner om mänsklighetens svartaste stunder. Anne Franks innersta tankar och bilden på henne har publicerats i hela världen och gett ett perspektiv på krigets fasor som man kanske inte annars hade fått. Lilla Aylans liv var alltför kort. Men på dethär viset kan minnet av honom hjälpa andra barn som fortfarande kan hjälpas.
GillaGilla
http://lajkat.aftonbladet.se/svensk-vd-staller-in-foretagets-jatteresa-skanker-alla-pengar-till-flyktingar/
Ännu….kolla vad en bild kan åstadkomma för gott!
GillaGilla
Så otroligt fint skrivet, började stortjuta här..!
GillaGilla
Sanningen bakom 3 årige Aylans tragedi. Sky News
Syrian boy drowned because his Father wanted new teeth
3 årige Aylans far härstammade från Damaskus i Syrien. När inbördeskriget bröt ut blev de internflyktingar och hamnade så småningom i Kobane, nära den turkiska gränsen. När staden angreps av IS flydde familjen till Turkiet och fick en fristad i Istanbul. Efter att kurdiska styrkor besegrat IS vid Kobane återvände mamman och barnen till Syrien medan fadern stannade kvar i Turkiet.
När IS återigen angrep Kobane återförenades familjen i Turkiet. Efter att ha bott på olika platser i Istanbul sökte de sig till ett flyktingläger. Fadern trivdes dock inte i Turkiet och ville lämna landet. För Skynews berättar faderns syster, som är bosatt i Kanada, att det fanns planer på att ta familjen till Kanada. Enligt kanadensiska myndigheter gjordes dock aldrig någon sådan ansökan. Enligt systern berodde det bland annat på att familjen hade svårigheter att få flyktingdokument från FN och utresedokument från de turkiska myndigheterna.
Fadern hade problem med sina tänder och ansåg sig behöva tandimplantat. Faderns syster i Kanada hade samlat in pengar för detta ändamål. På grund av svårigheter med att föra över en så stor summa pengar, som skulle behövas för tandimplantaten, till Turkiet, så bestämde fadern, faderns syster och faderns pappa att familjen istället skulle ta sig till Europa för att försöka höja sin levnadsstandard och fixa faderns tänder.
Faderns syster ordnade fram pengar som användes för att betala människosmugglare. Det familjen fick i gengäld var en plats på en överbelamrad båt i dåligt skick. Ingen, inklusive barnen, fick flytvästar av människosmugglarna. Båten gav sig av mitt i natten i dåligt väder. På grund av de höga vågorna drabbades båtens kapten av panik och hoppade överbord efter att ha lämnat över rodret till fadern. Båten kapsjesade kort därefter och fadern försökte, men lyckades inte rädda någon i sin familj. Nu planerar fadern att återvända till Syrien för att begrava familjen där.
Ovanstående redogörelse är endast ett referat från medier såsom BBC, Skynews, Canadian press mfl. Om det stämmer så avviker den dock delvis ifrån den dramaturgi som förmedlades av svenska medier under gårdagen och skulle kunna anses öppna fler ingångar och perspektiv, än vad många svenska opinionsbildare och makthavare gav uttryck för under gårdagen, till de diskussioner av mer politisk karaktär, som lär följa i efterdyningarna av denna fruktansvärda tragedi.
GillaGilla