Mathilda undrade hur jag ställer mej till skönhetsoperationer och jag lovade berätta. Det här är ju ett hett ämne som har diskuterats och synats från alla olika vinklar i olika forum.
För att inte analysera det allt för mycket vill jag få fram att jag tycker att alla får förstås göra som de vill. Jag gillar i allmänhet inte den styrande handen, att en instans eller inrättning ska få bestämma över våra individuella liv.
Jag har sett så många opererade kroppar när jag bodde i London och jobbade i showbiz. Unga tjejer vars kroppar knappt vuxit färdigt. På den tiden hörde inte skönhetsingrepp till vanligheterna i norden. Tror inte att många skulle tackat ja till en operation om den så skulle ha erbjudits gratis. Skrämmande hur detta nu har ändrats! För handen på hjärtat, skulle det inte vara ett frestande erbjudande? Ett litet bröstlyft, en tummy tuck eller bara lite hederlig fettsugning. Helt gratis!
Så här på rak arm kunde jag mycket väl säga att ja, jag skulle kunna tänka mej att göra ett skönhetsingrepp om jag hade pengar och om jag bara vågade. Och kanske bara för att jag är för lat för att träna bort någon extravalk. Den där valken skulle jag gärna få bort, men att gå så långt som att lägga sig under kniven. Njae, det tror jag inte.
Jag ÄR nöjd med mej själv. Så där överlag. Men jag är också missnöjd med många saker hos mej själv, både på utsidan och på insidan. Vissa dagar kan det kännas jobbigare men oftast är det helt ok och ibland är jag plötsligt superdupernöjd. Vad kan en operationen möjligtvis göra för min självkänsla?
För vi vet ju alla att ingen blir lyckligare av en skönhetsoperation, snarare tror jag att man blir missnöjdare. Lite så där som när man målar väggarna vita och så ser man på taket och konstaterar att det ser ju jättehemskt ut nu. Bäst att måla det också. Skulle jag låta operera mej, skulle jag knappast stanna vid den operationen. Jag skulle bli mer fixerad på mitt (och andras) utseende och vem vet så skulle jag bli nästa Cat woman (eller vad nu den där sönderopererade kvinnan kallas). Leker dock ibland med tanken. Listan på vad jag skulle ”fixa till lite” är ju oändlig:
Boob job
Nose job
Tummy tuck
Fettsugning inre lår
Fettsugning ridbyxlår
Fettsugning rumpa
Fettsugning rygg och armar
Ögonlockslyft
Högst antagligen ett ansiktslyft
Lite fillers och botox
Ni hör, Catwoman Deluxe.
Jag läste för en tid sedan att skönhetsoperationer har ökat med 40% de senaste två åren. Och mest 40-åringar. Galet! Den där sjuka hetsen att se ung ut. Den där hetsen jag själv är ett offer för. Det känns så oerhört sorgligt att en mogen kvinna låter sig falla för samhällets skönhetsideal. Om inte hon klarar av att ducka för den, hur kan vi då förklara för en fjortonårig osäker tjej att hon duger precis som hon är?
Ni då, vad skulle ni fixa till? Eller är ni nöjda med ert utseende?
Känner mej oftast nöjd med lite röd färg på kinderna
Älska Inredning 
Intressant jämförelse med vita väggarna! Tror också det kan bli så… Skulle inte själv vilja göra ett ingrepp och tycker det är skrämmande att det blir vanligare. Och just att det blir vanligare gör det väl lätt mer lockande… Det blir inte nåt udda och ovanligt utan nåt vanligt… Den som är udda är den som inte opererar sig?? Snart lika vanligt att gå till frisören, typ??? Med en dotter i tweenie-ålder i huset finns ju också anledningar till tankar och prat om kroppar och ideal… Hur vill jag att hon ska uppfatta och behandla sin kropp? Vilka ideL väljer hon? O.s.v. Kanske ska ttillägga att denna kommentar inte är nån kritik gentemot de som opererar sig, men jag tycker ökningen av ingrepp är oroande och jag undrar vad ”det opererade eller photoshoppade idealet” gör med våra självbilder och målbilder… Och med våra barns, framförallt… Och nej: Jag är inte nöjd med allt i mitt utseende men det är helt ”good enough”…
GillaGilla
Ja du får verkligen försöka att vara en bra förebild för din dotter! Att stöta på det photoshoppade idealet är omöjligt, men att inte försöka bli påverkad är en annan sak. Att ens självkänsla ibland kan svacka är väl normalt. Huvudsaken att grundsjälvkänslan är bra, då kommer man långt.
Och du har rätt, det är så sjuttons vanligt nu. Hur kommer människor att se ut om 100 år? Ser framför mej nån slags robotprototyp utan mimik och ansiktsuttryck.
GillaGilla
Jag har en massa saker jag inte är nöjd med på min kropp men tycker det skulle vara en dålig (både konstgjord och dum) utväg att operera mig. Bland annat av de orsaker som nämnts ovan (det var en bra jämförelse det där med de vita väggarna, precis så tror jag det skulle bli.)
Eftersom skönhetsidealen för kvinnor ser ut som de gör och jag är mamma till tre döttrar tycker jag dessutom att det är ännu viktigare att se ut som jag gör och att inte sträva efter att se ut som reklamvärlden försöker få oss att tro att vi borde se ut. Det är nog viktigare och mer långsiktigt att försöka jobba med att sluta stressa upp sig över små skavanker här och där istället för att tycka att det bara är det ”perfekta” som är vackert. Skönhet kommer i många former (förresten undrar jag varför det alltid är skönhet och rikedom som framhålls som de viktigaste sakerna och inte nåt annat. Nå kanske inte fulhet och fattigdom låter så lockande, men det finns ju väldigt många andra alternativ att fokusera på, faktiskt).
Och hur mycket man än opererar sig kommer det en dag när man helt enkelt inte KAN operera sig yngre, fastare och slätare längre. Senast då MÅSTE man ju konfrontera sin egen benägenhet till åldrande. Eftersom det är oundvikligt kan man ju ta det när det kommer, gratis, istället.
GillaGilla
Jag håller med. Och nej fattigdom och fulhet låter ju lite galet att sträva efter. Tror det kan vara svårt att se sina skavanker som ”vackra” då man (jag) är så omedvetet OCH medvetet påverkad av vad som ser bra ut enligt normen. Men att ändå komma överens med skavankerna och känna att man duger. Ingen är ju perfekt i något avseende. Kanske en är jätteduktig på huvudräkning men har sämre motoriska färdigheter. En annan har kanske de ”perfekta” brösten men en väldigt hääängig bak. Summa summarum, man kanske finner nån slags bekvämlighet ändå.
Och ja, vem vill se ut som 25 men ha en kropp och inre organ som en 75-åring?
GillaGilla
Oj,oj,oj det här tänker jag på v-a-r-j-e dag! Varje morgon när jag tittar mig i spegeln och ser de där rynkorna i ansiktet och hur huden blir slappare och slappare…Kroppen är jag relativt nöjd med.De små brösten är ok fastän de inte är så vackra efter två barn och eftersom jag rör på mig varje vecka så är jag glad över den platta magen.
Men fejset! Jag skulle göra ögonlockslyft och skulle vilja göra fillers i rynkorna runt läppar och mun. Jag är bara för lat för att få något till stånd.Nå,int har jag väl tillräckligt med pengar heller….men OM jag sku ha sku jag troligtvis göra nåt….
Det som gläder mig är att min dotter 20 år är mycket klokare än mig och jag har ALDRIG hört henne klaga över tex sin vikt nångång och hon har ett sunt,gott självförtroende vilket förstås gläder mig.Bara jag också sku kunna glädja mig över att jag har en frisk kropp och ett utseende som faktiskt är helt ok enligt ganska många.
GillaGilla