Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Annonser

Vad är en inspiratör, hörrni?

Trots att det med jämna mellanrum kliar något fruktansvärt i bakdelen och resväskan skriker efter att bli packad, måste jag erkänna att det är rätt skönt att bo i Vasa. En lagom stor och lagom trist stad. Men visst skulle det vara härligt att flytta bort, bara för ett tag. Tänker några 1000-tals kilometer närmare ekvatorn, yes please. Miljöombyte skulle verkligen göra gott och trotsa att jag redan hunnit bo på diverse ställen i världen så finns det allt för mycket härliga platser att upptäcka och så många intressanta människor att lära känna och lära av. Ok, men då då flyttar jag då.

Men så var jag snabb att ändra mej. Igår när jag körde längs de österbottniska slätterna från Laihia till Vasa, kände jag ett rofyllt lugn i mitt bröst. ja, skratta ni bara åt världens smörigaste uttryck, men det var faktiskt precis så som det kändes. Aaaaaah, lät det från hjärtat. En suck av njutning och hemmakänsla. Så som det känns efter en lååång dag, när man äntligen får kasta sig i vågrätt på sofflocket. Ni vet den känslan!

Så när jag svävade över de platta kännspaka vidderna började jag tänka på mailet jag fått på morgonen. Om att jag nu står som nominerad i kategorin ”årets inspiratör” i the one and only Galan2015. Det var sannerligen ett mail med goda nyheter. Men vad är en inspiratör då? Vad har jag gjort detta år som inspirerat tillräckligt många att rösta på mej?

Kan det vara alla mina bomber av bildspam på bloggen eller det att jag ofta SKRIVER MED VERSALER? Är det för att jag skrivit om snipphår och flyktingkris i en och samma mening? Typ. Kan det vara för att jag lider av sjuklig PMS och är ett maniskt kontrollfreak som egentligen borde spärras in på mentalsjukhus med orientalisk inredning?

Om sanningen ska fram (nynnar melodin), så har jag faktiskt ingen aning. Missförstå mej inte med flit nu. Jag älskar att själv bli inspirerad och jag har alltid strävat efter att lyssna på andra, peppa och inspirera folk runt omkring mej. Att bli de bästa de kan bli. Min dröm ÄR ju att vara en sann inspiratör. Självutnämnd eller utnämnd. Det får vi då se..

Så hjälp mej nu, du som känner att det är jag som ÄR årets inspiratör. Lyssna på ditt hjärta (och om du lider av pms), rösta här och jag lovar att nämna dej i mitt tacktal, bjuda på en shot och måhända skriva min autograf på valfri kroppsdel.

Hälsningar,

Tacksam

Här kan man läsa vad jag berättade för Radio X3m i en intervju idag.

österbottenösterbotten

De österbottniska vyerna någonstans mellan Laihia och vasa. Löv!

Otacksamma?

Det har lugnat ner sig nu. Eller har det? Median påverkar oss i allra högsta grad. Nu tror vi att flyktingströmmen minskat, men i gummibåtar på medelhavet håller vettskrämda människor i sig för brinnkära livet. Fortsättningsvis dör folk på flykt. På flykt undan ett levande helvete. Ett helvete som antagligen ingen av oss någonsin kommer att uppleva eller förstå. Våra största problem just nu är borttagen semesterpenning och hur vi ska kunna stänga gränserna för att hålla flyktingar borta från vårt land.

Nu fokuserar median på helt fel grejor. Osmakliga till och med. Löpsedlarnas rubriker provocerar fram ytterlig främlingsfientlighet bland finländarna. Stories tagna ut ur dess kontext! En man gillar inte maten = ALLA flyktingar är så otacksamma och klagar på GRATIS mat vi ger dem. Tre män berättar att de vill åka tillbaka till Irak = ALLA flyktingar vill åka tillbaka hem för Finland är så skit. Så otacksamt!

Det finns olika förklaringar till varför vi kan tycka att de asylsökande verkar otacksamma. Det kan natuligtvis vara på grund av språkmur, skillnader i kultur och kroppspråk. Sedan har vi ingen aning hur vi själva skulle reagera att komma till ett främmande land. Efter eventuell tortyr, skräck, förföljelse, långa resor, dödsångest och alla känslor som det involverar. Men borde de inte vara superduperövertacksamma för att de nu kommit i säkerhet? Till Trygga Finland. Vi tar hand om er. Allt blir bra.

Men inget är säkert. Får vi stanna eller inte? Var är resten av familjen? Depression, utmattning, sjukdomar och mardrömmar om att ha sett döden i vitögat. Mardrömmar om att nästan kvävts till döds i en lastbil, om folk som trillat ur båtar, om skräcken att passera landsgränser, om alla otäcka saker en människa inte ska behöva utsättas för.

Men DÅ de nog vara tacksamma och bocka och buga varje gång vi går förbi! Men vad vi inte förstår är att dessa människor har sett elände under en lång tid. Bomber och granater har vinit runt deras hus i flera år. De har hållit ut, väntat och stannat i sina hem så länge det bara gått. Varför? Jo, för de inte har velat lämna allt, sitt land, sin släkt och vänner. Sitt språk, sin kultur, sitt jobb och allt de vet om. Deras verklighet. Deras liv. Ända tills det inte går längre. När döden kommer för nära.

Många har haft det bra ställt. Antagligen högre inkomst än vi. Att hosta upp flera tusen euros för en resa till Thailand kan vara svårt för de flesta familjer. Dock blev resan för dessa människor inte till Thailand utan till Finland. Ett kallt land med lika kyliga åsikter.

Bland de som kommit hit finns det förmodligen några på riktigt otacksamma typer. Ja, rentav otäcka människor. Kriminella och våldsbenägna. Absolut! Det finns det överallt. I Även i Finland.  Bara för att de är flyktingar så betyder det inte att de alla är supernice och övertacksamma. Tror vi det, har vi tappat greppet. Det är inte DE som ska vara superice, det är ju VI!

Nästa på listan är att söka upp de fina människorna vi träffade för några veckor sedan. Hoppas de mår bra!

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

Detta inlägg behöver ingen bild!

Ljuset letar sig in genom persiennernas springor och jag blir irriterad. Måste skaffa mörkläggningsgardiner! Men så minns jag natten, en natt av insomnia utan dess like. Jag borde sannerligen vara glad över att jag blir väckt av solen varje morgon. Över att jag lever. Varje morgon. Hur trött och trumpen jag än må vara, så LEVER jag.

I natt var jag så trött, urlakad av all input från flyktingkrisen men jag kunde inte somna. Ett tryck över bröstet och tårar som aldrig ville ta slut. Just som man tror att nu, NU kan det omöjligt komma mera tårar, så bränner det till igen bakom ögonlocken.

Men det som bränner, alltså det som på riktigt har bränt sig in på näthinnorna hos de flesta, är bilden på Aylan Kurdi. Den lilla uppspolade pojken. Tre år och var rädd för vatten.

Romeo är tre år. Han är rädd för vatten. Jag tittar på honom där han ligger och sover i sin säng. Han skulle kunna vara död, han ser ut så. Men han andas. Det har jag dubbelkollat. Sen ler han i sömnen och jag undrar när Aylan log senast.

Jag kryper ner i den lilla sängen och kramar min son så hårt att han nästan vaknar. Jag gråter hejdlöst. Mina tårar kommer att sluta rulla, det vet jag. Aylans pappa kommer aldrig sluta gråta. Hans hjärta är oreparerbart. Trasigt. Kaputt. Mina tårar hjälper inte att fixa hans hjärta. De hjälper inte att rädda människor från överlastade båtar och inte heller kan de stoppa krig. Det är inte mej det är synd om. Verkligen inte.

Vi lekte nyligen på en strand i Turkiet. Åt glass och byggde sandslott. Vi tyckte havet var vackert, vi njöt av att simma i de salta vågorna. Nu ser det annorlunda ut. Det vackra havet har blivit en begravningsplats. Där dumpas inte längre enbart plast, olja och skräp. Där dumpas barn, kvinnor och män. Människor.

Jag känner mej smutsig! Jag vill ut ur min egen kropp. Som om känslan av maktlöshet dödar mej långsamt. Nu känns allt överflödigt. Onödigt. Fredagshandla? Nej, känner mej äcklad. Äcklad av allt annat som inte handlar om flyktingkrisen.

En Facebookvän skriver att hon inte vill se döda Aylans kropp i sitt nyhetsflöde. Hon får ångest och hjärtklappningar. Jag förstår henne. Jag önskar inte heller se döda barn, eller något lik över huvudtaget, inte någonstans. Jag får också ångest. Men det är denna ångest som ska ge upphov till att vi gemensamt GÖR något. Det är den fruktansvärda bilden av Aylans livlösa kropp som kommer att stoppa krisen, kriget och medmänsklighetens frånvaro.

EDIT. Idag ville jag inte att min krönika om lyxproblem skulle publiceras. Den kändes oväsentlig, ja till och med osmaklig, en dag som denna. Jag vet, vi måste fortsätta med våra liv och vi kommer att göra det. Inom snar framtid. Kanske redan på måndag. Men vi får aldrig glömma. Glömma Aylan. Tre år och rädd för vatten.

Förlåt Aylan

Här är bilden som finns på era näthinnor