Etikett: Ångest

Ljuset letar sig in genom persiennernas springor och jag blir irriterad. Måste skaffa mörkläggningsgardiner! Men så minns jag natten, en natt av insomnia utan dess like. Jag borde sannerligen vara glad över att jag blir väckt av solen varje morgon. Över att jag lever. Varje morgon. Hur trött och trumpen jag än må vara, så LEVER jag.

I natt var jag så trött, urlakad av all input från flyktingkrisen men jag kunde inte somna. Ett tryck över bröstet och tårar som aldrig ville ta slut. Just som man tror att nu, NU kan det omöjligt komma mera tårar, så bränner det till igen bakom ögonlocken.

Men det som bränner, alltså det som på riktigt har bränt sig in på näthinnorna hos de flesta, är bilden på Aylan Kurdi. Den lilla uppspolade pojken. Tre år och var rädd för vatten.

Romeo är tre år. Han är rädd för vatten. Jag tittar på honom där han ligger och sover i sin säng. Han skulle kunna vara död, han ser ut så. Men han andas. Det har jag dubbelkollat. Sen ler han i sömnen och jag undrar när Aylan log senast.

Jag kryper ner i den lilla sängen och kramar min son så hårt att han nästan vaknar. Jag gråter hejdlöst. Mina tårar kommer att sluta rulla, det vet jag. Aylans pappa kommer aldrig sluta gråta. Hans hjärta är oreparerbart. Trasigt. Kaputt. Mina tårar hjälper inte att fixa hans hjärta. De hjälper inte att rädda människor från överlastade båtar och inte heller kan de stoppa krig. Det är inte mej det är synd om. Verkligen inte.

Vi lekte nyligen på en strand i Turkiet. Åt glass och byggde sandslott. Vi tyckte havet var vackert, vi njöt av att simma i de salta vågorna. Nu ser det annorlunda ut. Det vackra havet har blivit en begravningsplats. Där dumpas inte längre enbart plast, olja och skräp. Där dumpas barn, kvinnor och män. Människor.

Jag känner mej smutsig! Jag vill ut ur min egen kropp. Som om känslan av maktlöshet dödar mej långsamt. Nu känns allt överflödigt. Onödigt. Fredagshandla? Nej, känner mej äcklad. Äcklad av allt annat som inte handlar om flyktingkrisen.

En Facebookvän skriver att hon inte vill se döda Aylans kropp i sitt nyhetsflöde. Hon får ångest och hjärtklappningar. Jag förstår henne. Jag önskar inte heller se döda barn, eller något lik över huvudtaget, inte någonstans. Jag får också ångest. Men det är denna ångest som ska ge upphov till att vi gemensamt GÖR något. Det är den fruktansvärda bilden av Aylans livlösa kropp som kommer att stoppa krisen, kriget och medmänsklighetens frånvaro.

EDIT. Idag ville jag inte att min krönika om lyxproblem skulle publiceras. Den kändes oväsentlig, ja till och med osmaklig, en dag som denna. Jag vet, vi måste fortsätta med våra liv och vi kommer att göra det. Inom snar framtid. Kanske redan på måndag. Men vi får aldrig glömma. Glömma Aylan. Tre år och rädd för vatten.

Förlåt Aylan