Söndagsangst

När jag nu har blottat min sjukligt sjuka åldersnoja tänkte jag att jag lika bra kan hoppa in direkt på det där med relationer till ens föräldrar. Även här tycker jag att de flesta har ett varmt  och bra förhållande till sina päron. Själv skulle jag vilja påstå att både min relation till min mamma likväl som till min pappa är aningen komplicerad.

För att dra en kort version av en lång historia så skildes mina föräldrar när jag var 12. Det finns aldrig en bra ålder för att bli ett skilsmässobarn. Det är alltid lika hemskt. Inget barn förtjänar det. Att se drömmen av ens föräldrars äktenskap spricka är ett hårt slag. Det går aldrig över, men med tiden blir smärtan mera som en vindpust som fläktar till ibland.

Är det någon som går i skiljastankar, låt mej ge ett riktigt bra tips?! Det låter säkert självklart i teorin men man vet aldrig hur det kommer att se ut i verkligheten. När ni väl ska ”drop the bomb” för era barn, gör det TILLSAMMANS. Foga er som en enhet, som en mur och tala unisont. Var tydlig och bestämd och inge INGA falska förhoppningar trots att det skulle kännas bättre. Berätta för barnen vad planen är, hur kommer den närmaste framtid att se ut. Ge dem något konkret, någonting att ta fasta på. Kom ihåg, allt detta tillsammans.

Min far passade på att berätta för mej när mamma var borta. Han som sällan visade känslor grät och som barn vill man inte se sin pappa gråta. Han bad mej tala med mamma. Han satte det på mej. Nadia, 12 år, skulle övertala sin mamma att inte förstöra äktenskapet. Lydig och snäll som jag var åtog jag detta som min viktiga uppgift, men utan resultat. Skulden. Samvetet. Sorgen.

Och pappa hade spelat sina kort väl. Jag var på hans sida nu. Vem skulle trösta pappa, om inte jag. Han hade ingen. Det var mamma som var syndabocken och så har jag sett henne i alla dessa år. Visst, vi har försonats mer eller mindre men en tunn vägg mellan oss finns kvar. Och lilla pappa, den lilla vingskadade fågelungen, han träffade ny fru och fick ny familj och behövde inte mej längre. Så kan det gå.

Man kan älta sig igenom ett helt liv, hassa energi på att vara arg, bitter, sårad och ledsen. Eller så kan man slå näven i bordet och bestämma sig för att gå vidare. Flyga högre liksom. Efter tiotals år av ältande och sorg, släppte jag allt. Befriande absolut. Samtidigt så är man alltid ett barn till sina föräldrar, den känslan försvinner aldrig hur gammal man än blir.

Lite söndagsangst och inte så feel good idag. Sorry.

 

Tryck för att lyssna på dagens SNAKK

Annonser

8 thoughts on “Söndagsangst

    • Ja, det kunde vara det! Ibland måste man vara lite försiktig med ämnena och känna efter vad som känns helt bekvämt för en själv och hur påverkar det någon närstående. Var dra gränsen liksom 🙂

      Gilla

  1. Du separerade ju också från ditt äldsta barns pappa och dessutom lämnade barnet med pappan för att festa på strampen en sommar eller hur det nu var du skrev. Vad är skillnaden liksom? Och att du inte vill ha det här som ämne i snakk för att det kan påverka dina närstående så har nog det tåget redan gått med det här blogginlägget.

    Gilla

    • Jag väljer ju helt själv var gränsen går. Den vet bara jag och ingen annan. Här kan man (om man vill och är intresserad) läsa en bråkdel av vad som händer/har hänt i mitt liv.
      Jag har aldrig LÄMNAT mitt barn, en viss skillnad. Vet faktiskt inte vad du riktigt vill med din kommentar, annat än att försöka såra mej.

      Gilla

  2. Det har faktiskt ingen betydelse hur gammal man är, jag fick veta helt i vuxenåldern att mina föräldrar hade problem och hela drömmen om ett långt lyckligt äktenskap splittrades och istället byttes ut mot osäkerhet. Om inte ens mina egna föräldrar, vars relation jag alltid förundrats över och hoppats på att jag själv har ett lika fungerande äktenskap ännu decennier senare, klarar av det så hur kan man själv lyckas? Och även om dom inte någonsin skilde sig så påverkade nog händelsen mitt tankesätt kring äktenskap (kanske uppfattningen blev mera realistisk?) och även mina känslor gentemot mina föräldrar till en viss grad. Att vi barn dessutom hamnade mitt i hela soppan gjorde ju saken bara ännu värre. Usch alltså.

    Gilla

    • Ja usch! Det är så himla betydelsefullt vad ens föräldrar gör. Man ser ju upp till dem fast som vuxen är det kanske mera som en omedveten grej. Men oberoende ålder så fortsätter man ju ändå att präglas av dem. Man vill de ska vara lyckliga och man vill de ska vara stolta över en.
      Det kanske har kännats/känns jobbigt att fundera så mycket på äktenskap, men kanske det ändå kommit någonting gott ur det hela? Det har format dej till en mer medveten och kritiskt tänkande människa och det är ju inte heller helt fel.

      Kram på dej!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s