Detta inlägg behöver ingen bild!

Ljuset letar sig in genom persiennernas springor och jag blir irriterad. Måste skaffa mörkläggningsgardiner! Men så minns jag natten, en natt av insomnia utan dess like. Jag borde sannerligen vara glad över att jag blir väckt av solen varje morgon. Över att jag lever. Varje morgon. Hur trött och trumpen jag än må vara, så LEVER jag.

I natt var jag så trött, urlakad av all input från flyktingkrisen men jag kunde inte somna. Ett tryck över bröstet och tårar som aldrig ville ta slut. Just som man tror att nu, NU kan det omöjligt komma mera tårar, så bränner det till igen bakom ögonlocken.

Men det som bränner, alltså det som på riktigt har bränt sig in på näthinnorna hos de flesta, är bilden på Aylan Kurdi. Den lilla uppspolade pojken. Tre år och var rädd för vatten.

Romeo är tre år. Han är rädd för vatten. Jag tittar på honom där han ligger och sover i sin säng. Han skulle kunna vara död, han ser ut så. Men han andas. Det har jag dubbelkollat. Sen ler han i sömnen och jag undrar när Aylan log senast.

Jag kryper ner i den lilla sängen och kramar min son så hårt att han nästan vaknar. Jag gråter hejdlöst. Mina tårar kommer att sluta rulla, det vet jag. Aylans pappa kommer aldrig sluta gråta. Hans hjärta är oreparerbart. Trasigt. Kaputt. Mina tårar hjälper inte att fixa hans hjärta. De hjälper inte att rädda människor från överlastade båtar och inte heller kan de stoppa krig. Det är inte mej det är synd om. Verkligen inte.

Vi lekte nyligen på en strand i Turkiet. Åt glass och byggde sandslott. Vi tyckte havet var vackert, vi njöt av att simma i de salta vågorna. Nu ser det annorlunda ut. Det vackra havet har blivit en begravningsplats. Där dumpas inte längre enbart plast, olja och skräp. Där dumpas barn, kvinnor och män. Människor.

Jag känner mej smutsig! Jag vill ut ur min egen kropp. Som om känslan av maktlöshet dödar mej långsamt. Nu känns allt överflödigt. Onödigt. Fredagshandla? Nej, känner mej äcklad. Äcklad av allt annat som inte handlar om flyktingkrisen.

En Facebookvän skriver att hon inte vill se döda Aylans kropp i sitt nyhetsflöde. Hon får ångest och hjärtklappningar. Jag förstår henne. Jag önskar inte heller se döda barn, eller något lik över huvudtaget, inte någonstans. Jag får också ångest. Men det är denna ångest som ska ge upphov till att vi gemensamt GÖR något. Det är den fruktansvärda bilden av Aylans livlösa kropp som kommer att stoppa krisen, kriget och medmänsklighetens frånvaro.

EDIT. Idag ville jag inte att min krönika om lyxproblem skulle publiceras. Den kändes oväsentlig, ja till och med osmaklig, en dag som denna. Jag vet, vi måste fortsätta med våra liv och vi kommer att göra det. Inom snar framtid. Kanske redan på måndag. Men vi får aldrig glömma. Glömma Aylan. Tre år och rädd för vatten.

Förlåt Aylan

Här är bilden som finns på era näthinnor

Annonser

Slutet nära

Det nya året som skulle bli så bra har inte börjat med symfonier ur Vivaldis mästerverk. Natten till den första januari gick i ångestens tecken med drypande perspirationskavalkader. Jag var bombsäker på att 2015 skulle bli det bästa året men istället kändes det som att klimakteriets år hade börjat.

Nästa dag grät jag för allt. För att 2014 var slut, för att det var så länge sedan det var milleniumskifte, för att en gammal fling plötsligt såg ut som en gubbe. Sedan bölade jag gigantiska tårar till alla hemskheter i världen. För tsunamioffren, för alla krigsbarn, för Singaporeplanet som sjönk ner i sjön. Jag grät till och med när Jerry slog Tom med en stekpanna i arslet. Ni märker nivån och varför jag så hårt misstänkte att övergångsåldern är kommen.

Nu mår jag bättre och det kan tyckas banalt att hänga upp sig på en dag, att känna att HELA året är förstört bara för att den första januari var en dålig dag. Men det är lite som när man bantar, eller ska påbörja en diet så ska det alltid vara på en måndag. Skiter det sig måste man vänta til följande måndag för en fresh start. Hear me?

Nu finns det fortfarande 363 dagar kvar på året, hurra! Ska bara titta framåt, inte planera eller stressa för mycket. Det finns MASSOR av saker jag vill uppnå detta år men jag tänker inte ge ett nyårslöfte. Här är en bra förklaring varför.

Torka tårarna, nu kör vi igen!

SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC

Svårt att tro att detta vinterlandskap fanns för några dagar sedan

Grönare gräs

Jipppiiiiii, ropar kidsen. Det är exakt tre månader till julafton! Igår ropade de också av glädje när jag kom hem efter tre dagars Hesa-keikka. Tre små hundvalpar som rusar mot min famn. Känslan av att vara behövd är rätt nice ibland.

Helsingfors brukar alltid kännas så hemvant och inbjudande, så varmt och lockande. Men denna gång kände jag en ångest som bultade, ett stryptag och en beklämmande dysterhet. Kanske var det hösten, regnet, mörkret. Staden Helsingfors. Eller så var det jag. Det var absolut inget fel på de människor jag träffade! Fick bland annat träffa Pia, en gammal bloggkompis, in real life. Äntligen. Hon var lika rolig och trevlig som jag hade föreställt mej.

Men så ensam jag kände mej där. Ensammast i världen. Jag brukar njuta av att strosa och andas in storstadsliv. De facto är att efter förra gången tänkte jag allvarligt på att flytta dit. Kanske det var meningen. Kanske det just var meningen att jag skulle känna så där. En plötslig ångest, en käftsmäll. Men det var kanske meningen. Att kunna släppa tanken på en flytt. Att inte ha ena benet någon annanstans. Att fortsätta njuta av Vasa och allt det jag har här. Att gräset inte är grönare. Inte denna gång heller.

SAMSUNG CSC

Tänk att Pia har designat nya Oivariini-paketet! Och jag fick fota hennes design.

SAMSUNG CSC

Och så fotade jag små fötter och händer..

SAMSUNG CSC

…och en annat mysigt